Den heliga Birgittas engelska döttrar

År 1406 voro Sveriges blickar ivrigt vända mot det avlägsna England, varifrån den unga prinsessan Filippa skulle komma för att bortgiftas med Erik XIII, konung av Sverige, Norge och Danmark. Hon var dotter till konung Henrik IV, vars starka, om än hänsynslösa, arm hade ryckt Englands tron från Richard II, en svag och ovärdig monark. Fyra år hade förgått sedan avtalet hade träffats om det kungliga giftermålet; det hade varit gärna sett i Sverige, och uppskovet begynte väcka otålighet. Ryktet förmälde att den engelske konungen hade uttömt sin skattkammare till följd av sina krig och icke kunde anskaffa den utlovade hemgiften. Så angelägen var kung Erik emellertid om förbindelsen med Henrik, att han till och med hade varit villig att avstå från hemgiften, och äntligen var den så länge emotsedda dagen inne. Den unga bruden, tolv år gammal, anträdde den långa, besvärliga och farliga sjöresan och anlände till sitt framtida hem, åtföljd av en lysande eskort av biskopar, riddare, ädlingar och fruar, vilken erfordrade mer än tio skepp för sin överfart.

En kort tid därefter gjorde den unga drottningen ett högtidligt besök i det berömda dubbelklostret i Vadstena, stiftat av den hel. Birgitta, som blivit kanoniserad endast femton år förut. Otvivelaktigt hade drottning Filippa hört att drottning Margareta, vilken fortfarande styrde i Norge, Sverige och Danmark med Erik som medregent, begärt tillåtelse att bliva upptagen såsom »kapitelsyster», under ödmjukt knäfall kyssande nunnornas händer. Den atmosfär av yttre och inre ro, som rådde i Vadstena, gjorde ett djupt intryck på Filippa, och enligt Vadstenas diarium anhöll hon vid ett senare besök, den 13 januari1415, om samma privilegium och utverkade åt sig löftet att hon, om hon skulle överleva sin make, skulle få sluta sina dagar inom klostrets murar. Hennes önskan gick i uppfyllelse, ehuru hon aldrig blev änka. Jultiden 1429 befann hon sig på resa från Danmark till Sverige och avled i Vadstena trettondagsnatten 1430, där hon begrovs den 13 januari uti S:ta Annas kapell, vilket hon själv hade stiftat i klosterkyrkan.

Men Filippa var icke den enda som mottagit intryck av det nya ordenssamfundet. Uti hennes bröllopseskort hade befunnit sig en viss Sir Henry Fitzhugh. Och enligt diariet besökte han Vadstena S:t Andreas’ dag 1406 och delgav hela samfundet sin avsikt att stifta ett kloster av Vår Frälsares orden. Han överlämnade åt bröderna ett gåvobrev varmedelst han överlät åt birgittinerna sin egendom (Hinton i Cambridgeshire) och anhöll om att tvänne bröder skulle sändas till England för att börja företaget. Detta förslag mottogs med stor glädje.

Emellertid sändes Dom Hemming till först för att bese egendomen i Hinton och överväga vad som borde göras i och för den tillärnade stiftelsen. Han dog på hemvägen, i Jutland, före Allhelgonadag 1407. I april 1408 sändes broder Johannes Petersson, präst, och broder Catillus, diakon, till England för att samla anhängare och utlägga ordens innebörd. Deras uppgift var svår. De voro främlingar i ett främmande land; det räckte flere år innan det engelska klostret blev grundat, och när detta omsider skedde var det icke i Hinton, utan i Isleworth vid floden Thames.

