Den heliga Birgitta regel

Av Ansgar Tillqvist O. S. B.

Det var en orolig tid, i vilken den heliga Birgitta såg dagens ljus. Mellan Frankrike och England var krig (det hundra-åriga kriget). Men om det politiska läget var dystert och oroligt, så var det kyrkliga ännu värre. Kristenhetens fader uppehöll sig i Avignon och en följd därav blev hans och kyrkans starkt begränsade frihet. Att dessa förhållanden skulle hava ett fördärvbringande inflytande på det religiösa livet är naturligt. Men om också tillståndet var sorgligt, så var det dock icke hopplöst, ty över allt uppväcktes av Gud män och kvinnor, vilka strävade efter att höja det sedliga livet hos sina medmänniskor. Bland dessa se vi också den heliga Birgitta, »sierskan från Norden», som särskilt genom sin orden uträttade mycket gott. Under en vallfärd till Spanien fick hon en djup inblick i läget därute i världen, men hon lärde också känna den orden, som hon en gång själv skulle grunda. Det är nämligen mycket möjligt, att orden från Fontevrault väckt hos henne där tanken att i hemlandet grunda en dubbelorden.

I Alvastra, där hennes man dog, blev hon på sin biktfaders inrådan även efter hans död och här i det stilla klostret var det, som hon fick i uppdrag – i en vision – att grunda en »ny orden», en »ny vingård» med nya rankor, »som skulle bringa den törstande mänskligheten nya stärkande, helande safter». Detta gäller särskilt för Norden, varest den hade en mycket stor betydelse. Där frambringade orden en religiös förnyelse, vilken till en del åtminstone bevarade Norden från de många fel, som förefunnos i det övriga Europa såväl utom som inom klostren.

»Den orden, som jag vill grunda genom dig, skall ha till uppgift att vara till min moders ära.» Så sade Kristus åt Birgitta i en uppenbarelse. Att prisa Guds Moder var alltså den nya ordens uppgift. Att den nya orden vigdes åt Jungfru Maria visar sig också i det som säges om abbedissan. »Abbedissan är min moders ställföreträdarinna på jorden» och över hennes val »abbedissan skall vara huvud och härskarinna, emedan Jungfrun efter min himmelsfärd är mina apostlars och lärjungars överhuvud och drottning».

Kristus och hans bruds stiftelse var en dubbelorden, d. v. s. var bestämd för män och kvinnor. Liksom orden från Fontevrault var också Birgittas dock i första hand beräknad för kvinnor; därför finna vi så litet bestämt för konventets manliga del. – »Systrarna skola vara sextio och icke mer. Därtill skola klostren hava präster, vilka dagligen, såsom det är brukligt i de länder, i vilka sådana kloster finnas, läsa dagens mässa och sjunga korbönerna.» Den manliga delen var fullkomligt skild från nunnorna. Bröderna skulle nämligen »hava en gård för sig, varest de bo, och därifrån skola de hava en ingång i kyrkan och till koret.» Bröder och systrar voro sålunda skilda även i kyrkan. De senare hade sitt kor under taket men så, att de kunde se, vad som försiggick vid altaret.

Men ej blott systrarnas utan också brödernas antal var bestämt. De skulle vara trettio, alla präster. Till det manliga konventet räknades också de fyra diakonerna och de åtta lekmannabröderna.

Som vi redan hava sagt, var orden huvudsakligen en nunneorden och i enlighet därmed hade en syster som abbedissa den högsta ledningen. Hon valdes av hela konventet men på biskopens råd. Biskopen hade alltså rättighet att här inlägga sitt veto. Som tecken på sin höga värdighet och det ämbete hon beklädde och det stora ansvar, som vilade på henne blev hon av densamme vigd. Vid abbedissans sida stod en av henne och konventet vald munk, som i första hand hade till uppgift att leda bröderna, men därtill även att vara biktfader för hela klosterfamiljen. Dessutom hade han förvaltningen i sina händer, dock fick han icke göra något utan abbedissans vetande, ty hon »är klostrets huvud.» – En egendomlighet i Birgittas regel var föreskriften, att intet egentligt klosterliv finge börjas, innan kyrka och kloster voro fullständigt byggda. Men icke blott dessa måste vara färdiga, även antalet nunnor och bröder måste vara tillräckligt för att möjliggöra en värdig gudstjänst. Även i ett annat avseende skiljer sig Birgittas regel från andra och det är i föreskriften, huru nya medlemmar skola upptagas. Regeln talar icke om något provår (novitiat) i klostret, utan om ett sådant ute i världen: om någon bad att få bliva upptagen, så tilläts detta först efter ett år. Då blev postulanten upptagen i klosterfamiljen. Detta skedde genom biskopen, som vigde henne till en Kristi brud och överlämnade den nyinvigda till abbedissan, »såsom en skatt, för vilken hon inför Gud måste avlägga räkenskap».

Orden ställdes, som vi redan hava nämnt, av Kristus under Guds Moders särskilda beskydd och abbedissan skulle företräda henne och vara allas härskarinna. Dock finge hon icke vara en despot och nunnorna inga tjänarinnor, utan alla skola de tillsammans bilda en enda familj. – Det, som förenar den »naturliga» familjen, är det gemensamma intresset för dess fortvaro och kärleken till varandra. Klosterfamiljen förenas av Gudssökandet, – inbördes kärlek, ödmjukhet, kyskhet och personlig fattigdom – som omslingrar alla, förenar alla.

