Den katolska kyrkan i Kina

MAHEU, BETTY ANN

Den katolska kyrkans prekära läge i Kina håller möjligen på att förbättras, men synen på utvecklingen varierar från stor optimism till djupaste pessimism.

Mark är rysk journalist och han kommer varje år på besök till Holy Spirit Study Centre i Hongkong för att skaffa sig aktuella informationer om den katolska kyrkan i Kina. I år inträffade detta just efter påvevalet. ”Tror du att Benedictus XVI kommer att vara mer framgångsrik i de diplomatiska relationerna med Kina än Johannes Paulus II?” frågade han. Jag konstaterade att han liksom många andra trodde att just frågan om diplomatiska förbindelser med Heliga stolen skulle vara lösningen på de många svåra frågorna som den kinesiska katolska kyrkan brottas med. Visst skulle det hjälpa om den frågan löstes men den är en av de många faktorer som avgör kyrkans ve och väl i Kina.

Hur stor är den katolska kyrkan i Kina för närvarande? Antalet katoliker uppskattas till 12 miljoner. Det finns 110 stift och mer än 6 000 katolska kyrkor. Biskoparnas antal är 136. Därtill kommer över 3 000 präster och mer än 5 000 ordenssystrar.

Synen på situationen i Kina varierar alltifrån okritisk optimism till oförblommerad pessimism. David Aikman tecknar i sin bok Jesus in Beijing: how Christianity is transforming China and changing the Global Balance of Power (2003) en entusiastisk bild av kristendomen i Kina. Han är övertygad om att religionen redan har ett markant inflytande på såväl politik som utbildning och ekonomi. Han underbygger sitt resonemang med statistik och påvisar att det år 1949 fanns fyra miljoner katoliker och att antalet idag uppgår till tolv miljoner. Än mer imponerande är tillväxten bland protestanter, från en miljon 1949 till dagens uppskattningsvis cirka 70 miljoner. Utifrån här angivna tal extrapolerar han att Kina inom 30 år kommer att vara historiens största kristna land.

Denna förändring skulle medföra en revolution av sådana proportioner att en ny, för alltid förändrad, kristenhet skulle uppstå. Den typ av kristenhet som Aikman beskriver som blomstrande ryms förvisso inte inom katolicismen. I sin optimism låter han också förstå att många muslimer skulle komma att bli kristna, vilket ju den kristna världen aldrig tidigare lyckats åstadkomma. En sådan optimism är verklighetsfrämmande. Katolikerna i Kina utgör bara en procent av befolkningen och de är mestadels fattiga och saknar utbildning och tillhör landsbygdsbefolkningen. Kinas katoliker kommer även i en avlägsen framtid att kämpa i en uppförsbacke.

Andra forskare, som Gianni Criveller, hävdar att fastän landet genomgår en snabb förändring på det ekonomiska och sociala planet har det under de senaste 20 åren inte reformerats i politiskt och religiöst avseende. Företrädare för denna uppfattning framhåller att de senaste märkbara förändringarna på det religiösa området skedde under Deng Xiaopings tid med dokument 19, daterat den 31 mars 1982 och artikel 36 från den 12 april 1982, som behandlar religionsfriheten i den nya författningen. Även de tre dokument, som sammanställer bestämmelser om kyrkorna i Kina från mars 2003 samt de nya ”regler för religiösa angelägenheter” (dekret nummer 426) som trädde i kraft den 1 mars 2005, ger väldigt få signaler om en ny öppenhet eller några förändringar.

I ett kortare perspektiv på den aktuella situationen frestas man att ansluta sig till de mindre optimistiska forskarna. Men om man ser på längre sikt kan man nog erkänna att religionen har vunnit framsteg sedan det tidiga 80-talet.

För att få kunskap om kyrkan i dagens Kina bör man studera dess biskopar, präster, ordenssystrar och lekfolk.

Kyrkan i Kina

Sedan januari 2005 har minst en kinesisk biskop dött varje månad. För närvarande finns 70 aktiva biskopar i den ”öppna” kyrkan och 48 som är aktiva i den underjordiska. 18, tillhörande den underjordiska kyrkan, befinner sig under någon form av arrest. De biskopar som tillbringat största delen av sitt liv i fängelse eller arbetsläger kommer snart att höra till historien – modiga män som gav sitt liv för Kristus. Deras död kommer att innebära slutet på en period i den kinesiska kyrkans historia och inleda en period av förändring utan motstycke, men vidden av denna förändring är ännu så länge oklar.

