Den katolska kyrkan och Dagmar Hagelin-fallet

av BO J. THEUTENBERG

– Om hur Sverige och Heliga stolen etablerade diplomatiska förbindelser och hur den katolska kyrkan agerade i militärjuntans Argentina.

Knappt hade den nye påven Franciskus den 13 mars 2013 kl 19.05 hunnit framträda för folkmassan på Petersplatsen förrän – som ett brev på posten – såväl svensk som utländsk press fylldes av anti-katolska och misstänkliggörande uttalanden om Franciskus relationer till den argentinska militärjunta som styrde Argentina 1976–1983. Hade han samarbetat med eller ”gått juntans ärenden”?

Eftersom jag innehade befattningen som utrikesdepartementets folkrättssakkunnige 1976–1987 kom jag att hantera många frågor relaterade till Argentina, bland andra Falklandskriget 1982 samt Argentinas anspråk på Antarktis. Landets anspråk på Antarktis, liksom själva Falklandskriget, berörde Sverige, då Sverige stod i begrepp att ansluta sig till 1959 års Antarktisfördrag. I detta fördrag var såväl Argentina som dess fiende i Falklandskriget, Storbritannien, viktiga och tongivande fördragsmedlemmar.

När jag tillträdde befattningen som UD:s folkrättssakkunnige 1976 kom jag direkt från min tjänst vid svenska ambassaden i Moskva (1974–1976). Den politiska rapporteringen från ambassaden i Moskva till UD handlade vid denna tid mycket om det protesterande Polen, där den katolska kyrkan – jämte fackföreningsrörelsen (fr.o.m. 1980 Solidaritet) – utgjorde den främsta politiska oppositionen mot det kommunistiska förtrycket. Vi fäste i vår rapportering stor vikt vid kyrkans bidrag till nedmonteringen av den omänskliga kommunismen. År 1978 blev Krakóws ärkebiskop påve under namnet Johannes Paulus II. År 1989 föll Berlinmuren och 1991–1992 föll kommunistväldet i Sovjet och Östeuropa. Något ingen trodde hade varit möjligt. Den katolska kyrkan utövade plötsligt en rent politisk makt.

I det döende Sovjetväldet verkade de södra muslimska delrepublikerna som en ytterligare sönderbrytande kraft i det sovjetiska imperiet. I väster det katolska Polen och i söder islam! Religionerna spelade alltså en viktig roll i världspolitiken med resultatet att ett imperium imploderade och bröt samman. 1979 hade imam Khomeini tagit makten i Iran efter shahen, som deporterades. Plötsligt fanns det i världspolitiken en teokrati, styrd av Gud genom imamen, tillämpande den urgamla men under kolonialtiden nedtryckta sharia-rätten.

Så mycket nytt hände på 1970-talet på religionernas område att jag vid mitt tillträde som UD:s folkrättssakkunnige började driva linjen att Sverige – för att träffa rätt i sina utrikespolitiska bedömningar – borde återknyta de förbindelser med den katolska kyrkan – företrädd av Heliga stolen – som hade brutits vid den reformation som påbörjades av Gustav Vasa 1527, men som tog lång tid att genomföra. Detta låg alltså 450 år tillbaka i tiden. Vad saken gällde var att upprätta diplomatiska förbindelser mellan Sverige och Heliga stolen, en inte helt lätt sak i det anti-katolska Sverige. I ett antal promemorior påpekade jag vilken nytta som Sverige skulle ha av att få tillgång till den högkvalificerade påvliga diplomatin i den nya världspolitiska bilden.

Under den långvariga socialdemokratiska eran hade saken inte kunnat drivas. Intresset för den katolska kyrkan och dess lära var, med förlov sagt, ganska milt i dessa kretsar. Under socialdemokratins radikala år var kommunismen och marxism-leninismen en mer lockande företeelse världen över. Alltså den totalitära lära som den katolska kyrkan och i synnerhet påven Johannes Paulus II bekämpade. I kyrkans synfält stod helt andra principer och ideal, grundade i dess trossatser. Vid valet 1976, samma år som jag tillträdde min post som UD:s folkrättssakkunnige, tillträdde emellertid den borgerliga regeringen Fälldin med ett helt annat synsätt på den katolska kyrkan och den nytta som diplomatiska förbindelser med Heliga stolen ändå skulle kunna medföra i våra utrikespolitiska bedömningar.