Birgittas regel säger därför: »fundamenten äro sann ödmjukhet, kyskhet och frivillig fattigdom. Så är det ingen tillåtet att kalla något sitt eget, utan vänta allt nödvändigt av abbedissan». Ja, huru viktig den personliga fattigdomen är framgår av det, som Birgitta säger på ett annat ställe: »liksom elden kan sprida sig genom en enda gnista, så kommer fördärvet genom privategendomen, vilken i klostern förstör en så lovvärd enhet». – Vid upptagandet blevo de nyinträdande vigda till Kristi brudar och framburo sig så själva som offer »i all hjärtans enfald». I detta giver den offrande sig själv och därmed all rätt över den egna kroppen. Så är det klart, att ordenskallet med full rätt kan fordra kyskhet för att kunna av hela hjärtat tjäna Gud och familjen. »Det står nämligen skrivet i Mose lag, att de, som se och beröra förbundsarken, vilken var en sinnebild av Gud, måste dö. Och nu låter Han sig beröras, vilken är Sanningen själv. Huru ren måste den icke vara, som närmar sig den högste Guden.»

Denna jungfruliga renhet och kärleken till Gud förmår allt, »om den är förenad med verklig ödmjukhet». Ja, utan denna kan ingen familj bestå och ännu mindre en klosterfamilj, där så många av olika karaktär, ålder och samhällsställning bo tillsammans – den kan icke existera utan ödmjukhet, d. v. s. den inre övertygelsen om det egna »intet», det egna »jagets» inordnande och underordnande, individens uppgående och försvinnande i gemenskapen, – för dess bästa.

»Jungfru Maria delade sin tid i tre delar; en för att lovsjunga Gud; en andra del för att med sina händer tjäna Honom; en tredje till att använda för sin kropps underhåll. Likaså skola systrarna alltid, då de icke hava gudstjänst förrätta handarbete, så att liksom de tjäna Gud med munnen, så skola de även tjäna honom med lemmarna.» Dock skall icke detta arbete utföras för att tillföra klostret vinst, utan blott till Guds ära.

Såsom det sedan gammalt var brukligt, så bestämmer också den heliga Birgittas regel, att systrarna, »efter gamla tiders vana» skola bedja dagtiderna, dock icke tillsammans med bröderna, utan först efter att dessa hava slutat. Deras bön skall vara »ärbar, allvarlig och bör andas ödmjukhet och andakt».

Den heliga mässan var naturligtvis dagens medelpunkt och höjdpunkt, i vilken hela klosterfamiljen offrade sig och sitt arbete åt Gud, den Allrahögste och i vilken den med Kristus åter uppstod och med honom erhöll nya krafter och nytt liv.

Såsom vi redan hava sett, så föreskrev den heliga Birgitta, att systrarna skulle livnära sig genom sina händers arbete. Detta bestod naturligtvis i handarbete, då de icke fingo lämna klostrets område. Allt, som var nödvändigt till den heliga mässans firande, förfärdigades av dem; av systrarna mässhakar, av bröderna kalk och krucifix. Därtill kom naturligtvis såsom huvuduppgift avskrivandet av böcker. Bröderna måste utom den dagliga gudstjänsten varje söndag utlägga dagens evangelium för systrarna och varje fredag predika för folket. De fingo blott använda sig av enkla ord, »på det att åhörarna kunde förstå och icke bliva uttråkade genom ett långt och överflödigt prat och skrik». Denna lilla bestämmelse säger oss klart och tydligt, huru munkar och lärda på denna tid bringade sina åhörare andlig näring.

Redan vid den första anblicken av den heliga birgittinerregeln skall man finna samma anda, som behärskar den heliga Benedikts regel. Denna likhet se vi särskilt utpräglad i det som beträffar askesen, kroppens behärskande i förhållande till tingen, det egna »Jagets» frihet gentemot dess behov. Det mest betecknande för denna askes är den kloka måtta, diskretion, såsom den heliga Benedikt kallar det, som överallt är till finnandes. Men denna mildhet, takt, finkänslighet får icke bliva efterlåtenhet, vårdslöshet, känslolöshet, särskilt där klosterlivet fordrar, att en bestämd norm iakttages.

Tystnaden »skall», som regeln säger, »bevaras med all iver», ja, »lättfärdigt och tomt prat måste alltid fullkomligt undvikas». Men intet pedanteri får vara normgivande, nej, allt skall vara förnuftigt och därför var det tillåtet att tala så ofta det var nödvändigt.

Samma stränghet och vidsynthet se vi också i den föreskrift, som behandlar måltid och fasta, – »ty, för de svagas skull måste så mycket givas, att alla fingo, vad de behövde, – »men inte mer». Varken överflöd eller brist var rådande vid måltiden, »ty helgonen hava därför icke pinat och späkat sin kropp, emedan de hatade densamma och icke därför, emedan de trodde sig värdiga Guds rike blott genom pinande, utan Guds efterlåtande och förbarmande». Så är det klart, att den heliga Birgitta icke lade den största vikten på yttre avhållsamhet eller späkning, om den icke hade en inre motsvarighet. Avhållsamheten är det »yttre tecknet för denna, om också ett oumbärligt». »Fasta är gott för friska, men är icke det högsta Goda, ty detta är kärleken, utan vilken det icke finnes någon räddning.» – Så kan man med rätta säga, att Guds Moders anda uppehåller och levandegör den heliga Birgittas regel, att hon härskar, – men icke som himmelens drottning, utan som moder, den i sina armar allt famnande och för alla sörjande. Inga bestämmelser finge hava till upphov eller ledas av småaktighetens anda eller hava sin tillvaro blott för sin egen skull, utan över hela hennes regel ligger något storvulet, den är full av storsinthet liksom det land, vilket »sierskan» med kropp och själ var fästad med djupa rötter. Så kan den heliga Birgittas regel också bjuda oss nutidsmänniskor mycket, ty ännu behärskas den av samma anda, utstrålar samma vårdande kärlek, – men där kärlek är, där är ock liv.