Den första internationella katolska presskongressen hållen i Bryssel

Av Gustaf Armfelt

»Mina företrädare», yttrade Pius X vid ett tillfälle, »brukade välsigna riddarnes svärd. Jag föredrager att välsigna de katolska publicisternas pennor.»

Liksom påvarne Leo XIII, Pius X och Benedikt XV har Pius XI klar blick för pressens utomordentliga betydelse och nödvändigheten att befrämja den katolska.

Då kardinal van Roey, primas av Belgien och ärkebiskop av Malines (Mecheln) för någon tid sedan besökte Vatikanen, sporde Påven honom, om det icke funnes utsikt att få till stånd en internationell katolsk presskongress.

Kardinalen satte sig i förbindelse med inflytelserika katolska journalister i olika länder*) och den 30 augusti 1930 kunde Bryssel hälsa 210 katolska publicister, representerande 27 olika länder.

Den katolska pressens första internationella möte fick sin invigning då dess medlemmar söndagen den 31 augusti voro inbjudna att bevista den högtidliga avslutningen av den stora eukaristiska kongressen, varmed det katolska Belgien i Malines firade hundraårsminnet av återvunnen frihet och självständighet. Etthundra extratåg, varav tjugo enbart från Bryssel, förde vallfarare från alla delar av Belgien till Malines, där äreportar voro resta på gator och torg, och husen, även i avlägsna gränder, smyckade med flaggor och blommor. Fastän trängseln på gatorna var oerhörd, rådde mönstergill ordning, såsom det hövdes bland skaror, vilka samlats för att fira Kristus Konungen, och av vilka många tusen i arlastund knäböjt vid kyrkornas altarrunder, där Belgiens alla biskopar och otaliga präster utdelade eukaristien. Kort före elva började stadens kyrkklockor ringa samman till högmässan; som vid ett altare, rest på Grande Place, celebrerades av kardinal van Roey i närvaro av nuntien Mgr Micara, alla Belgiens biskopar, talrika abboter, med Malteser-riddare, den Heliga Gravens riddare, och det Heliga Blodets brödraskap såsom hedersvakt vid altarets fot; med tribuner för Belgiens senat och deputeradekammare, under det tusen och åter tusen andäktiga fyllde det väldiga torget och angränsande gator. Domkyrkan Saint Rombeauts berömda kör sjöng mässan, men icke ensam, ty den mångtusenhövdade församlingen uppstämde responsorier och Credo.

Om möjligt ännu mer gripande än högmässan var den stora processionen, som drog genom stadens gator med 150,000 (etthundrafemtiotusen) deltagare under 2,000 kyrkostandar, ledsagande Belgiens mest berömda reliker, bl. a. det Heliga Blodet från Bruges, hyllande konungarnas Konung, dold under Sakramentets slöja. Bland deltagarne märktes stora bonde- och arbetarföreningar, bl. a. arbetets hjältar, gruvarbetarne, i sina dräkter och med gruvlyktor i handen, till sist bildande hedersvakt vid kardinalens residens, och av honom hälsade med hjärtliga ord.

Dagen i Malines är ett minne för livet, och endast i Polen, vid Kristilekamensfester i Wilno och Warszawa, har jag sett något så gripande.

Påföljande dag, den 1 september, öppnades den katolska pressens internationella utställning i Institut S:t Louis i Bryssel. Nästan alla Europas länder, ävensom Förenta Staterna, Kina, Japan m. fl. utställde tidningar, revuer och andra tryckalster. Bland de skandinaviska länderna hade Danmark och Finland likaledes utlagt både hela årgångar av sina katolska tidskrifter och dessutom talrika katolska böcker och flygskrifter.

Alldeles speciellt intresse tilldrog sig utställningen angående Sovjet-Ryssland, med bilder från bolsjevikernas fängelser, fotografier av en del av deras rysligt torterade och dödade offer, deras religionsfientliga tidningar, ateistiska flygskrifter, hädiska karrikatyrer, pressalstertryckta på de flesta europeiska språk för utbredande av deras gudsförnekande och allt omstörtande idéer.