I mars 1413 avled konung Henrik och efterträddes av sin son Henrik V. Om denne furste ända dittills hade väckt anstöt i riket genom sitt vilda leverne, gottgjorde han det nu och blev, såsom historikerna förtälja, »ett exempel för män av alla stånd, både prästerskap och lekfolk». År 1415 beslöt han att återupptaga fientligheterna med Frankrike, men innan han gjorde detta ville han ordna om sitt hus och erinrade sig då den plikt, som påven Gregorius XII ålagt hans fader för de mord denne låtit anstifta vid början av sin regering. Denna gottgörelse, vilken bestod uti ingenting mindre än stiftandet av tre kloster, hade den förre konungen lämnat ouppfylld, och hans son beslöt att göra vad på honom ankom genom att sörja för att mässor skulle frambäras för evärdliga tider för hans föräldrars och förfäders själaro och för hans egen välfärd då och allt framgent. Eftersom Sir Henry Fitzhugh stod i hög gunst vid hovet, synes det troligt att förslaget om grundandet av ett engelskt birgittinerkloster utgick från honom och att den plan som redan uppgjorts framlades för konungen. Man lät ingen tid gå förlorad. Den 22 februari 1415 lade konungen grundstenen tilI det nya kloster för vilket han skänkt ett landområde i Isleworth. Den kunglige grundläggaren valde själv dess titel. Klostret skulle uppkallas efter Vår Frälsare och Vår Fru Sancta Maria och Sancta Birgitta av Syon för eviga tider. Kort därefter undertecknades stiftelseurkunden av konungen, uti vilken framhölls förpliktelsen för birgittinerna att frambära det heliga mässoffret för eviga tider för klostrets stiftares välfärd i livet och för hans själ efter döden, såväl som för hans föräldrars, förfäders och alla hädangångne kristtroendes själar.

Men för att skapa ett birgittinerkloster erfordrades mer än en byggnad och mer än ett stiftelsedokument. Den svenska orden var okänd i England, och ehuru de två bröder som rest över från Vadstena oförtrutet hade arbetat på den framtida stiftelsens organisation*) ansåg konungen tiden nu vara inne för en vädjan till Vadstena med anhållan om att några munkar och nunnor från moderhuset måtte sändas till England för att instudera det nya samfundet. Han vann sin syster, drottning Filippa, för sin sak och vardera sände brev till Vadstena. Abbedissan samtyckte till deras begäran och lovade sända fyra systrar, noga undervisade i ordensregeln och officiet, tre noviser samt en präst och en broder. Vi kunna föreställa oss de känslor med vilka det lugna, fredliga samfundet i Vadstena mottog abbedissans och generalkonfessorns tillkännagivande att sju nunnor och två munkar skulle bryta klausuren och färdas till det okända landet vilket föreföll så avlägset! Valet verkställdes och den 13 maj 1415 lämnade resenärerna sitt älskade kloster. Deras namn voro: P. Johannes, son till en guldsmed i Kalmar, P. Magnus Hemming samt systrarna Kristina Finvidsdotter, Ragnhild Tidekesdotter, Anna Karlsdotter och Kristina Esbiörnsdotter. Den sistnämnda hade avgivit sina löften år 1400 och hade uppfostrats av Cecilia, S:ta Birgittas yngsta dotter. Tre noviser voro också med i den lilla skaran. De ledsagades till inskeppningsplatsen av ärkebiskopen av Lund, tre svenska biskopar och en norsk samt ett stort följe av riddare. Först efter en tre månaders färd landstego de i England. I London mottogos de med stor högtidlighet av ärkebiskopen av Canterbury. Det var deras heliga plikt och privilegium att överantvarda åt den nyligen grundade andliga familjen – varav flere medlemmar kommit från andra ordnar – moderhusets tradition, det stora helgonets och ordenstiftarinnans anda, hennes djupa och trofasta andakt till Vår Frälsares lidande, hennes ömma, dotterliga kärlek till Maria, hennes trohet mot Kristi ställföreträdare och vår heliga Kyrkas alla angelägenheter, hennes omsorg om syndarne och de lidande själarna. Att ovannämnda nunnor återvänt till moderhuset bevisas av ett brev från Vadstena till klostret Syon, vari tacksägelser uttryckas för den godhet de fått röna. De tre noviserna stannade i England. Johannes av Kalmar återvände till Vadstena år 1416 och avled därstädes 1446, åttiofyra år gammal. Utav de verk han författade eller avskrev, bevaras »Revelationes beatae Birgittae» i universitetsbiblioteket i Lund. Fader Magnus Hemming dog förmodligen i Syon.

