Den katolska kyrkan i det delade Korea

Det finns inga utsikter till en återförening av Koreas båda delar. Sydkorea är ekonomiskt mycket framgångsrikt, medan Nordkorea fortsätter att vara isolerat. I södra delen av landet växer den katolska kyrkan. Tillsammans utgör katolska och protestantiska kristna en knapp tredjedel av befolkningen.

Den 26 mars 2010 gick det sydkoreanska krigsfartyget Cheonan under utanför Sydkoreas kust. 46 besättningsmän miste livet. Det var en av de svåraste förluster som den koreanska militären lidit sedan 1980-talet. Korvetten, som tillhörde den sydkoreanska marinen, sjönk snabbt i Gula Havet efter en explosion. Länge svävade man i ovisshet om orsaken till katastrofen. Från första början hyste den sydkoreanska regeringen misstankar om att nordkoreanska krigsfartyg var inblandade i intermezzot, men avvaktade med att direkt anklaga Nordkorea för att bära ansvaret för händelsen.

Redan i november 2009 hade emellertid något liknande inträffat. Då anlade den sydkoreanska marinen eld mot ett nordkoreanskt krigsfartyg, som befann sig på sydkoreanskt vatten. Fartyget avlägsnade sig brinnande. I mitten av maj 2010 blev den senaste händelsen föremål för en undersökning av en internationell expertgrupp, som noga granskade vraket efter Cheonan. I den offentliga rapporten konstaterades att det var en torped från en nordkoreansk ubåt som sänkte den sydkoreanska korvetten.

Torpedattacken, som den nordkoreanska marinen bar ansvaret för, kunde ses som ett slags vedergällning för intermezzot i november 2009 och skulle återupprätta Nordkoreas ”ära”. Iakttagare betraktar händelsen också som tecken på en ökande nervositet hos den nordkoreanska militära och den politiska ledningen. Orsaken är att president Kim Jong-ils vacklande hälsa leder till att man oroar sig för vem som ska efterträda honom. Kim Jong-il har tre söner, som alla har utbildats i Schweiz, isolerade från det offentliga livet. Den tredje sonen i ordningen, Kim Jong-un, som måste vara född 1982 eller 1983, anses vara den mest tänkbare efterträdaren. Just nu lär han vara chef för säkerhetspolisen.

Vad som än ligger bakom sänkningen av Cheonan så blir incidenten ett tydligt tecken på att relationerna mellan de båda koreanska staterna fortfarande är mycket spända och dessutom mycket sämre än tidigare. Förut verkade ett gradvis närmande mellan de båda staterna vara möjligt. De hade nämligen slutit avtal om ett samarbete på ekonomins område och om ett program för turismen. Men de upprepade försök som olika sydkoreanska regeringar gjort för att få mer avspända relationer till stånd, som president Kim Dae-jungs (1998–2003) så kallade ”solskenspolitik”, har gång på gång strandat på den nordkoreanska ledningens, framför allt den excentriske presidenten Kim Jong-ils, oberäknelighet.

Incidenten på Gula havet visar att relationerna mellan Syd- och Nordkorea inte alls har förbättrats under de 60 år som förflutit sedan Koreakriget började den 25 juni 1950, då nordkoreanska trupper gick till angrepp mot grannlandet. Den sydkoreanske presidenten Lee Myung-bak har resignerat konstaterat, att den nordkoreanska regeringen helt uppenbart har som mål att åstadkomma en återförening genom militära aktioner och terrorism. Det var inte särskilt svårt att förutse hur den sydkoreanska ledningen skulle reagera på den nordkoreanska provokationen. Sedan sitt ämbetstillträde 2008 har president Lee hållit en kurs gentemot Nordkorea, som tydligt skiljer sig från föregångarnas, en kurs som präglas av beslutsamhet och hårdhet mot den nordkoreanska ledningens tricks och fördröjningstaktik.

Attacken mot korvetten Cheonan bekräftar därför hans sakliga uppfattning, som går ut på att det för närvarande knappast finns någon möjlighet att förbättra de ömsesidiga relationerna. Denna inställning överensstämmer med den förhärskande opinionen i landet, eftersom Sydkoreas befolkning ser alltmer sansat och realistiskt på möjligheten att landets båda delar ska återförenas. Under de första åren efter den tyska återföreningen 1989 hyste Sydkoreas invånare en viss euforisk förväntan om en snar nationell återförening med Nordkorea. Men när man sett hur svårt det var för förbundsrepubliken att trots sin goda ekonomi få bukt med de problem som man ärvde från det tidigare DDR, så anser sydkoreanerna sedan länge att en återförening inte är något eftersträvansvärt.