Där förekommo även publikationer till bolsjevismens bekämpande såsom »La vague rouge» (Paris) och »Moscou sans voiles», av belgiska konsuln J. Douillet, vilken under 9 år vistats i Ryssland, och som under utställningen på älskvärdaste sätt stod till tjänst med upplysningar. Hans ypperliga bok har utkommit på 18 språk, också på svenska: Bakom Moskvas kulisser, och förtjäna vidsträcktaste spridning.

Samma dag som pressutställningen blev presskongressen, efter förrättad bön, öppnad av ordföranden i de katolska publicisternas internationella byrå, M. Réné Delforge. I sitt högstämda anförande ställde han kongressen under Kristus Konungens hägn, hembar Påven och även kardinal van Roey, kongressens beskyddare,**) sin hyllning, och påpekade närmaste målet för den internationella katolska pressbyråns strävanden, nämligen en internationell sammanslutning av katolska journalister för att därigenom vinna gehör hos Nationernas förbund, organiserande i hela världen av krafter till bekämpande av bolsjevikernas religionsförföljelse samt upprättande av ett universellt informationsorgan med speciellt katolsk karaktär.

Sedan telegram till den Helige Fadern blivit uppläst, tog belgiske statsministern Segers till ordet. Hans glänsande, av ädel hänförelse burna tal om katolikernas plikter mot sin press hälsades med stormande bifall. Sällan har jag hört ett så medryckande tal, och träffande yttrade M. François Veuillot: »Det är ej mer än rätt, att det land, som först gav signalen till korstågen, också blir det vilket ger upphov åt det nya korståget i pressen».

Sektionernas arbete denna dag inleddes med föredrag av L. Considine (U. S. A.), ledare av pressagenturen Fides, Rom, behandlande pressen i allmänhet och den katolska i synnerhet samt formerna för en lämplig katolsk informationsbyrå.

Jesuitpatern Bangha Bela, bekant för sina genomgripande insatser i Ungerns katolska liv, talade med liv och kraft om samarbetet mellan katolsk press och katolsk aktion, med direktiv från den senare.

Påföljande dag höllos föredrag av rektorn vid journalistskolan på universitetet i Lille, Verschave, om katolska journalisters utbildning, och av sekreteraren vid franska journalistföreningen Massiané, om förbättrande av journalisternas ekonomiska ställning.

Abbé Merklen, huvudredaktör för La Croix, Paris, och D:r Stocky, utgivare av Kölnische Volkszeitung, Köln, skördade livligt bifall för sina anföranden om medlen att utveckla den katolska pressens verksamhet. Kongressens slutsammanträde, hållet för att avlägga enhällig protest mot religionsförföljelserna i Ryssland; bevistades av kardinal van Roey och nuntien, vilka hälsades av M. Delforge, varefter M. Goemare talade om det arbete, som utföres av den under hans ledning stående pressorganisationen i Belgiens biskopsstift. Därpå hölls föredrag av jesuitpatern Fil. D:r Edmund Walsh, vice rektor vid universitetet i Georgetown, en grundlig kännare av Ryssland, där han av Påven 1922 utnämndes till ordförande i den påvliga kommission, som genom olika centraler i olika delar av Ryssland dagligen bespisade 160,000 hungrande, ända till dess bolsjevikerna två år senare förbjödo den amerikanske patern att vistas i Sovjetriket.

Med citat ur bolsjevik-koryféers skrifter och andra klara och tydliga fakta påvisade pater Walsh, att på ryskt område existerar oförsonlig, organiserad och stridbar ateism, understödd och garanterad av Staten, och avsedd att med våld påtvingas den civiliserade världen;

att om kollektivismen är kommunismens kropp, så är ateismen dess själ och internationalismen målet för dess yttre verksamhet.***);

att bolsjevikerna bekämpa all religion: kristen, judisk och muhamedansk;

att de sträva att utrota moralen liksom religionen;

att kampen föres genom skolor, högskolor, pressen, biografer, teatrar samt icke minst med grymt, blodigt våld.