Nästa betydande åtgärd i den engelska stiftelsens historia var den anhållan som konung Henrik riktade till påven Martin V om en bekräftelsebulla. Påven utfärdade två bullor – en till konungen och en till ärkebiskopen av Canterbury och abboten av St. Albans, daterade den 18 augusti 1418. Den 21 april 1420 försiggick den första, kanoniska professionen av tjugosju nunnor, fem präster och fyra lekbröder inför ärkebiskop Chicheley av Canterbury. Detta datum har alltid ansetts för Syons egentliga stiftelsedag och iakttages fortfarande varje år med en särskild tacksägelsegudstjänst. Följande år insattes den första, kanoniskt valda abbedissan och generalkonfessorn, då biskopen av London den 5 maj bekräftade valet av Dame Joan North såsom abbedissa och av Sir Thomas Fyschbourne såsom generalkonfessor.

Om det till en början varit tämligen svårt att hopsamla medlemmar för en ny och obeprövad orden, spridde sig ryktet om Syon så snart över hela England, att innan många år gått till ända nya byggnader voro av nöden. Sedan tillåtelse utverkats av konung Henrik VI, som regerade vid denna tidpunkt, byggdes ett nytt kloster på samma jordegendom i Isleworth, och i november 1431 togo birgittinerna det i besittning. Den tidens krönikor förmäla att händelsen firades med stora festligheter.

Och nu fick samfundet under etthundranitton år leva sitt liv i frid och avskildhet från världen. Syon blev berömt, icke endast för sin lärdom, utan även för sin regelmässighet, sin nitälskan och sin helighet. Den stränga klausur och den fattigdomens ande, som kännetecknade birgittinerorden, iakttogos noga såväl i England som i Vadstena. S:ta Birgitta, som själv tillhörde S:t Franciskus’ tredje orden, älskade fattigdomen, och hennes liv i Rom utgjorde ett mönster för hennes andliga döttrar. Och ehuru hon, i enlighet med Guds särskilt uttalade vilja, tillbragte sitt liv med att färdas hit och dit som en pilgrim och apostel, kunde hon på grund av intensiteten i sitt inre liv och sin nästan oavbrutna förening med Vår Herre och Hans välsignade Moder, gå sin väg genom världen, tjänande Gud utan sinnets förströddhet, tills hon kallades att ingå uti evighetens konvent. Men hon skulle bliva en moder för rent kontemplativa munkar och nunnor, de som för evigt utestängt sig själva från världen för att förena sig med det gudomliga Offret och genom ett liv av oavlåtlig lovprisning, bön och botgöring tillsammans med Sonen förhärliga Fadern och vinna människornas själar. Och finna vi uti den heliga regel som Vår Frälsare dikterat för helgonet den stränga befallningen att efter sin profession ingen nunna må någonsin lämna sin klausur och ingen munk lämna sin, utom för att gå i kyrkan eller av något skäl, »trängande och oundvikligt». Ehuru genom kunglig frikostighet Syon ägde landområden i olika delar av England, utövade hon själv den personliga fattigdom som hennes heliga regel ålade henne och allt överflöd skänktes åt de fattiga. Det huvudsakliga åliggandet i Syon såväl som i Vadstena var sjungandet av officium divinum. Nunnorna sjöngo Vår Frus lov, till vars ära deras orden var stiftad. Deras breviarium – detsamma som brukas än i dag – är säreget för birgittinerorden och blev, vilket envar vet, som är förtrogen med helgonets liv, hopsatt på ett rent överjordiskt sätt. Bleve detta breviarium avskaffat, skulle Vår Fru bliva berövad den lovprisning som endast hennes birgittinska barn äro i stånd att giva henne och vilken alltid utgjort ett av deras speciella privilegier. Munkarna sjöngo officium divinum enligt den ritus som användes i deras biskopsstift, och när nunnorna lämnade sitt kor, fylldes munkarnas. Så att det icke var många timmar under dygnet då Syons lovprisning var förstummad. Själamässan för den kunglige stiftaren, vars frånfälle inträffade den 31 augusti 1422, förrättades varje årsdag och förrättas ännu i denna dag, och sålunda fullgöres trofast avsikten med hans stiftelse, uttryckt i stiftelseurkunden.