Nordkoreas eländiga ekonomi och infrastruktur gör att drömmen om ett enat land på lång sikt inte framstår som realistisk eller ens önskvärd för sydkoreanerna. Genom sin aggressiva politik och militära upprustning med utvecklandet av kärnvapen och tillhörande bärraketer har Nordkorea isolerat sig i hela regionen. Också den traditionella vänskapen med Folkrepubliken Kina har märkbart försämrats.

1997 års ekonomiska kris, som började i Thailand, drabbade den koreanska ekonomin och finansvärlden hårt. Men den globala finanskrisen av år 2008 har man klarat anmärkningsvärt bra. Visserligen måste den koreanska valutan won först devalveras rejält, en åtgärd som till slut gynnade Koreas ekonomi som nästan helt är inriktad på export. Alltså gick Sydkoreas bruttonationalprodukt ner minst bland alla de stater som tillhör OECD (Organisation for Economic Cooperation and Development). För år 2010 förutspås en ekonomisk tillväxt på 4,4 procent, mer än i något annat OECD-land. Regeringen har bidragit till de goda resultaten genom att initiera reformer av finansväsendet, bygga upp ett nytt kontrollsystem för finansvärlden och skapa stora reserver av utländskt kapital.

Sydkorea hade lärt sig av Asienkrisen 1997 och byggt upp en stark valutareserv på 250 miljarder dollar, en åtgärd som först kritiserades av västerländska ekonomiska experter som ett irrationellt slöseri med nationella resurser, men som under valutakrisen visade sig vara ytterst effektiv. De utländska investerarna och kreditvärderingsinstituten reagerade efter en tids tvekan positivt på den sydkoreanska regeringens stödåtgärder. Den sydkoreanska valutan won, som först förlorade nästan 20 procent i värde gentemot dollarn, återhämtade sig på några månader.

Sydkoreas ekonomiska utveckling under de senaste årtiondena är en historia om framgång. Rubriker som ”Från fattighus till en nation med ett ekonomiskt under” i den internationella pressen är exempel på detta. Enligt experterna har landet haft en utveckling som kan jämföras med det tyska ekonomiska undret. Så sent som i början av 1960-talet var Sydkorea till följd av Koreakriget ett av de fattigaste länderna i världen. Årsinkomsten per capita låg då på 100 amerikanska dollar. I dag är den siffran 17 000 dollar och den hade före valutakrisen 2007 precis lyckats komma över 20 000-dollargränsen.

Som första land lyckades Sydkorea ta steget från mottagarland till givarland i OECD:s internationella utvecklingsutskott. I jämförelse med Sydkorea framstår Nordkorea som ett fattighus. Den genomsnittliga årsinkomsten per capita ligger där bara på 1 100 dollar. Den sydkoreanska ekonomin däremot tillhör numera de femton starkaste ekonomierna i världen. I G-20-staternas konsert spelar Sydkorea en allt större roll och får som första icke-medlemsland i G-8-staterna ha ordförandeskapet vid G-20-staternas nästa toppkonferens, som ska äga rum i november 2010 i Sydkorea.

Som ett positivt, mot framtiden visande tecken har man sett regeringens nystartade konjunkturprogram som fått namnet ”Koreas gröna tillväxt”. Det har en tidsbegränsning på fem år och är ett ekologiskt utvecklingsprogram. Programmet räknar med att årligen avsätta två procent av bruttonationalprodukten till ekologisk tillväxt, mer än något annat land i världen. Åtgärderna omfattar sanering av de fyra viktigaste floderna i landet, utbyggnad av järnvägen för att leda om trafiken från vägarna till rälsen, och byggandet av energibesparande bostäder genom att verka för användandet av solenergi, jordvärme och vindkraft liksom av bränsleceller.

Att Sydkorea så starkt bemödar sig om att under den globala finanskrisen investera på områdena klimatskydd och grön tillväxt väcker uppmärksamhet över hela världen. På klimatkonferensen i Köpenhamn i november 2009, som egentligen till största delen anses ha havererat, visade Sydkorea på nya vägar. Landets representanter sade i ett uttalande att man till år 2020 ska ha sänkt produktionen av för klimatet skadliga gaser till 30 procent, vilket sågs som något mycket positivt.

