Den intoleranta toleransen

av JOHN SJÖGREN
Nyligen satte Anders Q Björkman i Svenska Dagbladet fingret på ett märkligt fenomen i vår samtid: den intoleranta toleransen. Björkman skrev bland annat om hur tolerans, inte minst i olika extrema politiska rörelser, lätt kan slå över i intolerans samt hur man ofta, i toleransens namn, kan se en intolerans mot vad som uppfattas som intolerans. Ja, ni hör hur paradoxalt och smått förvirrat det hela låter. Hur hamnade vi här? Och hur ska vi ta oss ur denna intoleransens rundgång?

Det spontana svaret skulle kunna tyckas vara: vi måste bli mer toleranta. Att vara tolerant är givetvis en bra egenskap, värd att vårda. Men jag tror att vi hamnat i denna förvirring just för att vi tenderar att betrakta toleransen som det högsta värdet i vår moderna kultur. Men tolerans är bara en biprodukt av två högre värden eller hållningar: sanning och kärlek. Tolerans som inte springer ur sanning och kärlek (två fenomen som förutsätter och inte skulle kunna existera utan varandra) kommer att bli ett tomt poserande eller i värsta fall slå över i, ja just det, intolerans.

Det överdrivna betonandet av tolerans tror jag är sammankopplat med den post-sanningens tid som vi alltmer tycks ha gått in i. För i ett samhälle där ”du har din sanning, jag har min” är det enda vi kan göra att tolerera varandra. Men, kom igen, vi måste våga sträva efter något högre än så. Sanning, till exempel. [Bilden: Voltaire, som 1762 kom ut med boken Traktat om toleransen.]

Det är dock inte en alldeles självklar hållning i en tid som tenderar att bli mer och mer individualistisk, där var och en skapar sin egen sanning. När man ger upp tron på en sanning som inte bara är ”min” eller ”din”, när man inte längre ser sanningen som något vi söker utanför oss själva, har man på samma gång dragit undan mattan för all form av förnuftsmässig argumentation. Det går inte längre att göra några allmängiltiga sanningsanspråk. Vad som finns kvar är på sin höjd tolerans för den andres uppfattning. Men utan en gemensam respekt för sanningen, en tro på argumentet, förvandlas till sist den skenbara toleransen till en viljornas kamp. Min vilja mot din vilja. Mitt ego mot ditt ego. Kort sagt: krig.

Att nöja sig med att bara tolerera sina medmänniskor är med andra ord alldeles för futtigt. Jesus sade ju inte: ”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall tolerera varandra” Nej, vi måste faktiskt försöka älska varandra. Och att älska en människa är något mycket större än att bara tolerera henne. I kärleken ingår självklart ett mått av tolerans. Men att älska är att vilja den andres bästa och att sätta detta bästa framför ens eget. Om jag är övertygad om att min medmänniska har fel, att hon håller tankar och värderingar för sanna som jag tror är destruktiva för henne och för samhället, kommer jag givetvis, om jag verkligen vill hennes bästa, att försöka övertyga henne om att hon har fel. Att bara tolerera hennes hållning skulle vara likgiltighet.

Sådan argumentation måste givetvis göras med respekt och vördnad. Inte bara inför varandra, utan också inför den sanning som ingen av oss förfogar över eller äger, utan som vi gemensamt bör sträva efter. Ty endast den som ärligt söker sanningen kan visa kärleksfull tolerans.

John Sjögren 2017-09-15

Anders Q Björkman, ”Vår tid har uppblåst självgod syn på tolerans”, Svenska Dagbladet