Påven Pius XI har genom sin skrivelse av den 2 februari 1930 inför all världen blottat religionsförföljelsen i Ryssland. 320 miljoner katoliker med den katolska pressen i spetsen, böra alltjämt rikta uppmärksamheten på sovjets tyranni för att om möjligt komma förföljarna att blygas och de olyckliga, förföljda offren att fatta mod, då de känna sympatiens stärkande kraft.

Efter paterns gripande föredrag framsade kardinalen en bön för Ryssland, varvid hela församlingen under djup rörelse knäföll. Därefter upplästes och antogs av kongressen en enhällig protest mot sovjets religionsförföljelse. Efter slutade förhandlingar begav man sig till det utomordentligt vackra Stadshuset (Hôtel de Ville); vars många sevärdheter besågos under älskvärd ledning av en av stadsstyrelsens ledamöter.

Kongressen är slut, men kvar står minnet, både av vad den givit oss, och av den storartade gästfrihet, Belgien visat vid festliga samkväm i Bryssel och Malines, vid utställningarna i Antwerpen och Liège, vid besök i de underbara grottorna i Han och andra platser, somliga utmärkta genom naturens skönhet andra genom skatter av ädel konst.

»Belgierna», skrev Köln Volkszeitung, »hava överhopat sina utländska gäster med så många prov på vänskap och godhet, att man icke finner ord för att tacka dem. Bryssel har ånyo visat sig vara kongressernas stad. De belgiska katolikerna förstå att samla och göra les honneurs mot utländska katoliker. Dessa skola aldrig glömma det gästfria, älskvärda Belgien.»

Bruxelles den 16 sept. 1930.

*) Den internationella kommittén bestod av följande herrar: René Delforge, ordförande (Bruxelles); Joseph Ageorges, sekreterare (Paris). Ledamöter: greve Della Torre, utgivare af L’Osservatore Romano; D:r Stocky af Kölnische Volkzeitung; Louis Gilles (Bruxelles); Jean van Menlen (Antwerpen); Josef Capdevilla, utgivare av ”El Mati” (Barcelona); Léon Bertaux av ”La Croix” (Paris) , Francois Veuillot, ordförande i franska journalistföreningen, Mgr Jean Origer, utgivare av ”Luxembourg Wort”; Mgr Kaczinski, ledare av Polens katolska pressagentur; Jan Matyasik, utgivare arv ”Glos Narodu” (Krakau); Gonzague de ReRynold, ordförande i l’Union catholique d’études internationales” (Schweiz); Quartenont, utgivare av La Liberté (Fribourg, Schweiz) ; Jaime Toldra Tarragona, Mgr Müller, ”Bayerischer Kurir”; D:r Schoepfer, (”Das neue Reich” (Wien); Funder Reichspost (Wien); – Merklen ”La Croix”, Paris).) Belgiska journalistföreningens ordförande Henri Dorchy och sekreterare Léon Maillié. Organisationskommitténs ordförande: Auguste Thomas, samt sekreterarne Paul de Laridsheere och Robert Moulinase.

**) Kongressen fick mottaga många bevis på sympati: Primas av Polen Kardinal Hlond, hade såsom sin representant sänt Mgr Kloz från Poznán, och Kardinalärkebiskopen av Wien telegraferade, att 300,000 österrikiska barn offrade böner och kommunioner för kongressen.

***) Vid invigningen av det stora och mäktiga, av staten rikligen understödda Ateistförbundet, yttrade (år 1925) dåvarande undervisningsministern Lunascharsky: ”Av hela min själ önskar jag gudsförnekarna framgång i deras strid mot det vidriga spöket Gud, som förorsakat mänskligheten så mycken djävulsk skada hela historien igenom” (D:r E. Walsh S. J. ”The Catholic Church and religious persecution in Sovjet Russia.” – 480 Lexington Avenue, New York sid. 4.)