Den heliga natten och moderns närhet till sitt barn

av AMADEUS AV LAUSANNE

Amadeus av Lausanne, död 1159, var cisterciensmunk och biskop, samtida med Bernhard av Clairvaux. Hans åtta predikningar om Maria är ett viktigt bidrag till tidens teologi och fromhet. Man ser hos honom ett exempel på högmedeltidens nya fokus på Kristi mänskliga natur, jordiska liv och familjeförhållanden, en tendens som också representeras två sekler senare av vår svenska Birgitta Birgersdotter. Man kan läsa denna predikan och samtidigt betrakta de första skulpturerna i vårt land av barnet Jesus, tronande som världsalltets konung i sin unga mors knä, med jordklotet i vänster hand och högerhanden höjd till välsignelse. Amadeus beskriver lyriskt inkarnationens kosmiska betydelse och dess paradox: att skaparen iklätt sig dödligt kött och blivit ett värnlöst barn.

Tänk dig att hela världsalltets ansikte skrattade och världen applåderade Herren, när hon, den havande, hade fött sitt barn! Tänk dig att himlen torkade sina moln och klädde sig i skönhet och att stjärnorna sade: Här är vi och att de strålade mot honom i jubel. Tänk dig att natten hällde ut ljus i mörkret och stod till tjänst med klarhet i stället för med dunkel. Den natten blev ljus före soluppgången, med ett ljus som genom överväldigande styrka förmörkar solen. Om den natten säger psalmisten: Natten är mitt ljus och min ljuvlighet. Och han vänder sig till Herren och säger: Mörkret är inte mörkt för dig, och natten skall bli ljus som dagen; dess mörker är som dess ljus.

Luften blev stilla, behaglig och lysande. Allt andades frid och vittnade i tur och ordning om att upphovet till ljuvligheten och friden hade kommit. Eller tror du inte att alla de ting som råkade i uppror vid hans död också kände frid vid hans födelse? Skulle de ha råkat i uppror när han dog men inte fått frid när han föddes? Skulle de ha märkt att han var döende men inte ha märkt att han höll på att födas?

Om nu allt gladdes åt hans födelse, hur gladde sig då inte hans mor? Om allting gladde sig, vilken glädje kände inte hon? Vad kände barnaföderskan, om nu hela världsalltet gladde sig? Tungan stammar, hjärtat klappar, känslan bävar inför tyngden av en sådan glädje. Hur kunde ett ännu bräckligt och dödligt lerkärl hålla inför en så våldsam glädje? Anden som hade överskuggat henne vid bebådelsen, överskuggade henne vid Kristi födelse. Anden lät henne uthärda glädjen, Anden som gavs utan att mäta. Hon som fylldes till outsägligt övermått av Majestätets härlighet, hon inneslöt inom sig Gudomens väldiga och förunderliga kraft.

När hon hade fött den utlovade, när hon hade fött den som är Dag av Dag, in i vår dag, då vände hon sig till Gud av hela sitt hjärta och brast ut i tacksamhet och lovsång mot höjden. Hon frambar ett välbehagligt lovsångsoffer med sina läppar. Hon offrade jublets offer, hon frambar hjärtats fridsoffer, hon brände en rökelse av ljuvlig väldoft inför Herren. När hon tog emot den nyfödde Immanuel, då såg hon det ljus som är ojämförligt vackrare än solen. Hon kände den eld som vatten inte kan släcka. Hon tog emot den strålglans som upplyser allt, fast dold i köttets käril. I sin famn fick hon bära Ordet som bär alltet.

Hon fylldes av kunskap om Herren. Hon blev utom sig, som när havet svämmar över. Hon rycktes med och stod orörlig i kontemplation. Hon häpnade över att hon som var jungfru hade upphöjts till mor. Hon häpnade över att hon blivit Guds Moder. Hon insåg att löftena till patriarkerna, profeternas antydningar, de gamla fädernas längtan uppfyllts i henne – dessa som hade förutsagt att Kristus skulle födas av en jungfru och som i alla sina böner såg fram emot hans födelse.

Hon ser att Guds Son har anförtrotts henne, att världens räddning har lämnats i hennes vård. Hon hör Herren Gud tala och säga till henne: ”Jag har utvalt dig bland alla dödliga och välsignat dig mer än alla andra kvinnor. Jag har anförtrott dig min Son, jag har överlämnat min Ende till dig. Var inte rädd för att ge di åt honom som du fött och fostra honom som du satt till världen. Inse att han är Herren, men inse också att han är din son. Han är min son, han är din son. Han är min son i sin gudom, han är din son i sin mänsklighet, som han antagit.”

Med vilken gripenhet och iver, ödmjukhet och vördnad, kärlek och hängivelse utförde hon inte denna uppgift! Människor vet det inte, men Gud vet, han som rannsakar hjärtan och njurar. Gud vet, han som väger människornas tankar.

Ofta, så tror vi, glömde hon att äta och dricka och tänka på kroppens behov. Hon tillbringade sömnlösa nätter för att tänka på Kristus, för att se honom i köttet. Hon brann av längtan efter honom, hon utgav sig helt för honom. Ofta gjorde hon som det heter i Höga visan: Jag sover, men mitt hjärta vakar. Hon sov i köttet, hon vakade i anden, hon drömde under nattens vila om honom som hon på dagarna mediterade över. När hon var vaken levde hon i honom, när hon unnade kroppen vila lade hon sig ned och somnade i frid.

Där hennes skatt var, där var också hennes hjärta. Där hennes stolthet var, där var också hennes tanke. Hon älskade sin Herre och son av hela sitt hjärta, av hela sin själ och av alla krafter. Av hela sitt hjärta, det vill säga med all sin känsla. Av hela sin själ, det vill säga med allt sitt förstånd. Av alla krafter, det vill säga med hela sin uppmärksamhet och uppfyllelsen av alla bud. Med ögonen såg hon och med händerna rörde hon vid livets Ord. Lycklig hon som fick vårda den som när och vårdar världen, bära honom som bär universum, ge di åt den som fyller brösten med mjölk, ge mat åt den som ger åt alla deras föda och åt fåglarna deras mat!

Faderns Vishet hängde vid hennes hals, och den som sätter alltet i rörelse bars på hennes axlar. Pojken Jesus stod i sin mors knä, och han som är heliga själars vila vilade i jungfruns famn. Ibland lutade han sitt huvud mot hennes vänstra eller högra arm och såg med outsägligt lugn på sin mor – han vars blick änglarna längtar att få blicka in i. Tyst och stilla kallade han henne mamma – han som allt vad anda har åkallar i nödens tid.

Men hon var full av helig Ande, och hon kramade honom och lade hans ansikte mot sitt. Hon kysste ibland hans händer och armar, och med en moders rätt kysste hon med helig mun hans läppar. Hon blev inte mätt på att se honom, hon kunde inte höra honom nog, eftersom hon såg och hörde den som många kungar och profeter ville se men inte fick se, och höra den som de inte fick höra.

Så växte hon alltmer i kärleken, hon brann och levde ständigt med fullkomlig uppmärksamhet inför hans gudomliga blickar. Ingen trötthet skydde hon, inga smärtor, inga faror, ingen fattigdom och nöd, ingen skräck och död, igen ondsint konungs vrede eller flykten till Egypten och återkomsten därifrån, med tanke på sin kärlek till sin son.

Översättning och inledn.: Anders Piltz