Nyligen har jag i bokform börjat utge mina kontinuerligt förda dagböcker – under titeln Dagbok från UD – där man bland annat kan följa händelseförloppet fram till den tidpunkt i juni 1982 då Sverige i en så kallad verbalnote föreslår Heliga stolens statssekretariat att formella diplomatiska förbindelser på ambassadörsnivå skall upprättas. Jag kan alltså i detalj rekonstruera vad som gjordes och sades i denna fråga i UD, i riksdagen och annorstädes. Detta är intressant, eftersom det framgår av dagböckerna att det var ett rent praktiskt fall – det så kallade Dagmar Hagelin-fallet – som berörde såväl den katolska kyrkan med påven Johannes Paulus II som den argentinska militärjuntan, som ledde fram till utrikesminister Ola Ullstens (Fp) beslut att den 24 juni 1982 ”erkänna” Heliga stolen och upprätta diplomatiska förbindelser med densamma.

Även om – som jag redogjort för – det fanns djupgående principiella orsaker till att Sverige borde upprätta diplomatiska förbindelser med Heliga stolen, blev det kyrkans praktiska tillmötesgående i ett för Sverige viktigt fall som plötsligt avgjorde saken. Dagmar Hagelin var en ung (född 1959) flicka, med såväl argentinskt som svenskt medborgarskap, som under det ”smutsiga kriget” under juntatiden i Argentina 1977 tillfångatogs och sedan försvann (mördad). Gärningsmannen och banemannen anses vara kaptenen Alfredo Astiz. Svenska regeringen lade ned avsevärd kraft och möda på att spåra flickan och försöka få henne frigiven om hon fortfarande levde, alternativt att kunna fastställa hennes slutliga öde.1 Det är här som den katolska kyrkan och påven Johannes Paulus II kommer in i bilden.

Med tanke på den energi och beslutsamhet som visades från den katolska kyrkan 1982, inte minst från påven själv, liksom från nuntiaturen (den påvliga ambassaden) och ärkestiftet i Buenos Aires – mot den argentinska militärjuntan – rimmar detta illa med de rykten som vid påven Franciskus tillträde började cirkulera om honom. Även han omfattades av de direktiv som påven själv och nuntiaturen i Buenos Aires agerade efter under juntatiden. På grund av detta fann jag anledning att skicka ett mejl den 15 mars 2013 till olika tidningar och redaktioner, liksom till TT, i vilket jag erbjöd initierade faktaupplysningar.2

Jag gör följande nedslag i kapitel 59 D i Volym 4 i min Dagbok från UD, som innehåller den kronologiska följden av de händelser som ledde fram till beslutet 1982 att upprätta diplomatiska förbindelser med Heliga stolen:

”Ödet slumpar det nu så att Dagmar Hagelins kidnappare – och antagligen mördare – numera kaptenen Alfredo Astiz faller i brittisk krigsfångenskap i samband med det brittiska återtagandet under Falklandskriget 1982 av ön Sydgeorgien. Eftersom den svenska regeringen sedan länge jagade information om Dagmar Hagelins öde uppenbarar sig nu ett gyllene tillfälle att genom förhör med Astiz få veta mer om flickans öde. Den svenska regeringen gör en framställning till den brittiska regeringen om att få förhöra krigsfången Astiz om Dagmar Hagelins försvinnande. Men nu uppkommer frågan om hur britterna tolkar den 3:e Genèvekonventionen, den så kallade krigsfångekonventionen. Britterna säger nej till att förhöra Astiz om Dagmar Hagelin. Han måste i så fall frivilligt gå med på att förhöras. Ett mycket lägligt tillfälle att få veta mer om Dagmar Hagelins öde hade genom brittisk överkänslighet gått till spillo.

Samtidigt med kidnappingen av Dagmar Hagelin hade två franska nunnor, Léonie Duquet och Alice Domon, försvunnit. Detta föll inom Vatikanens eller Heliga stolens, alltså påven Johannes Paulus II:s, kompetens. Jag hade av mina kontakter i Vatikanen hört att påven ganska plötsligt hade bestämt sig för att besöka Argentina i juni 1982 – detta som en motvikt till hans sedan länge planerade besök i Storbritannien. Varför inte utnyttja påvens auktoritet i svenska regeringens strävanden att få mer information om Dagmar Hagelins försvinnande och senare öde, frågade jag mig. Enligt en hemlig PM den 9 juni 1982 håller jag en föredragning för utrikesminister Ullsten enligt följande:

1. Möjligen kan påven vid sitt instundande besök i Argentina underhand ta upp försvinnandefallen, bland annat de franska nunnorna. Man kan fråga sig om vi från svensk sida borde approachera honom i fallet Dagmar Hagelin. Vissa faktorer talar för detta, framför allt att inte hamna ’på efterkälken’ gentemot fransmännen.

2. Sverige som stat kan ej utbe sig tjänster av påven. Vi saknar diplomatiska förbindelser. Återigen visar det sig att sådana förbindelser i konkreta fall skulle kunna vara av värde.

3. Underhand kan den svenska regeringen eller den svenske utrikesministern utbe sig en ’humanitär tjänst’ av påven, särskilt i ett fall som Dagmar Hagelin. Frågan är hur detta lämpligen bör ske, och om det bör ske.