I Kina finns idag världens yngsta biskopar. De utgör ett tecken på förnyelse och liv. De äldre prästerna som länge utstått lidanden var försiktiga män. De nya biskoparna är mer benägna att ta risker. De är angelägna om att leda kyrkan in i 2000-talets första sekel. Många av dem har fått sin utbildning utomlands och har en mer tillmötesgående attityd till sina kollegor i den underjordiska kyrkan och de har också en mer ekumenisk inställning. Framtiden ligger i deras händer.

Ordenssystrar i Kina

Jag har sedan 1991 regelbundet besökt ordenssystrar i hela landet och noggrant iakttagit det kvinnliga ordenslivets utveckling. De allra flesta ordenssystrar är mycket fattiga. Deras bostäder är ofta övergivna seminarier. Eftersom mycket av det kyrkliga livet står och faller med ordenssystrarna, kan det, för att få klarhet om kyrkans situation, vara befogat att undersöka vad som hänt med dessa sedan Kina åter öppnats.

Ordenssystrarna har gjort stora framsteg. I dag finns det två centrum för utbildning i kvinnligt ordensliv som årligen samlar en fulltalig grupp av unga kvinnor som studerar olika aspekter av ordenslivet. Man har inrättat samarbetsorgan för ordensföreståndare i åtskilliga delar av landet. Systrar från Honkong och Taiwan kommer för att leda retreater och studiegrupper. Från Hongkongs kateketcentrum har man erbjudit undervisning i pedagogik. Systrar från fastlandet kommer varje sommar till Honkong för att delta i kurser om det andliga livet. Ett stort antal unga ordenssystrar har studerat eller studerar för närvarande utomlands. Några systrar arbetar nu som läkare vid olika kliniker i hela Kina. Hundratals gamla människor tas om hand av unga systrar. Leprasjuka får nytt hopp när de på ett kärleksfullt sätt vårdas av systrar och en ansenlig mängd systrar har utbildats för att ta hand om aidssjuka patienter.

Trots detta återstår mycket att göra för ordenssystrarna. Många behöver bättre religiös fostran och akademiska utbildning. Detta är särskilt viktigt eftersom många unga som studerar vid universiteten upptäcker kristendomen och söker svar på sina livsfrågor. Mycket få unga ordenssystrar är utbildade för att arbeta i mer intellektuella miljöer.

Präster i Kina

För unga präster är situationen mer problematisk än för ordenssystrarna. Unga präster tilldelas ett stort ansvar ofta omedelbart efter sin prästvigning och ibland förväntar man sig för mycket av dem.

Unga präster har i allmänhet haft det mycket fördelaktigare än systrarna. Deras utbildning och de resurser som finns för deras utbildning är bättre. De har fått mycket flera möjligheter att resa och många fler prästkandidater har studerat eller studerar utomlands. Men de utsätts dock för större press än ordenssystrarna. Innan de börjar på prästseminariet utsätts de för mer påtryckningar från sina familjer, i synnerhet om de är det enda barnet eller den äldste sonen. När de väl börjat sina studier pressas de av att de ska lyckas bra med sina akademiska studier ofta utan att ha tillräckligt god skolunderbyggnad eller tillräckliga resurser i övrigt. De utsätts också för starkare politiska påtryckningar från myndigheternas sida än ordenssystrarna. Deras andliga behov får ibland stå tillbaka för en politisk indoktrinering. Efter prästvigningen skapar den generationsklyfta som finns också ett tryck på dem då gamla församlingsmedlemmar jämför deras kvalifikationer med äldre ämbetsbärares. Dessutom måste de ofta tjänstgöra i isolerade och fattiga områden. Många lever ett liv i fattigdom och ensamhet och drar sig med nöd och näppe fram på några gamla mässtipendier.

För inte så länge sedan kunde en ung prästvigd man se fram emot en bättre utbildning än flertalet i sin generation, men idag erbjuds unga begåvade pojkar i Kina andra attraktiva möjligheter till utbildning, till att välja och vraka och att ställas inför utmaningar.