”Fyrflodsprojektet”, ett av regeringens ambitiösa projekt, syftar till att kanalisera, dämma upp och förbinda landets fyra större floder med varandra. Det har dock stött på motstånd från buddhistiska och kristna miljöorganisationer. De klandrar regeringen för att den lägger ner för mycket pengar på att sanera floderna. Pengarna borde hellre användas till att öka välfärden och initiera arbetsmarknadsåtgärder för de fattiga. För att ge sina krav större tyngd anordnade buddhister, katoliker och protestanter den 20 maj 2010 på floden Hangangs strand i Seoul ett gemensamt bönemöte för att sona de skador på ekosystemet som regeringens ”Fyrflodsprojekt” orsakat.

Protesterna skärptes när den buddhistiske munken Munsu från Jibosaklostret den 31 maj 2010 brände sig till döds på flodstranden vid klostret som en demonstration mot ”Fyrflodsprojektet”. Ledaren för den buddhistiska miljö- och solidaritetsorganisationen Jigwan beklagade munkens död, som stred mot principen aktning för allt liv, men eftersom syftet var att sätta stopp för regeringsprojektet och därmed för hotet mot floderna, kallade han sedan dådet ”ett offer för Buddha”.

Religiös mångfald vid sidan av brist på religiös tillhörighet

Enligt statistiska uppgifter säger 45 procent av Sydkoreas befolkning, alltså nästan hälften, att de inte tillhör något religiöst samfund. De protestantiska och katolska kristna utgör 28 procent av hela befolkningen och är därmed de största religionssamfunden i landet. Därigenom har de lämnat buddhisterna bakom sig. Dessa utgör 23 procent av befolkningen. Vid sidan av de etablerade stora religionerna finns ett stort antal synkretistiska religioner med stort inflytande på koreanernas religiösa liv och världsåskådning, fast de inte är särskilt väl organiserade.

Först ska här shamanismen nämnas. Den kallas ofta Koreas äldsta religion och präglar fortfarande starkt folkfromheten. Shamanerna, som oftast är kvinnor, håller religiösa ceremonier som många koreaner tar sin tillflykt till i olika livssituationer, framför allt vid sjukdom. Men också buddhister och kristna använder sig av dem, fast de egentligen inte borde vara tillåtna i deras sammanhang. Vid dessa ceremonier, som på koreanska går under namnet kut, handlar det om att frambära offer, som ska hjälpa till att fördriva de ”onda andar” som man anser är orsaken till sjukdom och olyckor.

Under de senaste årtiondena har kristendomen kontinuerligt blivit allt större i Sydkorea. År 2008 uppgick andelen protestanter till 18,3 procent av befolkningen, andelen katoliker till 9,9 procent medan buddhisterna hamnade på 22,8 procent. För första gången ökade katolikernas antal till mer än fem miljoner. I år finns en förväntan att denna siffra ska bli ännu högre och för första gången ligga på över tio procent av hela befolkningen, en beräkning som grundar sig på de senaste årens tydliga årliga tillväxt på 2,7 procent. Härigenom ökar den katolska kyrkan mer än befolkningen i stort. Födelsetalet låg vid den sista beräkningen på 0,8 procent. Antalet katolska präster har på liknande sätt ökat till 4 204. Också antalet seminarister har stigit något under det senaste året efter att ha gått tillbaka under de föregående fem åren. Vid landets sju prästseminarier studerar just nu 1 400 seminarister.

I Asien och i hela världen utgör Sydkoreas katolska kyrka ett undantag när det handlar om att de troende blir allt flera. Jämfört med Japan och Taiwan, länder som har haft en med Korea jämförbar ekonomisk och industriell utveckling och vars kyrkliga tillväxt under de senaste åren har stagnerat eller helt upphört, visar sig kristendomen i Sydkorea fortfarande vara attraktiv. Men vid närmare betraktande finns också svagheter. Kritiska röster i den koreanska kyrkan anmärker på att den kvantitativa tillväxten ofta sker på bekostnad av kvaliteten i det kyrkliga livet. Omsorgen om de nya kristna lämnar ofta mycket övrigt att önska. I allmänhet läggs för stor vikt vid lydnaden av buden och vid att lekmännen är underordnade prästerskapet.