Det regelbundna livet i birgittinerklostret fortgick ända tills de första åren av Henrik VIII:s regering förflutit, då hotande moln uppstego på horisonten, ett säkert tecken på den storm, som snart skulle utbryta över England och Englands kloster. Konungen, tidigare en Kyrkans lydige son, var besluten att till vilket pris som hälst tillfredsställa sin otillåtliga passion och skaffa sig den skilsmässa från sin drottning som påven icke ville bevilja honom och begynte med att fordra att hans undersåtar skulle erkänna honom såsom den engelska Kyrkans överhuvud. Mången insåg icke genast den fulla innebörden av ett medgivande och hoppades på bättre dagar. Men Syon fick den äran att skänka åt Kyrkan, uti den salige Richard Reynolds, en av Englands första martyrer. Han led en fasansfull död, tillika med tre kartusianer och en sekularpräst. Sedan de släpats över gatornas kullerstenar, hängdes de fem martyrerna tills de voro till hälften döda och skuros sedan ned och uppfläcktes och styckades. Den sal. Richard avrättade sist, efter att ha ingivit sina medbröder mod under deras marter. Detta skedde den 4 maj 1535.

De följande fyra åren, varunder det ena klostret efter det andra upplöstes, måste ha berett Syon på det som förestod henne. Sedan flere försök att utöva påtryckning på klostrets invånare misslyckats, indrogs detta år 1539. Visserligen var det ärofullt att bliva kallad att vittna för sanningen, men vi kunna ändå någorlunda föreställa oss tyngden av det kors som de arma munkarna och nunnorna buro då de lämnade sitt älskade hem, vilket hädanefter skulle bliva en världslig boning, övergåvo sitt präktiga bibliotek, sina fridfulla klostergårdar och sitt helgade kor och begåvo sig åstad för att söka sig en tillflyktsort. Abbedissan, Dame Agnes Jordan, var gammal och svag och för henne fann man en tillflykt i ett privathus på landet, där hon bodde med några av sina munkar och nunnor till sin död 1546. Dessa slöto sig sedan till de övriga, vilka, under syster Catherine Palmer, som efterträdde Agnes Jordan såsom abbedissa, hade funnit en fristad i det flamländska birgittinerklostret Marias Tron i Dendremonde, där de mottogos med gästfrihet.

Ar 1555 fick det lilla samfundet mottaga ett högt besök. Det var kardinal Pole, som, i egenskap av påvlig legat, var på väg från Rom till England för att åstadkomma en försoning mellan detta land och den Heliga Stolen. Ty drottning Maria hade bestigit tronen och alla katolska flyktingar hyste de bästa förhoppningar. Vi kunna vara förvissade om att legaten med livligt intresse lyssnade till sina landsmaninnors historia, och det dröjde icke länge förrän han anhöll hos drottningen om att Syon måtte återställas till sina rättmätiga ägare. Dokumentet för klostrets återinstiftelse, undertecknat av kardinal Pole, förvaras av de nuvarande engelska birgittinerna såsom en dyrbar skatt. Hemkomsten var äntligen ett fullbordat faktum. Den 1 augusti 1557 blev klausuren högtidligen återställd av biskopen av London, och då det dagliga livet av bön och lovprisning i den kyrka som helgats av så många minnen vidtog på nytt, måste de förflutna åren ha tett sig mera som en ond dröm än som en verklighet. Men – frid efterlämnar jag åt eder … icke såsom världen giver. I november 1558 dogo drottning Maria och kardinal Pole, och drottning Elisabeth besteg Englands tron. Hon ville ha en Kyrka efter sitt eget sinne, lydande under ingen påve, men i hög grad lydande under henne själv. Hon började med att låta fängsla alla de biskopar som vägrade att underkasta sig hennes överhöghet – och blott en enda befanns vara villig att göra detta – och grep sig sedan an med att upprätta en ny hierarki. Alla hennes undersåtar befalldes att ansluta sig till den nya religionen, vilken kallade sig den gamla Kyrkan reformerad. Vi behöva således icke förvånas över att Syons barn icke fingo vänta länge innan de åter befunno sig i landsflykt. De erhöllo genom inflytelserika vänner vid hovet ett pass till Flandern och där blevo de åter mottagna av sina systrar i Dendremonde, men bodde i en särskild del av byggnaden och fortsatte, så gott de kunde, att utgöra ett engelskt samfund. Deras tappra hjärtan måste ofta ha kännts nog så tunga då de tänkte på sitt vanhelgade kloster och dess kyrka, de nedrivna altarena, de tystnade klockorna. De hade lyckats medföra några av sina skatter, mässhakar, manuskript och hundra pergamenter, men största delen av klostrets egendom var kvarlämnad till byte för kronan.