4. Enligt diplomatisk praxis och Lateranfördraget (konkordatet) är det ej tillåtet för vår ambassad i Rom att agera gentemot Vatikanen. Visserligen har så skett, men i grunden är principen att Romambassadören ej skall ha förbindelser med Vatikanen. I ett fall där man från svensk sida utber sig en diplomatisk tjänst av Vatikanen av viss dimension tror jag att det i Vatikanen skulle uppfattas som märkligt om denna begäran kom via Rom-ambassaden.

Detta kan tolkas som att vi när vi behöver det inte tövar att utbe oss ordentliga tjänster, men vi drar oss för att upprätta de förbindelser som skulle på ett naturligt sätt ge oss möjlighet att framställa synpunkter och önskemål visavis Vatikanen.

5. Om det anses politiskt önskvärt att även denna väg prövas torde en kontakt med Vatikanen kunna förmedlas på halvofficiell väg. Detta torde tills vidare vara den enda möjligheten i avsaknad av diplomatiska förbindelser.”

Enligt min dagbok den 9 juni får jag utrikesminister Ullstens ”OK” på att agera i enlighet med föredragningspromemorian. Nästa hemliga PM den 9 juni 1982 lyder: ”Efter klartecken från utrikesministern (Ola Ullsten) telefonerade jag i dag på förmiddagen till den apostoliske pro-nuntien i London, ärkebiskop Bruno B Heim, som jag känner. Jag redogjorde i korthet för Hagelinfallet och frågade om den svenske utrikesministern underhand fick utbe sig en tjänst av ren humanitär art i samband med påvens instundande besök i Argentina. Anledningen till att vi ’gick via London’ sade jag vara bland annat det faktum att allt material i Hagelinfallet fanns vid vår ambassad i London. Ärkebiskopen förklarade sig omedelbart beredd att hänvända sig till Vatikanen. På grund av brådskan borde detta ske omgående per telex. Det bästa vore om han omedelbart via vår Londonambassad kunde få en kort beskrivning av fallet. Detta skulle omedelbart sändas till påven.

Ärkebiskopen sade att påven också skulle komma att ta sig an fallet med de franska nunnorna, liksom de i Argentina fängslade brittiska journalisterna. Han var övertygad om att påven även ville ta sig an Hagelinfallet. Vi kom överens om att vår Londonambassad omedelbart skulle kontakta nuntiaturen i London.

Ambassaden i London instrueras samtidigt i enlighet härmed. Jag talar på telefon med Lars-Åke Nilsson, ambassadrådet i London. Med ett chiffertelegram kl 13.15 samma dag den 9 juni inrapporterar ambassaden i London: ’Har enligt er instruktion den 9 juni kontaktat den påvlige pronuntien Heim samt överlämnat bakgrundspapper i Hagelin-Astiz-ärendet. Heim ställt sig myc­ket välvillig till att söka bistå oss. Han lovade att under dagen till Rom telegrafera innehållet i vårt papper.’”

Som framgått ovan hade jag under en längre tid drivit frågan om upprättande av formella diplomatiska förbindelser mellan Sverige och Heliga stolen eller Vatikanen. Med utrikesminister Ullstens mer eller mindre uttalade stöd besökte jag Heliga stolens statssekretariat den 3 juni 1980, den 26 maj och den 9 oktober 1981, då frågan om de diplomatiska förbindelserna kom upp.

Detta behandlar jag i en promemoria daterad den 11 december 1981 ”Diplomatiska förbindelser med Vatikanstaten”, i vilken jag utreder frågan om upprättandet av diplomatiska förbindelser mot bakgrund av att riksdagen – faktiskt för första gången i positiv anda – den 8 december 1981 hade antagit utrikesutskottets likaledes positiva betänkande om svenska diplomatiska förbindelser med Vatikanstaten. Grunden till detta var den motion (1980/81:1207) som socialdemokraterna och broderskaparna Evert Svensson och Bertil Zachrisson initierat. I denna promemoria säger jag: ”Vatikanstatens internationellträttsliga status är så väldefinierad och allmänt erkänd att ett upptagande av formella förbindelser inte på något sätt kan ge återverkningar på det folkrättsliga området eller tillskapa oönskade prejudikat för svensk praxis.”

I samband med Dagmar Hagelin-fallet går det mot ett oväntat snabbt beslut om diplomatiska förbindelser med Heliga stolen/Vatikanen. På eftermiddagen den 9 juni 1982, samma dag som jag kontaktat ärkebiskop Heim i London, sitter chefen för UD:s första politiska byrå Göran Berg och jag och samtalar med utrikesminister Ola Ullsten om händelserna i Polen, detta ständiga orostema. Ett polskt plan har landat och besättningen söker asyl i Sverige. Ullsten säger då att vi kan ”go ahead” med att erkänna Vatikanen, som han uttrycker det. ”Vi har nytta av dem”, säger han. Ja, verkligen! Några timmar tidigare hade vi fått påven att agera för den svenska regeringen i militärjuntans Argentina! Det fanns också då en konsensus i riksdagen att upprätta diplomatiska förbindelser med Vatikanen. På morgonen den 10 juni 1981 antecknar jag i dagboken: ”Vi erkänner Vatikanen den 24 juni. Ola har bestämt sig”. Beslutet fattas formellt den 24 juni 1982.