På det teologiska området har under de senaste åren mycket litet gjorts. Den teologiska utbildningen vid de sex prästseminarierna, som visserligen alla har universitetsstatus men som ändå bara når upp till en blygsam akademisk nivå, följer direktiven från Rom. Det är säkert en fördel att undervisningsspråket sedan länge är koreanska. Men det har till följd att tillgången på teologisk forskning och kontakten med utländska teologer i stor utsträckning är begränsad. De koreanska teologerna är dåligt representerade och yttrar sig knappast på de internationella teologiska konferenser som hålls av Den förenade asiatiska biskopskonferensen (FABC) och i olika utskott.

Givetvis har det gång efter annan funnits ansatser till en självständig kontextuell eller inkulturerad teologi i Korea. Genom att stå upp för de mänskliga rättigheterna har den nationella föreningen Präster för rättvisa gjort stora insatser, framför allt under militärdiktaturens tid men också senare. Denna organisation utgör fortfarande en plattform, där präster kan samlas och diskutera akuta sociala och kyrkliga problem och komma överens om praktiska förhållningssätt. Men de flesta av dessa initiativ, till exempel när man velat ta fram en katolsk form av minjungteologin (koreansk befrielseteologi) och andra kontextuella teologier, har nästan alltid blivit föremål för disciplinära åtgärder från biskoparnas sida. De har haft förbehåll när det har gällt renlärigheten i de nya initiativen och har också tillrättavisat de berörda teologerna.

Som ett svar på den bristande teologiska diskussionen i Korea grundades år 1994 Wooris teologiska institut i Seoul. Initiativtagarna till denna teologi av lekmän för lekmän kom ur den katolska internationella studentrörelsen ICMICA (International Catholic Movement for Intellectual and Cultural Affairs). Målet är att ge lekmän en teologisk utbildning, som borrar djupare i problemen inom det koreanska samhället. Impulserna kommer från den kontextuella teologin i Asien och från befrielseteologin. Man lägger också vikt vid kampen för kvinnornas större rättigheter i kyrkan och vid att bidra till feministteologins utveckling.

Finns det kristet liv i Nordkorea?

I Nordkoreas författning garanteras medborgarna religionsfrihet. Men i verkligheten kontrolleras alla landets religioner strängt och i det offentliga livet finns de knappast alls. Personkulten av den ”evige presidenten” Kim Il-sung och hans son Kim Jong-il framstår som landets ”statsreligion”. Vid sidan av dessa gudaliknande ledare får det inte finnas några ”andra gudar”.

Officiella uppgifter om antalet katoliker i Nordkorea finns inte. Uppskattningsvis ligger siffran på cirka 3 000, en siffra som man kan jämföra med de drygt 50 000 som fanns före Koreakriget. I huvudstaden Pyongyang finns en enda katolsk kyrka, Changchungkyrkan. Den byggdes 1988 för att visa utländska besökare att det visst finns religionsfrihet och religiöst liv i Nordkorea. Enligt officiella uppgifter förvaltas den här kyrkan av Nordkoreas katolska patriotiska förening. Men ingen präst är knuten till kyrkan. Utländska präster på besök i landet får ibland tillåtelse att fira gudstjänst. Till denna får några utvalda inhemska katoliker komma som staffage. Representanter för Caritas Internationalis har regelbunden kontakt med Nordkorea och har kunnat besöka landet upprepade gånger i samband med hjälpsändningar. Men de förvägras kontakt med lokala katoliker. Kyrkorättsligt lyder de båda stiften Pjongjang och Hamhung under ärkestiftet Seoul.

Också om antalet protestantiska kristna i Nordkorea finns bara spekulationer. I Pyongyang finns två protestantiska kyrkor, där gudstjänster regelbundet firas. Officiellt anges antalet protestantiska kristna vara 12 000. Uppskattningsvis 200 000 nordkoreaner är illegala kristna. I motsats till de katolska kristna förfogar protestanterna över en viss kyrkoliknande struktur, och därför kunde i september 2009 en delegation från Tysklands evangeliska kyrka under ledning av den dåvarande rådsordföranden Wolfgang Huber göra ett besök i Nordkorea på inbjudan av Den koreanska kristna föreningen.