Efter någon tid flyttade de landsförvista till ett litet utrymt kloster i Holland invid Zuider Zee, i hopp om att kunna kvarstanna där, men läget visade sig vara ohälsosamt. Efter fyra år förskaffade de sig ett hus jämte kapell, bärande namnet Meshagen, nära Antwerpen. Flandern genomgick sin prövningstid, lutheranerna innehade makten och visade ett dödligt hat mot Syon. Det gick så långt att efter ett fyra eller fem års uppehälle i Meshagen, nunnorna måste fly till Antwerpen, emedan de blivit underrättade om att fanatikerna hade för avsikt att bryta sig in i deras kloster under natten.

Tio timmar efter deras avfärd stormades huset.

När de tillbragt ett år i privathus i Antwerpen, lyckades deras landsman, Francis Engefield, själv en landsflyktig, år 1571 anskaffa åt dem ett hus i Mecheln, där de kvarstannade under sju mycket orofyllda år. Flandern utgjorde en av Filip II:s av Spanien besittningar; han var änkling efter drottning Maria och tilldelade birgittinerna ett årligt underhåll, men denne furste var hatad i Flandern och ett falskt och illvilligt rykte utspreds i Mecheln om att de engelska nunnorna gömde ett stort förråd av eldvapen åt spanjorerna. Detta förorsakade en våldsam razzia i deras hus och abbedissan, den ärevördiga Catherina Palmer, dog till följd av skrämseln. Konungens pension indrogs på grund av det ovissa läget i landet. Samfundet var bragt i stort trångmål och beslöt att sända några av nunnorna till England för att begära allmosor av sina egna landsmän och vänner. Sju systrar avsändes således i detta ytterst farliga uppdrag. När de landstego på sitt hemlands kust blevo de nästan ögonblickligen skilda från varandra och fängslades. Några brev skrivna av syster Elizabeth Saunders, en medlem av den tappra lilla skaran, finnas ännu i behåll och skildra på ett målande sätt en del av hennes lidanden för sin tro, – lidanden, emotsedda och utståndna med det glada mod – man kunde nästan säga sorglöshet – som var karakteristiskt för alla de engelska martyrerna. Syster Elizabeth Saunders var syster till doktor Nicholas Saunders, en präst vars rörelser alltid voro noga observerade och misstänkta och vars död var ivrigt eftertraktad. Hon hade därför många svårigheter att utstå innan hon blev frigiven. Under mer än sex års tid var hon fängslad, skenbarligen emedan hon ej kunde betala de böter som ålades alla vilka vägrade att bevista de nya, protestantiska gudstjänsterna. Slutligen lyckades hon, tack vare sitt mod och sin företagsamhet, undkomma genom att fira sig ned med ett rep, och, efter att ännu en gång ha varit fängslad, taga sig över kanalen under ett annat namn och åter uppsöka sin andliga familj. Till och med denna oförfärade själ erkänner att ingenting annat än hennes brinnande önskan att än en gång få återvända till sitt samfund och det kloster varvid hon genom sina ordenslöften var bunden, kunde ha förmått henne att trotsa en så farlig belägenhet som den varuti hon befann sig efter sin flykt.

Syonsystrarna hade under dessa år lämnat Mecheln och slagit sig ned i staden Rouen. Läget i Flandern hade blivit alltför farligt. Mecheln hade en natt genom förräderi blivit utlämnat åt den protestantiske prinsen av Oranien. Några engelska officerare i hans armé gåvo sina katolska landsmaninnor sitt beskydd och försatte dem i provisorisk säkerhet. Birgittinerna hade sedan (1580) avseglat till Frankrike, icke utan att ha utstått ytterligare faror genom sjörövare.

