Den helige Benedictus regel i dagens Europa

WILLIAMS, ROWAN

I en föreläsning den 21 november 2006 i Rom för inbjudna gäster argumenterade ärkebiskopen av Canterbury för att den benediktinska regeln skulle kunna vara ett andligt mönster för hur de olika nationer som nu utgör den moderna europeiska gemenskapen skulle kunna existera tillsammans.

Vi vet ju att den helige Benedictus är en av Europas skyddspatroner. Detta är delvis en erkänsla för att benediktinska kloster bidragit till att bevara någonting av kontinuiteten i en religiöst inriktad kultur under en vacklande och ofta kaotisk period efter Roms fall, när de nya germanska kungarikena uppstod i Västerlandet. Men finns det något skäl att hävda att Benedictus och hans regel skulle kunna ange kursen för Europas framtid? På den halvsekulariserade, moraliskt förvirrade och multikulturella kontinent som vi nu befolkar? Är den heliga regeln fortfarande en ledstjärna för vårt gemensamma liv?

Jag skulle vilja plädera för detta. Regeln är när allt kommer omkring inte något arkeologiskt dokument utan något som kontinuerligt kan tolkas på nytt i de gemenskapers liv som bygger på den – på samma sätt som bibeln själv. Sedan länge har man också insett, att det som regeln föreskriver för gemenskapslivet för munkar och nunnor är ett livsmönster som kan anpassas till kristna gemenskaper i vidare bemärkelser. Det visar sig till exempel genom att ett utomordentligt stort antal männi-skor fortfarande försöker leva som oblater eller genom att människor regelbundet låter sig inspireras av att som gäster dela livet i benediktinska kloster.

I Storbritannien blev en tv-serie om benediktinskt liv i Worth Abbey oväntat populär; de fem män som under några månader tog del i kommunitetens liv visade under programmets gång alla en djupare förståelse för vad gemenskap i sig innebär. Det kan alltså löna sig att ställa frågan om den benediktinska regelns relevans idag för länderna i Europa liksom också för individen.

Om det finns en civilisation som bör räddas, vilka viktiga sidor av regeln ska man då ta vara på och främja? Eller lite annorlunda uttryckt: Vilka är de politiska dygder som regeln alstrar och hur ska dessa i så fall kunna anpassas till vår samtida sociala och geopolitiska situation, speciellt det som rör vår kontinent? Kanske kan vi då bättre förstå vad det innebär att Benedictus är skyddspatron för vår turbulenta och instabila kontinent i dag.

Jag ska ta upp tre aspekter av regeln som på ett väsentligt sätt kan bidra till att förstå krisen i det moderna Europa. De hänvisar till områden som vi alla inser att vi måste ta itu med, för att vår civilisation i framtiden ska framstå som andligt trovärdig speciellt på vår kontinent. Dessa aspekter rör (1) vad regeln har att säga om användandet och betydelsen av tiden, (2) vad regeln har att säga om lydnad och (3) vad regeln har att säga om delaktighet.

Tiden

Först tiden: Den helige Benedictus regel beskriver en noggrant strukturerad dag, en rytm som inbegriper arbete, studier och bön. Kommuniteten måste föra ett produktivt liv – i annat fall skulle den upphöra att existera. Liksom Teresa av Ávila många århundraden senare har inte heller Benedictus någon föreställning om att klostret skulle vara beroende av någonting annat än medlemmarnas arbete och, som vi senare ska se, han tar det för givet att alla ska vara med om att understödja det gemensamma livet. Men arbete är inte allt; klostret är en miljö där människan ska ha möjlighet att växa mentalt och andligt och därför en plats för reflexion. Och eftersom det är en kristen miljö är det en miljö där hela det gemensamma livets ethos och inriktning kontinuerligt måste besinna sig på att prisa Gud, den mest centrala och utmärkande aspekten på livet i gemenskapen.

Arbetet är viktigt och nödvändigt, men det är inte allt. Var och en måste arbeta, som kapitel 48 i regeln gör gällande; men superiorn ska bestämma vilket slags arbete som är passande under olika omständigheter och för olika prestationsförmågor. Det monastiska livet är inte alls ett försjunkande i lugn och ro, inte en oändlig tid för självobservation. Det egna jaget, som dras fram i ljuset genom studier och bön, är ett jag som lever i en materiell värld där kriser och begränsningar kräver gensvar. Och likväl är munkens identitet inte uteslutande, ja inte ens primärt, producentens, ett par händer. Hans sinne och hjärta måste både vara självmedvetna och självförglömmande, vända mot Gud, som tillkommer äran. Så arbetet finns där för att medvetandet alltmer ska utvidgas och bli uppmärksamt på glädjen över Guds närvaro ” […] på denna livsväg och i tron, vidgar sig hjärtat, och man löper Guds buds väg i kärlekens outsägliga sötma” (Regeln: Prologen). Balansen i dagens rytm syftar mot ett tillstånd där man är medveten om att man framskrider mot Gud i allting.

