Den hl. Elisabeth 1231–1931

Av Joh. van Gijsel

Tyskland begår detta år ett sekelminne, som finner genklang i hela den katolska världen, minnet av den hl. Elisabeth, kallad Elisabeth av Ungern eller Türingen.

Historien förtäljer, hurusom vid Elisabeths begravning kejsar Fredrik II trädde fram till båren, satte kronan på den avlidnas huvud och därvid yttrade: »Då jag icke på jorden fick kröna henne till kejsarinna, (Elisabeths morbror, ärkebiskopen i Bamberg, hade nämligen tänkt på att gifta bort henne med kejsaren, vilket Elisabeth avböjde), vill jag nu ära henne med en krona, såsom en drottning i Guds rike». Är detta ej ett märkligt ord om henne, vilken ehuru av furstlig börd velat vara den fattigaste bland de fattiga!

Elisabeth, dotter till Andreas II, konung av Ungern, och hans gemål Gertrud, föddes år 1207 i Pressburg, Ungerns dåvarande huvudstad. Något som vi nu ha svårt att förstå är att hon vid fyra års ålder av föräldrarna trolovades med sonen till lantgreven i Türingen, Ludvig, och fördes till hovet i Eisenach för att där uppfostras tillsammans med sin blivande gemål. Andra tider, andra seder.

I sin nya omgivning ådagalade hon dock sådana tecken på fromhet och fromt sinnelag, att hennes närmaste fällde yttrandet: »Bättre passar hon för klosterlivet än i en världslig miljö». Det är förvånansvärt huru tidigt barn kunna ha förståelse för Gud och det övernaturliga, men nåden vilar fördold i barnets själ liksom sädeskornet i jorden. Detta utvecklar sig förmånligt under vårens och solens värmande inflytande, så också nåden genom uppfostrans och det goda exemplets inverkan. Barnets kropp kommer från modern och modern är därför barnets hem. Så finner också själen, kommande från Gud, sin vilostad i Gud. Detta visar sig i hög grad hos Elisabeth. Hon var dock av Gud förutbestämd att leva i världen, för att vara ett exempel för andra och då hon vid 13 års ålder hör sin moders olyckliga död för mördarehand, finner man i henne redan ett mönster av kärlek, saktmod, ödmjukhet och tålamod. År 1221 blev hon förmäld med sin påtänkta gemål, Ludvig av Türingen. Det var icke nog för det unga paret att enbart älska varandra, utan att tänka på själen och kärleken till Gud, nej, det är just detta sista som åstadkommit det underbart trogna och vackra familjelivet på Wartburg, där den innerligaste människokärlek förenas med det ömmaste rena familjeliv, där fromhet och tillgivenhet för varandra fann ömsesidigt stöd, där allvar och skämt i vackraste harmoni bodde endräktigt i hjärtat och omväxlande kom till uttryck. Ludvig och Elisabeth förmanade varandra att framskrida på fullkomlighetens väg, uppmuntrade varandra i Guds tjänst, – de ville vandra tillsammans i livet, så att de även kunde bliva tillsammans i all evighet. Med sin gemåls vetskap och samtycke tillbringar hon dagen under kärleksverksamhet och arbete för de fattiga och många nattliga timmar under bön och samtal med sin Herre och Frälsare.

Familjelivet var hennes första och käraste uppgift och under sitt korta äktenskap blev hon moder till fyra barn. Familjekretsen sträckte sig för henne likväl längre än blott och bart till de egna, ty vi läsa om henne att hon bar omsorg om andra i sin omgivning, isynnerhet de fattiga. Då hennes gemål en längre tid är borta i tjänstegöromål, tager hon sig särskilt an de behövande och under en hungersperiod bistår hon dessa till den grad, att hon förbrukar alla förråd av säd, säljer dyrbarheter och egendom –ingen invändning från föräldrarnas sida fick komma i fråga – hjälpa och bistå skulle hon. Riddarna vid hovet betrakta hennes hjälpverksamhet som överdrift och klaga såsom ämbetsmän över hennes välgörenhet hos den återkomna mannen, men den fromma Elisabeths värdiga make svarar dock endast: »Jag vill ej förbjuda och kan icke klandra en sådan välgörenhet, som endast medför himmelsk välsignelse. – Nöden var stor denna tid. – Elisabeth upprättar sjukhus, tager hand om föräldralösa och sjuka barn samt stiftar försörjningsanstalter och barnhem.

Om någon har Kristi ande, skall denna giva sig tillkänna isynnerhet i förhållandet gentemot barnen. Människans kärlek och Guds kärlek mötas i ett litet barn. Detta gäller icke blott egna barn, ej heller välklädda och välvårdade barn, ty häri finner en sinnlig kärlek ofta sin tillfredsställelse – även djuren älska sina ungar. Men att älska främmande barn, även om de i det yttre verka frånstötande, detta är sann kärlek och kristlig tro och torde finnas där man är berättigad att påträffa levande tro och kärlek till Gud. Elisabeth stiftade särskilda anstalter för fattiga och övergivna barn och behandlade dem som sina egna. Hennes ömma vård om de mest behövande var mönstergill, liksom också mer än en moders, som har den största omvårdnaden om de olyckligaste och krymplingarna.