I Rouen vistades de fjorton år. Den siste av birgittinermunkarna hade dött, och systrarna befunna sig i stor andlig övergivenhet, i ett främmande land, utan någon själasörjare, när Gud sände dem en sann vän och fader i Rev. Joseph Foster, en engelsk landsflyktig liksom de själva och som just gjorde sig redo att återvända till sitt fädernesland, för att med risk för sitt liv bispringa katolikerna därstädes. Hans besök hos birgittinerna tycktes honom emellertid vara en kallelse från Gud, och ädelmodigt avstående från hoppet om martyrskapet i sitt eget land, stannade han kvar i Rouen och avlade år 1584 sina löften som birgittinermunk och valdes till generalkonfessor. Nu började det ljusna. Flere landsförvista präster slöto sig till orden, vänner komma det beträngda samfundet till bistånd, och en kyrka och ett kloster byggdes. Kyrkan blev en verklig medelpunkt för fromhetslivet i Rouen. Dessa lugna år av ett regelbundet klosterliv voro nödvändiga för att styrka och förbereda Vår Frälsares barn för nya vedermödor. Denna gång voro hugenotterna deras fiender. Rouen belägrades, och de engelska nunnorna hade icke blott att uthärda den helt naturliga bristen på föda, utan också förföljelser och förolämpningar, under det att illvilliga tungor utspridde äreröriga rykten och gjorde allt för att uppreta befolkningen. Skriande orättvisor frammana emellertid ofta sanna vänner, och så skedde även nu.

Staden belägrades tvänne gånger och tillståndet var förtvivlat. Fader Foster sände omsider, tidigt år 1589, två av sina bröder, fader John Marsh och fader Vivian, till Spanien för att söka utverka det resterande beloppet av konungens årliga underhåll. Bröderna mottogos med största älskvärdhet av Filip och avseglade till Frankrike, överhopade med frikostiga gåvor. Men ack, deras glädje var kort! Hugenotter anföllo och rånade dem då de anlände till Rochelle, och engelska sjömän därstädes fordrade, när de upptäckte att de voro engelska präster, att de skulle utlämnas åt dem i fängsligt förvar. Under den mest ovärdiga behandling fördes de till sitt eget land och ansågo själva fängelset för en välkommen tillflykt i jämförelse med de grymheter de fått utstå. Det dröjde fyra månader innan fader Foster kunde få några underrättelser från dem, men till sist lyckades han utverka deras frigivelse och återsändande.

När den franske konungen Henrik III blev lönmördad, d. 1 augusti 1589, och ett förbund ingicks mellan Henrik av Navarra, som gynnade det hugenottska partiet och drottningen av England, voro utsikterna för de engelska nunnorna så mörka, att de ännu en gång voro tvungna att tänka på en flyttning. De beslöto att söka en tillflykt i Portugal**) Men huru skulle överresan ske? Med största svårighet lyckades fader Foster förhyra ett fartyg, som skulle föra dem från Rouen uppför Seinefloden till Havre, men guvernören i Rouen yttrade barskt att det icke torde finnas något fartyg där, som skulle befordra dem vidare till Spanien. (Portugal var inbegripet i detta namn.) Samfundet, som räknade åtta munkar och tjugotvå nunnor, gick ombord långfredagen den 8 april 1594. Deras skyndsamma avfärd tvang fader Foster att medtaga ciboriet med det allraheligaste Sakramentet, och sålunda sattes de i stånd att under den farliga resan få mottaga livets Bröd på påsksöndagen. I Havre översteg fartygshyran till Portugal vida deras tillgångar, och under tre veckors tid fingo de uppehålla sig där under den största ängslan och oro. Deras bagage undersöktes gång på gång, men detta tjänade endast till att bevisa deras fattigdom. Slutligen förbarmade sig en högtställd, inflytelserik person över dem och ett flamländskt skepp förhyrdes. Resten av resan förefaller som en saga. Två gånger voro de nära att bli tagna till fånga – andra gången räddades de genom att en dimma uppsteg och fullständigt dolde dem för de engelska örlogsfartygen nära spanska kusten. Uppfyllda av djup tacksamhet nådde de slutligen Lissabon den 20 maj 1594, och här funna de en fristad för tvåhundrasextiofem år. Icke så, att dessa år skulle ha förflutit utan prövningar och farhågor. En kyrka och ett kloster byggdes åt dem, men ärkebiskopen av Lissabon gjorde svårigheter beträffande deras definitiva bosättning. Saken avgjordes först när den hänsköts till Rom och den helige Fadern, Klemens VIII, tog de engelska nunnorna under sitt särskilda beskydd. Genom denna anordning förblev klostersamfundet engelskt och undgick senare den indragning som drabbade de portugisiska klostren. Den 17 augusti 1651 nedbrunno Syons kloster och kyrka till grunden. Ett år senare påbegyntes återuppbyggandet. År 1695 dog fader George Griffin, den siste av de engelska birgittinermunkarne, och samfundet har ända sedan dess bestått av endast nunnor. I mitten av följande århundrade, den 1 november 1755, förstördes huset och kyrkan på nytt under den fruktansvärda jordbävningen. En ny vädjan om hjälp bragte frikostig undsättning och uppreste nya byggnader. Den fara, som hotade ordenshusen till följd av Napoleons och hans armes ankomst, var orsaken till att de engelska birgittinerna gjorde ett försök att återvända till sitt hemland. En del av klostersamfundet, abbedissan och tio av systrarna, återvände faktiskt år 1809, men lyckades icke slå sig ned där för beständigt, och den sista överlevande reste tillbaka till systrarna i Lissabon.