I det moderna Europa – och i den nordatlantiska världen – lever vi i ett klimat där både arbete och fritid verkar vara grundligt missförstådda, där båda regelmässigt framstår som inhumana och tvångsmässiga. Tiden är ett odifferentierat kontinuum där vi endera arbetar eller konsumerar. Arbetet följer ingen dags- eller veckorytm utan pågår 24 timmar dygnet runt, sporadiskt avbrutet av något som ofta är en mycket hektisk form av ”håll i gång”. Det verkar som om vi endera producerar eller blir underhållna av en ofantlig industri vars syfte är att gissa våra önskningar innan vi frågar därefter och som på många sätt gör oss passiva. Det är åtminstone vanligen reklamens och underhållningslitteraturens budskap. Påfrestningarna på familjelivet liksom också på själslivet och allt som det medför är väl dokumenterade. Det förekommer en diffus men stark ångest i kulturen i stort.

Om vi som katolska kristna vill ställa några obekväma frågor om den europeiska civilisationens framtid kan vi mycket väl ta vår utgångspunkt i den benediktinska förståelsen av tiden och dess användande. En autentisk kultur behöver en rytm, en omväxling av aktivitet och återhämtning, för att vederkvicka sig. Kultur måste vara något mer än en cirkel med producerande och underhållning. Den måste vara ett sammanhang där det mänskliga tillåts att växa – det vill säga ett sammanhang i vilket minne, förstånd och kärlek tillåts att växa.

Så när vi tänker på produktionsprocessen, med hela dess ekonomiska mönster, bör vi fråga oss i vilken mening det är en klok produktion – ett arbete som är inriktat på att stödja erkänt mänskliga levnadsförhållanden. Dessa erkänt mänskliga levnadsförhållanden är för den troende kristne sådana att man vänjer sig vid självprövning och att möjligheter till självinsikt kan växa – förhållanden där fantasin liksom också intellektet kan uppnå mognad. Notera att när Benedictus talar om lectio är syftet självkännedom, ödmjukhet och tillväxt i helighet; syftet med studium i det monastiska livet är inte att utveckla en intellektuell förmåga för dess egen skull, utan det är främst ett sätt att göra framsteg i att förstå sig själv som skapad till Guds avbild, som dödlig och bräcklig, som en varelse som blir utsatt för frestelser och som måste kämpa och som genom nåden är i stånd att mogna i tjänsten.

På samma sätt som arbetet är till för att uppehålla ett liv, i vilket studier kan bedrivas på ett lämpligt sätt, så är studier en sysselsättning som uppehåller, det vill säga möjliggör, ett särskilt slags mänsklig mognad och ett självmedvetande inför Gud. Och detta i sin tur är det sammanhang ur vilket bön och lovsång framgår, vilket på ett naturligt sätt kröner hela livsmönstret enligt regeln. Ett tillbörligt självmedvetande bevarar oss från självupptagenhet, eftersom det visar oss vilket slags varelser vi är och vad vi är till för – för att behaga Gud.

Ett civiliserat liv, som är strukturerat kring regelns vision, är inte ett sådant liv där ekonomin bara bygger på en mängd aktiviteter, vars mål och norm endast är produktion och penningmarknad. Vi måste fråga oss vad som menas med ekonomi – om den är till för sin egen skull eller för att utveckla en mänsklig miljö, mänsklig begåvning och mänskligt medvetande? Häri innefattas också frågor om Europas ekonomiska inflytande på den större världen; hur medlemskapet i EU för mindre ekonomiskt utvecklade länder ska kunna erbjuda en modell för samarbete mellan rikare och fattigare länder i hela världen; i vilken grad europeiska länder använder sina inhemska resurser för mänsklig utbildning och inte minst måste vi befatta oss med framtidsfrågorna, de som bokstavligen rör vår materiella miljö i produktionsprocessen.