Detta syntes verkligen gå till ytterlighet och överdrift, men oaktat många klandrade henne, vågade dock ingen förbjuda henne. För all nöd hade hon hjälp och ehuru hon i vissa fall syntes göra sig blind, hade hon dock öga för allt och alla. – Hon understödde ej lättja, men sökte skaffa arbete åt arbetsvilliga, sysselsättning åt dem som skydde och flydde arbetet, manade dem till eftertanke och bättring, och förlänade bistånd åt verkligen behövande.

Då inträffade plötsligt mannens död. Han hade följt med korsfararhären men dog i Italien som ett offer för pesten. Elisabeth klagade visserligen bittert liksom andra änkor, men med undergivenhet för Guds vilja. Gud visste vad han ville: lösa henne från allt jordiskt upp till den heligaste, fullkomligaste hängivenhet åt Gud. Ämnade hon giva sig åt Gud, var tillfället inne nu och man läser huru hon fattar och förblir trogen beslutet att övergiva allt världsligt för att uteslutande leva för Gud. Omständigheterna i hennes omgivning medverkade därtill, ty svågern Henrik, som var förmyndare under sonens minderårighet, fråntog henne regentskapet över landet, drev henne bort från slottet Wartburg och förvägrade henne det nödtorftiga för hennes eget och barnens underhåll.

Utdriven ur slottet irrar hon omkring i Eisenach, där invånarna hade fått befallning att ej taga emot henne; och finner tak över huvudet i ett svinstall. Då hon vid midnattstid hör klockorna ringa i ett närbeläget franciskanerkloster, finner hon mod att begiva sig dit och bedja munkarna sjunga Te Deum, emedan hon befunnits värdig att lida.

Hennes liv blev ett kvinnoöde, som med sin lugna glädje och sitt djupa lidande tager hela vår medkänsla i anspråk. Ett sådant liv genomleves och upprepas kanske ofta i världshistorien av hundratals andra hustrur och änkor, vilka förbliva obemärkta, men över Elisabeths liv vilar en glans som efter 700 år ej förbleknat. Och om hon nu lyser som en stjärna på vår stig, är det emedan hon visste att ösa ur själva källan, barmhärtighetens sol. Att älska människorna var för henne att älska Gud och för Guds skull. Hon ägde en ovanligt rik och vittfamnande kärlek till Gud, en kärlek som förde den svaga kvinnan till fullkomlighetens gränser och välgörenhetens höjder. Däri ligger nyckeln till allt vad vi ej förstå hos Elisabeth.

Ett år förgick i nöd – vad hon förtjänade på sitt handarbete räckte till för henne och hennes barn, till dess Henrik åter kom på bättre tankar och återskänkte henne det forna Wartburg. Här trivdes hon dock icke längre. Då nu barnens framtid var säkerställd, kunde hon själv leva för sina skyddslingar och hon drog sig tillbaka till Marburg tillsammans med de tvänne trotjänarinnor, som följt henne under hela hennes liv.

På detta sista hjältemodiga livsstadium är hennes kärlek till medmänniskorna övermänskligt stor, så att dikt och konst ej funnit uttryck nog därför. – Nu gör hon sig ett med de fattiga, hon är själv fattig, och vad svågern ännu måste avstå åt henne flyter över i de fattigas händer. Att giva och skänka är hennes liv, hennes lidelse. Får hon blott skänka penningar i mindre belopp, vet hon råd, de fattiga skola komma oftare. Då allt, till och med brödet blir mera knapphändigt tillmätt, och hon ej längre får lov att giva, blir hon sjuk av ostillad kärlek till andra.

Belöningen för detta uteblir icke och Kristi blick strålar emot henne ur de nödlidandes öga. Hon hittar på nya utvägar, hon tager en sjuk gosse till sig och vårdar honom med egna händer. Så gör hon med den ena efter den andra och besannar Kristi ord: » Vad I haven gjort den ringaste bland de mina, haven I gjort mig». Och det blev henne givet att under sin kärleksverksamhet skåda Kristus i egen person, betäckt med lidandets mantel.

I konsten framställes hon ofta med rosor i famnen. Detta härstammar från en berättelse att hon på väg till de fattiga med olika kärleksgåvor mötte sin make, som frågade vad hon förde med sig. Svaret blev: Rosor för att binda en krans. I verkligheten skulle då endast levande rosor kommit till synes. Ett bevis på huru Gud bekräftat den fromma tanken och förklaringen att den goda gärningen är liksom en vackert doftande blomma, en behaglig frukt inför Gud. Legenden går dock icke väl ihop med hennes makes ädla drag, emedan han lämnade sin hustru full frihet i kärlekens tjänst.

Rosor i form av jordisk kärlek mötte hon själv bra få på livets väg; hon kände mest törnen. En hård skola för själens liv hade hon att genomgå under sin fromme, lärde, andlige ledare Conrad. Denna lade ytterligare sten på bördan, då han mot slutet av Elisabeths liv ålade henne att avskeda sina tvänne trotjänarinnor och gav henne i stället tvänne andra. Den ena gav Elisabeth ständigt tillfälle att öva sig i ödmjukhet, den andra i tålamod, tills hon ändar sitt förtjänstfulla liv den 19 november 1231, endast 24 år gammal.

I allt detta är hon en stor läromästarinna för vår tid och alla tider, ty om man ej i vår tid kanske för mycket talar om kärlek och välgörenhet, så står det ej bättre till med kärlekens dygd än tidigare. Men Elisabeth övade kärlek. Hon är vid sidan av den hl. Franciskus, i vars anda hon levde och vars fotspår hon troget följde i den tredje Orden, en av trettonde århundradets mest bemärkta och framträdande personligheter.