Slutligen var landsflykten ändad. Syons lilla klostersamfund avseglade till sitt fädernesland den 27 augusti 1861, efter att deras många vänner i Lissabon hade skilts från dem med stor saknad, och funno en boplats i Spettisbury till år 1887, när ett nytt kloster byggdes i Chudleigh bland Devonshires kullar. Där förde nunnorna ett fridfullt liv i nära fyrtio år, men då större byggnader och ett mera avskilt område voro av nöden, förvärvade de sig Marley House i South Bent, likaledes i Devonshire, och verkställde sin sista flyttning i november 1925. Inga faror hota dem nu. Förföljelsens tid är tillända i England, och Syons martyrs, den salige Richard Reynolds’, profetiska vision håller på att besannas, innebärande, att liksom örnens ungdom förnyas, skall Englands tro återuppblomstra med större kraft och härlighet till och med än i forna tider. Men oaktat tusentals konversioner varje år, är England fortfarande till största delen ett protestantiskt land, och det är birgittinernas plikt och privilegium att offra upp sitt liv av bön och botgöring för dess återvändande till den sanna tron. Denna andliga familj är genom Guds hemlighetsfulla försyn enastående i England, såsom varande det enda ordenssamfund vilket överlevat stormen i det sextonde århundradet och fortlevat under så många växlingar allt intill denna dag. Sannerligen har den »mur av kärlek», som utlovades av dess gudomlige Stiftare, omhägnat Syon under de mer än femhundra år hon existerat.

Och vad har det blivit av den heliga Birgittas eget land? I dag bäres ånyo ordensdräkten där av S:ta Birgittas barn och hennes folk har vant sig vid att se klostersystrar i sin mitt. Låtom oss hoppas att den dag icke är alltför avlägsen, då det birgittinska livet, sådant som Vår Frälsare och Hans älskade Brud avsett det, kan återuppstå, och att inom slutna klostermurar Guds och Hans heliga Moders lov må genljuda dag och natt för alla de nordiska ländernas återvändande till den sanna tron. Låtom oss endast orubbligt tro och hoppas att Den, som begynte det goda verket uti den heliga Birgittas orden, i Sin egen, välbehagliga tid – den tid, som ännu synes oss så avlägsen – skall fullkomna det, även i hennes eget, älskade land.

*) Johannes Pettersson kvarstannade åtta år i England och utstod många mödor och besvärligheter för den nya institutionen. Han återvände till Vadstena d. 4 okt. 1416 och dog på S:t Thomas av Canterburys fest 1418, ”efterlämnande många goda skrifter och böcker”. Catillus, en dansk, förblev i England till år 1421 och dog i Vadstena d. 22 aug. 1442. De brev, som skrevos till honom från samfundet i Syon efter hans bortresa, vittna om dess stora tacksamhetsskuld till honom.

**) År 1580 hade konung Antonius av Portugal blivit avsatt. Filip Il annekterade detta land såsom en provins under Spanien. Det spanska väldet över Portugal varade till år 1640 och benämnes i historien ”De sextio fångenskapsåren”.