Miljöfrågan med hela sitt akuta hot är inte bara en fråga om överlevnad; den handlar om vår förståelse av världen som mer än ett magasin med nyttiga råvaror. Det handlar om hur vi lär oss att se på världen, som någonting som bör betraktas med glädje, och som inte bara är till för vår bekvämlighet. Det är en fråga som handlar om vår egen mänsklighet och dess behov av utrymme för kontemplativ förundran och av att ta emot vad vi inte planerat eller bett om.

Det problem som ansätter oss är hur vi ska upprätthålla en civilisation som är kapabel att ställa frågan om sitt syfte och sin integritet. Bara en civilisation som förmår det kan frambringa människor, medborgare, som kan vända sig bort från individualism och egoistisk självbevarelse i vördnad för Gud och i medlidande med dem som är i nöd, eftersom just de vet vilket slags varelser vi är: dödliga, beroende av varandra, skapade av kärlek och för att älska.

Lydnaden

Jag nämnde just vårt beroende av varandra, och det leder mig in på det andra benediktinska grundbegreppet med relevans för kulturen: lydnaden. Som regeln påbjuder, särskilt dess femte kapitel, är munkens lydnad en övning i att alltid vara redo att ge upp egenviljan eller sin privata uppfattning för att komma underfund med Guds vilja i kommunitetens gemensamma liv. Det är inte exakt detsamma som elevens underkastelse under läraren i ökenfädernas monastiska tradition, eftersom regeln snarare berör det organiserade kommunitetslivets praktiska frågor och de speciella krav som detta ställer på abboten. Abboten måste avgöra vilka behov som finns och kommunitetens gemensamma kallelse. Och när den enskilde munken lyder abboten är det en underkastelse under en mycket komplex och nyanserad process från abbotens sida och från kommuniteten som helhet.

En av de mest slående aspekterna för den som kommer i kontakt med regeln för första gången är något som man skulle kunna kalla ”spegeleffekten” av lydnaden. Abboten måste lyssna uppmärksamt och koncentrerat och rätta sig och anpassa sig efter vars och ens egenart och de olika talangerna hos medlemmarna i kommuniteten (kap. 2:31 f.). Den som det höves att lyda är själv en person som är kallad till den yttersta lydnaden gentemot regeln (kap. 65), men också till ett slags ”lydnad” gentemot alla bröderna. Om lydnaden går ut på att tysta ner den rena egenviljan måste abboten först och främst vara ett exempel på detta uppgivande av egenviljan, han måste vara en person som inte vill driva sitt eget individuella program utan en som söker det oerhört stora, svåruppnådda målet för det gemensamma livet, där var och en kan inse sitt eget bästa och den gemensamma livskraft som de får del i genom det ömsesidiga beroendet.

Det är värt att kasta en blick på den uppriktiga diskussionen i kapitlen 21 och 65, om det sätt på vilket klostrets administration ska skötas så att man undviker varje antydan om mannamån. Och den välkända befallningen om att komma ihåg att alla ska kallas till råd, därför att ”Herren ofta uppenbarar för en yngre broder vad som är bäst” (kap. 3:3). Här ges ett oväntat och viktigt perspektiv på bilden av ömsesidig lydnad som en kontrapunkt snarare än en motsägelse till den enkla rekommendationen i kapitel 71 om att alla de yngre med all kärlek och iver ska lyda sina äldre bröder i kommuniteten.

Vi kan säga att det är graden av engagemang i gemenskapens liv som definierar ens ställning, inte något yttre kriterium som rikedom eller social status eller utbildning, inte ens kronologisk ålder. Om man vänder på det hela så avvisas ingen persons röst automatiskt och ingen ringaktas på grund av bristande välstånd eller status eller liknande.

Hur hänger då allt detta ihop med de frågor som vi vill ställa om vår kontinent och vår samtids kultur? Först är det uppenbart hur högt regeln värderar mångfald. Det är inget tillnärmelsevis jämförbart med den rätt passiva pluralism som tycks vara förvalet i många typer av postmodernitet. Det finns en klar och otvetydig försäkran om att det förekommer något sådant som ”det allmänna goda” och att varje tydligt annorlunda perspektiv därför är öppet för att stimuleras. Den benediktinska lydnaden hänger samman med detta, inte med något slags allmän underkastelse under en persons maktanspråk över en annan. Tvärtom, lydnaden innebär att man avböjer att konkurrera för att dominera över en individ eller en grupp. Det finns också en rad spärrar och avvägningar för att utesluta alla risker som är förenade med det starka betonandet av abbotens auktoritet. Auktoritet är att förmedla en mångfald mänskliga förmågor för att upprätthålla ett samhälle, där alla arbetar för att var och en ska ha ett bra liv och (i den monastiska kontexten) helgas.