I Koreas missionshistoria har problemet med dyrkan av förfäderna eller förfäderskulten spelat en stor roll. Liksom i Kina, Japan och Vietnam har den så kallade ritstriden varit ett stort hinder för missionen och lett till förföljelse av de inhemska kristna genom statliga myndigheter. I ritstriden förbjöds de nyomvända kristna att utföra de traditionella riterna till förfädernas ära. Redan under 1930-talet luckrades förbudet upp och efter Andra Vatikankonciliet utfärdades nya riktlinjer, som ska hjälpa de koreanska katolikerna att genomföra sina traditionella riter i överensstämmelse med kyrkans lära. Enligt dessa är det tillåtet att ha bilder på döda stående framme, att ställa skålar med risvin och ris framför dem och att ta av locket på skålarna så att förfäderna får symbolisk tillgång till maten. I mitten på förfädernas altare bör man ställa ett kors för att framhäva ceremonins kristna karaktär.

Dessa bestämmelser har hjälpt de flesta av katolikerna att hitta ett förhållningssätt till den traditionella vördnaden för förfäderna som är förenligt med deras samveten. Men fortfarande finns reservationer mot dyrkan av förfäderna. Många nykristna upplever att det är svårt att få sin nyvunna tro att harmoniera med de traditionella ceremonierna.

I Sydkoreas katolska kyrka anses alltsedan Andra Vatikankonciliet den interreligiösa dialogen vara en av kyrkans viktigaste uppgifter. I biskopskonferensen finns ett utskott för denna uppgift och också i ordensgemenskaperna och i prästutbildningen har den interreligiösa dialogen en given plats. Man arrangerar med jämna mellanrum möten mellan buddhister och kristna, till exempel tillsammans med den internationella föreningen för de ordnar som har en interreligiös dialog. (MID).

Hos de protestantiska kristna är däremot en dialog med de andra religionerna av noll och intet värde. Majoriteten av de protestantiska kristna framhärdar i ett strikt nejsägande till andra religioner, framför allt till buddhismen, som de betraktar som en vidskepelse som det gäller att bekämpa och besegra. Detta försöker man göra genom missionskampanjer. Protestantiska missionärer uppfordrar högljutt och påträngande publiken på offentliga platser och i de offentliga kommunikationerna att omvända sig till Jesus om de inte vill hamna i helvetet. De protestantiska kristna lägger helt entydigt störst vikt vid mission och bara lite eller inte alls vid interreligiösa möten och dialog. Under senare år har andelen koreanska protestantiska missionärer ständigt ökat. Koreanska missionärer verkar framför allt i Folkrepubliken Kina, men också i Afrika och över hela världen.

I Sydkorea spelar skolutbildning en avgörande roll för den sociala rörligheten i samhället. För dem som tillhör de lägre samhällsklasserna är bra skol- och universitetsbetyg den enda vägen att klättra högre upp på samhällsstegen. Därför har koreanska ungdomar ett starkt tryck på sig att få så bra betyg i grund- och gymnasieskolan, att de berättigar till studier vid de ansedda statliga universiteten. Det kostar mindre att studera vid dessa än vid de privata universiteten. Avgifterna vid de senare är oerhört höga och är en mycket stor börda för de familjer som skickar sina barn dit.

I den katolska kyrkan har uppgiften att grunda och driva skolor spelat en allt större roll efter Koreakrigets slut. Men den katolska kyrkans andel i Koreas utbildningsväsen är mycket mindre än de protestantiska kyrkornas. Den katolska kyrkan är just nu huvudman för drygt 60 gymnasier och 12 universitet. Av dessa utgör prästseminarierna, som drivs som privata universitet, hälften.

Kontroverser om påstådda Mariauppenbarelser

Fast kardinal Stephen Kim Sou-hwan gick i pension som ärkebiskop i Seoul redan år 1998 visade det sig vid hans död den 16 februari 2009 att han var ihågkommen och fortfarande älskad och högt aktad bland de troende och i det koreanska offentliga livet. Den nationella pressen skrev uppskattande om hans livsverk och insatser för kyrkan och nationen under de 30 år som han var ärkebiskop av Seoul. I flera minnesrunor hyllades han för sin oförvitliga personlighet och sina personliga insatser för de mänskliga rättigheterna under militärdiktaturen på 1980-talet. Dessa gav honom namnet ”Nationens samvete”. Drygt 400 000 människor tog avsked av kardinal Kim då han låg på lit de parade i katedralen Myeondong.