Lekfolket

De flesta katolikerna i Kina tillhör landsbygdsbefolkningen. Historiskt sett hade missionärerna större framgång på landet än i städerna. De flesta katoliker bor också i de två provinserna Hebei och Shanxi. I Hebei bor minst en fjärdedel av landets katolska befolkning. Hebei är också centrum för den underjordiska kyrkan och det är där som de flesta biskopar och troende satts i fängelse. Denna provins kan ståta med ett antal ”katolska byar” där de flesta eller alla invånarna är fattiga katolska bönder. Att vara med om en tidig morgonmässa i en av de byarna kan vara en mycket gripande upplevelse. Den tro som präglar människorna är påtagligt djup. En gång när jag reste tillsammans med två kvinnor från den tyska hjälporganisationen Kyrkor i nöd blev den ena av dem så djupt gripen att hon inte kunde stanna kvar och hälsa på människorna efter mässan. Hon gick bort för sig själv och grät.

Kommer en sådan tro att kunna överleva i det konsumistiska samhälle som nu växer fram i Kina? Den uppflammande kristna väckelse som drog fram över Kina på 1980-talet påverkade aldrig den katolska kyrkan på djupet. Belastad som hon var av splittring, diplomatiska svårigheter i relationerna mellan Vatikanen och Kina, återuppbyggandet av alla de strukturer som kulturrevolutionen brutit ner, behovet av att utbilda den unga generationen präster och systrar – för att bara peka på några exempel – har den katolska kyrkan inte haft resurser över för att utveckla en så kvalificerad själavård att den räckt till för lekfolkets andliga behov, varken på landet eller i städerna. Mycket arbete krävs för att hjälpa människorna att befria sig från vidskepelse och ta till sig Andra Vatikankonciliets undervisning. Det räcker inte med yttre tecken som till exempel att använda folkspråket i mässan.

Fastän många biskopar verkligen tar lekfolkets nya uppgift i kyrkan på allvar och energiskt försöker att få församlingsmedlemmarna att åta sig det ansvar som de har, förblir de mestadels lojala och passiva snarare än aktiva medlemmar i kyrkan.

Den officiella och den underjordiska kyrkan

Bara genom att nämna den katolska kyrkan i Kina frammanar man en dubbelexponerad bild: å ena sidan den officiella kyrkan och å andra sidan den underjordiska kyrkan. Det förenklade sättet att närma sig situationen brukar se ut på följande sätt: den officiella kyrkan är en patriotisk och regimtrogen kyrka som inte har gemenskap med påven och den universella kyrkan. Den underjordiska kyrkan å sin sida är den lojala kyrkan i gemenskap med Heliga stolen och den universella kyrkan. Verkligheten är mycket mer komplicerad än så både ur ett historiskt, ecklesiastiskt och kanoniskt perspektiv.

Först och främst måste vi göra klart för oss att det inte finns två katolska kyrkor i Kina. Det finns bara en. Påven Johannes Paulus II var alltid mycket noga med att tala om kyrkan i Kina som en kyrka. För det andra finns det ingen kinesisk katolsk ”patriotisk” kyrka. Det finns en kinesisk patriotisk katolsk förening som är en politisk organisation som kommunistpartiet inrättat för att kontrollera och styra den öppna kyrkans verksamhet.

Sådana föreningar styr var och en av de fem godkända religionerna. Exakt hur fritt en kyrka kan verka beror nästan uteslutande på egenskaperna hos de personer som tjänstgör i dessa föreningar, deras motivation, kunskap och känsla för religion. Många i dessa organisationer sitter på sin post för att det är ett bra arbete med stadig inkomst och makt. Sist och slutligen: indelningen av den katolska kyrkan i Kina är politisk och inte dogmatisk.

Begreppen officiell och underjordisk motsvarar inte verkligheten. Kyrkor är antingen registrerade eller inte registrerade. Statens reglemente kräver att gudstjänstlokaler ska vara registrerade. Officiella, offentliga eller av staten godkända kyrkor är alltid registrerade.

Underjordiska kyrkor är oregistrerade, och gudstjänstlokaler som avböjer registrering är illegala och utsätts för stängning och tvångsåtgärder. Olika lokala myndigheter hanterar emellertid både registrerade och oregistrerade grupper mycket olika.

Den underjordiska kyrkan lever inte gömd i bokstavlig mening. I vissa områden som jag har besökt är kyrkan stor och vacker, en byggnad i allas åsyn mitt i byn. På andra platser däremot ligger den bokstavligen sju trappor upp, i sjunde himlen skulle man kunna säga! På ett fåtal platser är den underjordiska kyrkan den enda katolska kyrkan i trakten. På ytterligare andra ställen samlas folk till mässa eller bön i någons hem. Dessa församlingar är de som är mest sårbara för regimens säkerhetstjänst. I några seminarier som är officiellt erkända undervisar biskopar som tillhör den underjordiska kyrkan. På några få platser delar den officiella och den oregistrerade kyrkan gudstjänstlokal, medan de båda grupperna på andra ställen är fullständigt oense. Det förekommer också på visst håll att en man som är biskop i den underjordiska kyrkan tjänstgör som präst i den officiella.