På den makropolitiska scenen innebär detta en verklig uppskattning av kulturell mångfald – av regionala språk och seder – och att ifrågasätta de tendenser som finns att associera auktoritet endera med en isolerad yrkeskår eller med en ekonomiskt dominant part på det internationella planet. Byråkratiska drivkrafter som går ut på att homogenisera har kristna all anledning att motverka; och internationell planering och debatt behövs för att materiellt mindre framgångsrika parter ska få möjlighet att göra sina röster hörda.

En europeisk gemenskap (i strikt mening och i den mindre pregnanta betydelsen av en generell geografisk gemenskap av europeiska länder) som återspeglar något av den benediktinska visionen skulle vara en gemenskap där mindre nationer och minoriteter i länderna skulle tillförsäkras en röst. Och för att ta upp en fråga som är speciellt relevant i dagsläget, så borde inte migrationsfrågorna åstadkomma panik. Den grupp av migranter som är redo att arbeta inom ramen för ett civilt samhälle, i ett värdland och som helt enkelt önskar att få medborgarskap är just en sådan grupp vars röst är betydelsefull jämsides med dem som har en längre historia och som har ett politiskt och ekonomiskt övertag.

Så snart man är delaktig i ett meningsfullt gemensamt liv skulle inte detta att man har en etniskt eller religiöst annorlunda bakgrund behöva beröva migranter medborgerliga rättigheter. Den fundamentala betydelsen av ”lydnad” i regelns bemärkelse kräver att den auktoritet som styr faktiskt lyssnar till mångfalden av uppfattningar och frågar sig vilka förändringar som krävs för att tillvarata både de förmågor och de behov som den immigrerande främlingen har. Det rör sig inte rätt och slätt om gästfrihet – regeln visar klart hur den ska utövas – utan också hur denne ska ha delaktighet och känna samhörighet.

Hur vi ska uppnå detta är givetvis en stor utmaning, när vi konfronteras med grupper som tycks ha en helt annorlunda uppfattning om medborgerlig identitet än vi själva med våra egna historiska ideal. Det är en förenklad och farlig föreställning att tro att islamska medborgerliga ideal och kristna, västerländska sådana är så olika att de inte kan jämföras på ett meningsfullt sätt. Det finns tveklöst ett helt spektrum av uppfattningar alltifrån ideologiskt sekulära, liberala till det mest oflexibla muslimskt primitiva. Men så snart vi har slutat att betrakta detta som ett oundvikligt fastslaget dödläge mellan rationell pluralism och enkel teokrati – när vi väl verkligen har börjat reflektera över hur vi ska ta itu med diskussionen om medborgerlig identitet utan vissa av dessa begränsningar – då ligger vägen öppen för ett äkta benediktinskt sätt att formulera frågan om hur vi ska kunna skapa en gemensam medborgerlig attityd utifrån denna nya mångfald snarare än att vidhålla att det skulle vara en så hög grad av mångfald att vi inte kan hantera den.

Abboten i regeln är den auktoritet som är förtroende värd på grund av sitt eget exemplariska liv och utifrån gemenskapens grundläggande värden och gemenskapens förmåga att knyta samman och respektera de skiftande angelägenheter och behov som finns inom den. Vilka institutioner det än må vara som försöker skapa sammanhållning och samförstånd mellan de politiska staterna i Europa bör de utmärkas av ”abbotsdygder” – genom att auktoriteten själv återspeglar eller personifierar den lyhördhet den själv kräver; så att det som avses alltid och endast är en gemensam identitet som kan erkännas och vara värd tilltro av alla som den agerar för. Och detta betyder också, som knappast bör påpekas, att en sådan auktoritet måste vara självkritisk och transparent på samma sätt som det förväntas av en överordnad i regeln. Det är inte bara ett sätt att bevara en bräcklig fred mellan fraktioner och intressen utan ett kreativt sökande efter vad som ligger bakom varjehanda skäl för en grupps intressen eller agenda.