Vid sidan av den dåvarande presidenten deltog också de tidigare presidenterna Kim Dae-jung och Chun Doo-hwan i begravningsgudstjänsten. Med den senare hade kardinal Kim 1987 en våldsam konflikt. Chun hotade nämligen att använda militärt våld för att fängsla de arbetare och studenter som hade tagit sin tillflykt till området kring Myeondongkatedralen. Kardinal Kim meddelade då president Chun att i så fall blev trupperna tvungna att marschera inte bara över hans kropp utan också över de nunnor och munkar som lagt sig på marken. Stormningen av området ställdes in.

I överensstämmelse med den katolska kyrkans världsomfattande insatser för att skydda det mänskliga livet i alla dess faser har den katolska kyrkan i Sydkorea en kritisk hållning till de former av stamcellsforskningen som betraktar mänskliga embryon enbart som material att användas i olika projekt. I slutet av maj 2010 tog författningsdomstolen i Seoul – landets högsta domstol – ställning mot de invändningar som katolska kyrkan hade mot att obefruktade embryon som inte längre behövdes i forskningen skulle förstöras efter fem år. Då kunde de inte längre anses vara mänskligt liv och att destruera dem kunde inte ses som en kränkning av de mänskliga rättigheterna.

Den katolska kyrkan kritiserade skarpt utslaget, eftersom rätten enbart hade tagit hänsyn till de argument som framfördes av representanterna för stamcellsforskningen. I alla Sydkoreas kyrkor firades på biskopskonferensens uppmaning en ”dag för livet”. I det herdabrev som då lästes upp beklagade kyrkan inte bara excesserna inom stamcellsforskningen utan också landets höga abortsiffror. Medan hälsovårdsministeriet uppger att antalet aborter är runt 350 000 om året, hävdar den sydkoreanska biskopskonferensens kommitté för bioetik att det i verkligheten rör sig om många gånger fler, nämligen omkring 1,5 miljoner aborter per år.

I de koreanska katolikernas religiösa liv och i det liturgiska året har Mariafromheten med rosenkransbönen och vallfärder till Mariashelgedomar en stor betydelse. Men sedan några år har påstådda Mariauppenbarelser och underverk i samband med dem gett upphov till starka konflikter bland katolikerna och tidvis också inom den koreanska biskopskonferensen. Två kvinnor, Julia Youn och Theresa Hwang, säger att de under flera år haft åtskilliga Mariauppenbarelser, något som blivit ett stridsäpple i Sydkoreas katolska kyrka. Under en tid sade prästerna och även biskopskonferensen att uppenbarelserna var äkta, och de båda kvinnorna fick tillåtelse att grunda en kvinnokongregation och bygga ett vallfartskapell. Efter många klagomål beslöt 1996 den ansvarige biskopen i stiftet Kwangju, där platsen för uppenbarelserna ligger, att dessa inte kan erkännas av kyrkan och varnade de troende för att delta i gudstjänster och vallfärder.

Eftersom framför allt Julia Youn fortsatte att hävda uppenbarelsernas äkthet och påstod sig ha Vatikanens stöd för detta, exkommunicerade ärkebiskop Andreas Choi Cheng-mou henne i januari 2008 och suspenderade stiftsprästen Aloysius Chang Hong-bin, vallfartsortens andlige ledare, från prästämbetet. Dessutom utfärdade han ett förbud mot att delta i mässor, andakter och andra ceremonier på ”den heliga moderns berg”, som sades vara platsen för uppenbarelserna i Naju. Straffet för överträdelser av förbudet, som gällde alla katoliker, var automatiskt exkommunikation.

Ärkebiskopen fastslog att ceremonierna på den påstådda uppenbarelseorten inte kan anses vara katolska, eftersom de har flera vidskepliga ingredienser. Personkulten kring sierskan Julia Youn kritiserades också av honom. Han visade också på en bisarr beståndsdel i kulten, nämligen att de troende fick rådet att dricka sierskan Julia Youns urin för att bota sjukdomar och lyten. Kungörelsen om dessa kyrkliga restriktioner spreds till landets alla stift. Gruppen kring sierskan Julia Youn deklarerade dock att ärkebiskopens påbud inte var förpliktande för dem och påstår fortfarande att de har Vatikanens stöd.

Georg Evers

Översättning: Birgitta Carlquist

Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 7/2010.

Georg Evers är tidigare direktor för Missionswissenschaftliches Institut Missio i Aachen, Tyskland.

Publicerad 2010 i nummer 6