Vi i Västerlandet som trivs bäst med att saker och ting är ordnade i kategorier har svårt att finna oss tillrätta med detta slags dubbeltydigheter.

Relationerna Kina–Vatikanen

I början av artikeln nämnde jag en rysk journalist som undrade om jag trodde att påven Benedictus XVI skulle åstadkomma mer än Johannes Paulus II i fråga om de diplomatiska relationerna mellan Kina och Vatikanen. Utan tvekan hyste Johannes Paulus II en stor kärlek till det kinesiska folket och en stor respekt för deras storartade kultur. Han bad för Kina och för den kinesiska kyrkan dagligen. Ett av hans högsta önskemål var att sätta sin fot på kinesisk jord, kyssa marken och i sin egen person omfamna det kinesiska folket. Denna önskan blev aldrig uppfylld. För att bevisa sin uppriktighet bad påven om förlåtelse för de missgrepp som vissa missionärer i sin missionsiver gjort sig skyldiga till i det förgångna. Han tog varje tillfälle i akt att tala till Kina och till den kinesiska kyrkan. Han försökte verkligen att göra allt som stod i hans makt för att förbättra situationen.

Det har talats mycket om Johannes Paulus II:s roll när kommunismen störtades i Östeuropa. Om hans betydelse har överdrivits eller ej spelar ingen roll. För de kinesiska myndigheterna utgjorde han, oavsett vilken roll han än må ha spelat, ett allvarligt hot.

Benedictus XVI:s bakgrund är i väsentlig grad annorlunda, men hans uppgift är lika fullt enormt stor. Ett råd lyder: ”Etablera kontakterna först och arbeta därefter ut detaljerna.” Jag anser att det är nödvändigt att först utarbeta detaljerna innan man upprättar några diplomatiska förbindelser för att kunna vara säker på att inga kompromisser av principiell art sker.

Vilka följder får det för den oregistrerade kyrkan om Kina och Vatikanen upprättar diplomatiska förbindelser? Vilka följder får det för kyrkan i Taiwan som varit trogen och stött påvedömet under alla dessa många år? Skulle det verka som om Heliga stolen inte brydde sig om katolikers och kyrkoledares trohet i Taiwan och skulle det ge intryck av att överge dem i diplomatiskt avseende? Och hur skulle det bli med kinesiska biskopsutnämningar? En stor majoritet av biskoparna befinner sig redan i gemenskap med Rom. En så avgörande aspekt av den kyrkliga traditionen måste likväl behandlas omsorgsfullt och godkännas öppet.

Kurians ämbetsbärare under påven Benedictus nya pontifikat måste på ett eller annat sätt övertyga den kinesiska regimen om att kyrkans uppdrag är religiöst och inte politiskt. Kommer den kinesiska regimen att kunna förstå ett sådant tal i ett samhälle där allt anses tillhöra den politiska sfären. Regimen måste övertygas om att en kyrka, oberoende av samhällets övervakning och kontroll, kan verka till gagn för den nationella stabiliteten. Det kommer inte att bli lätt. Den katolska kyrkan i Kina kommer att överleva med eller utan diplomatiska relationer, men sådana relationer skulle förvisso bli till en fördel för båda parter. Just att den nya påven på ett så tidigt stadium av sitt pontifikat redan har gjort vissa trevare att närma sig Kina visar att kyrkan vill återuppta dialogen.

Är Kina redo? Tack vare att så många av de unga prästerna och systrarna och lekfolket visar sin trofasthet, då de åtar sig ett växande ansvar för ledarskapet i församlingar och i socialt arbete, finns det ett bestående hopp för den katolska kyrkan och dess framtid. Den vigning av hjälpbiskopar som nyligen ägde rum i två av de större stiften, Shanghai och Xian, skedde båda med offentligt godkännande från Heliga stolen och från den kinesiska regimen, visserligen var för sig. Det kan vara ett tecken på att den katolska kyrkan i Kina gott och väl är redo för nästa stadium i sin utveckling.

översättning: ah

Artikelförfattaren är Maryknollsyster (en stor missionsorden i USA) och verksam vid Holy Spirit Centre i Honkong.

Artikeln var ursprungligen publicerad i America den 7 september 2005.

Publicerad 2005 i nummer 9