Delaktighet

Detta leder fram till ett kort resonemang om den tredje aspekten av regeln som jag vill ta fram och som jag kort och gott benämner ”delaktighet”. Som vi sett är en av abbotens uppgifter att utröna vilket slags arbete som bäst motsvarar den enskildes talang. Men detta förutsätter att varje medlem av gemenskapen, av kommuniteten, är tvungen att delta i det gemensamma arbetet i kommuniteten, även om de är krassliga eller inte särskilt kompetenta (kap. 48). På liknande sätt ska ”ingen undantas från tjänst i köket, såvida han inte är sjuk eller upptagen av ett viktigt arbete i klostret” (kap. 35:1).

Klostret kräver å ena sidan att var och en på ett positivt och särskilt sätt tar del i att upprätthålla ekonomin och å andra sidan skänker det också den värdighet som ansvaret för dess upprätthållande i varje vardaglig detalj medför. Det blir ingen gemenskap om somliga lever på andras bekostnad eller om vissa betraktas som om de inte hade något att bidra med utan bara vore pensionärer eller objekt för välgörenhet. Att fördela arbete är ett tecken på att just ”lyssnandet” på varje medlems behov tas på allvar och detta utgör en hjärtpunkt i den benediktinska synen på auktoritet.

Med ett sådant perspektiv måste en gemenskap av stater och samhällen vara sådan att det finns ett klart engagemang för att frigöra det speciella bidrag som varje medlem har att komma med. Men det är inte fråga om någon typ av välgörenhet från en central makt som skulle ”tilllåta” minoriteter i något som skulle likna ett indianreservat; det måste omfatta det slags aktiva kulturutbyte som bidrar till att tillhandahålla resurser som förmår utmana den centraliserande och opersonliga dragningskraften från byråkratin. Och den gemenskapen måste också vara en grogrund för ett globalt engagemang enligt samma principer. Om det inte räcker att fördela bistånd till dem som befinner sig i underläge inom Europa, så måste det medges att samma sak gäller världsvitt. Syftet är inte att förhindra katastrofer med ambulansutryckning utan att utrusta och väcka till liv.

I den globala marknadsekonomins tidevarv är en av de ständigt tvingande moraliska frågorna hur vi ska kunna undvika att skapa beroende och maktlösa enklaver, reserver med billig arbetskraft eller billiga råvaror, utan utrymme för någon verklig ekonomisk frihet för individer eller samhälle. Regeln förutsätter att en livsduglig arbetande gemenskap inte permanent delas upp i aktiva och passiva medlemmar.

Påtvingad passivitet är skadlig för själen, säger Benedictus. När det gäller vår tids situation kan man inte förneka att ekonomisk maktlöshet kan bli grogrund för destruktivt beteende. Detta gäller de självdestruktiva spiraler som uppstår i samhällen som bryts ner av ekonomisk maktlöshet; de blir brutaliserade och där saknas medborgerlig och mänsklig värdighet. Man kan också konstatera att frustration leder till terrorism. Man kan inte heller bortse från den roll som politisk despotism och korruption spelar i eftersatta ekonomier. Ekonomiska påtryckningar för att exploatera konkurrerande marknader, förhastat indraget bistånd, krav från multinationella bolag som vill ha tillgång till viktiga varor, allt detta medverkar till att u-länder lamslås och kan också bidra till korrupta regeringar. Skuldsanering av fattiga länder kan vara ett viktigt steg bort från sådana mönster som varit rådande.

Att delta i det offentliga livet är också en garanti för att man inte kommer att vara ensam i sitt lidande eller negligeras. Europeiska stater må förespråka sociala åtgärder men den delen av den europeiska visionen har under senare decennier alltmer blivit offentligt finansierad omsorg, ibland ett rent statligt åtagande, ibland genom samverkan mellan stat och frivilligorganisationer. Om sådana åtgärder minskas eller försvinner på grund av ekonomiska påfrestningar måste vi fråga oss till vilket pris det sker. Hur påverkar det tilltron till det som kan förväntas och vad betyder det i fråga om ansvaret för en värdighet för alla?

Någon kan kanske hävda att jag otillbörligt fokuserar det politiska eller materialistiska. Men i bakhuvudet för alla dessa mina reflexioner ligger frågan om hur materialistiska och praktiska prioriteringar tryggar och bekräftar den andliga frihet som ytterst lägger grunden för alla andra typer av frihet. Den benediktinska regeln ger sig inte ut för att ”rädda civilisationen”. Vad den gör är att definiera komponenterna i en speciell typ av civilisation. Ni kan kanske påminna er Thomas Mertons utrop vid hans första besök i Abbey of Gethsemani, då han sade sig ha funnit den enda verkliga staden i Amerika.

Det sätt som benediktinerna bidragit till Europa har ibland diskuterats i termer som beskrivits som ett slags tillbakadragna enklaver, där minnet av en civilisation bevarats, inte alltid fullt begriplig – ett slags arkiv med kulturella skatter. Men detta förbiser benediktinernas positiva bidrag som modell för det aktiva kristna livet i sig. De benediktinska munkarna skapade en kommunitet, en social enhet, innan de blev bibliotekarier. Om regeln ska bli en av källorna för att bevara och förnya Europa under kommande århundraden – förutsatt att dessa århundradena kan bli lika brutalt antihumana som de så kallade medeltidens mörka århundraden – kommer den att bli det för att detta koncept har en inneboende politisk kraft och inte på grund av någon rent konserverande funktion.

Givetvis är regelns politiska idéer inte något verk av Benedictus. Det kan med rätta sägas att den helt enkelt är ett konkret exempel på Kristi kropps politiska idéer. Koncentrationen på det ömsesidiga tjänandet, uppmärksamheten på att allas talang är till för alla och framför allt övertygelsen om att vi är skapade för den kontemplativa glädjen – allt detta är grundläggande för Nya testamentets antropologi. För den kristne är regeln inte ett ideal skapat av något enskilt politiskt snille utan en reflexion över det som Jesus och Jesu undervisning uppenbarat om människans inre karaktär. Det som regeln på ett distinkt sätt gör är (åtminstone) två saker. Den frågar efter vilken livsrytm som bäst frigör männi-skorna, så att de kan utvecklas till att nå den glädje som de är skapade för, och den visar hur viktigt det är att prisa Gud och hur det kan ske i ett ansvarsfullt vuxet liv som helt igenom är förankrat i en materiell värld.

Att förverkliga Kristi kropps politiska idéer kommer alltid att kräva ett mödosamt tankearbete som rör auktoritet, som rör vad produktionen kräver och som rör vad kontemplationen kräver. Benedictus erbjuder en klar och praktisk hjälp med just detta.

Vad vi rimligen kan begära utifrån regeln är att den politiska ordningen ska erkänna, att den inte kan överleva utan att fråga efter vad mänsklig identitet är. Ett modernt eller postmodernt samhälle kommer troligen inte, på gott och ont, att vara öppet för endast en ideologi. Men det betyder inte, att man, om än på ett förtäckt sätt, kommer att prioriterar den ena eller den andra bilden av mänsklig egenart genom sättet att driva sina angelägenheter och sin politik. En laissez faire-politik reducerad av marknadens principer är inte neutral vad beträffar männi-skans självförståelse. Att kräva att religiös övertygelse endast ska höra hemma i den privata sfären reducerar utforskandet av den mänskliga identiteten och det mänskliga medvetandet till samma nivå som en lätt pinsam fritidssysselsättning helst så långt utom synhåll som möjligt.

Den utmaning som regelns politiska idéer innehåller är hur den offentliga sfären ska kunna ge utrymme för de seder och institutioner som bär vittnesbörd om det transcendentas möjlighet. Hur ”ryktet” ska hållas levande att det finns nivåer i självförståelsen och självutgivandet, i tjänandet och tillbedjan, som håller fast vid perspektivet på arbetets och produktionens värld och avslöjar den passiva underhållningsvärlden som en begränsande och trivial företeelse. Regeln förklarar att mänskliga gemenskaper, där produktion, reflexion och glädje genomtränger varandra, kan existera.

Vi kommer inte att hitta komponenter till någon stats eller federations konstitution i regeln, men vi ska finna en rad perspektiv på en politisk förmåga i Guds närvaro som skärper frågorna om hur kristna ska ställa sig till de förhärskande maktsystemen i dag och i morgon. Skyddshelgon finns inte till för att de ska vara maskotar. De har givits oss för att nationer och grupper och individer ska ha vänner som de kan identifiera som följeslagare till himlen, som anger en speciell inriktning och skärpa i evangeliets utmaning. Vi behöver återupptäcka Benedictus som den typen av skyddspatron för vår i dag så förvirrade kontinent. Det återstår ännu mycket av både konfrontation och bejakande för att finna den väg på vilken hans regel ska kunna öppna fönster i ett ganska vindstilla politiskt rum och skapa en sann andens verkstad (kap. 4).

översättning: ah

Artikel är ursprungligen publicerad i The Tablet, www.thetablet.co.uk/articles/8961.

Publicerad 2007 i nummer 1