Den 30 juni författar jag en ny tiosidig promemoria ”Den katolska kyrkan och Vatikanstaten – några anteckningar om dess historia och konstruktion”. I denna säger jag avslutningsvis: ”Den svenska regeringens beslut att upprätta diplomatiska förbindelser med den katolska kyrkans överhuvud i Rom får utöver dettas rent sakliga berättigande tas som ett välkommet tecken på att den ekumeniska inställningen sprider sig, och att den specifikt svenska atmosfären med rötter i 1600-talet nu håller på att brytas upp.”

Jag erinrar i promemorian om det rent pinsamma i att den svenska religionsfrihetslagen tillkom så sent som 1951 (SFS 1951:680) och att ”klosterförbudet” försvann först 1977! Sverige hade med sin bigotta inställning minsann ”inget att slå sig för bröstet med”. Detta ville jag gärna erinra om i denna promemoria, när vi nu äntligen trots ganska hårt motstånd hade lyckats komma fram till detta beslut tack vare den folkpartistiske utrikesministerns närmast blixtsnabba agerande i samband med Dagmar Hagelin-fallet. Tyvärr är det väl så att den bigotta inställningen hängt kvar. Barmhärtighetens slöja må dras över den beslutsfattare som under denna process yttrade orden: ”Gustav II Adolf skall minsann inte ha kämpat förgäves!”

Frågan om de diplomatiska förbindelserna mellan Sverige och Vatikanen – som hade stötts och blötts i minst ett decennium – var således plötsligt avgjord, helt beroende på påvens och den katolska kyrkans ingripande i Dagmar Hagelin-fallet i militärjuntans Argentina. Jag antecknar vidare: ”Ola (Ullsten) säger med en glimt i ögat: handlägg nu detta så att inte mina frisinnade väljare flyr partiet.” På något underligt sätt hade han gång efter annan – trots ”halmhatts”-ryktet – en märklig förmåga till kallt och ratio­nellt beslutsfattande samt att ”bita huvet av skam” även gentemot sitt eget parti och dess koryféer.

Den 22 juni 1982 skriver pro-nuntien i London ärkebiskop Heim i ett personligt brev till mig: ”About the Swedish girl: we did as you asked us to but in view of the fact that the man in question has been unceremoniously sacked, it is doubtful whether the words that we had with him will now be of any real use. This is tragic, of course, but I fear the worst.”

Ärkebiskopen syftar på Alfredo Astiz och befarar att flickan är död.

Med en skrivelse daterad den 7 juli 1982 ”Diplomatiska förbindelser med Vatikanstaten” meddelar Sveriges chargé d’affaires vid Romambassaden Karl-Erik Norrman att han i enlighet med instruktion den 6 juli 1982 hade överlämnat den verbalnote vari svenska regeringen officiellt föreslår upprättande av diplomatiska förbindelser med Heliga stolen. Noten överlämnades vid besök i Vatikanen (Vatikanpalatset) till monsignore Audrys Backis, understatssekreterare i the Council for the Public Affairs of the Church, som ju också var min motpart vid mina besök i Statssekretariatet 1980 och 1981. Det anges i skrivelsen att den danske ambassadören Munck hade överlämnat motsvarande note i Vatikanen den 3 juli och att den norske ambassadören Skarstein skulle överlämna den norska noten den 8 juli. Det svenska agerandet följdes således av motsvarande agerande från Danmark och Norge.

I ett brev den 6 juli 1982 till ärkebiskop Heim tackar jag honom för de upplysningar han gav mig om Dagmar Hagelin i sitt brev den 6 juni. Jag utber mig mer information om resultatet av påvens intervention vid dennes besök i Buenos Aires. I ett svarsbrev den 21 juli 1982 säger ärkebiskopen att han utbett sig mer information från Rom i Hagelinfallet och fortsätter:

”The Holy See did intervene on behalf of the three British journalists held prisoners in Argentina, and as you know, they were freed. In the case of the young girl it is different of course, as she may well be dead. I have spoken to ambassador Lind yesterday and told him the above.”

I en hemlig promemoria den 22 november 1981, ”Vatikanen om Hagelin-fallet”, lämnar jag en officiell redogörelse till UD om vad ärkebiskopen sade till mig vid en lunch i hans residens i Wimbledon i London den 18 november 1982 om Hagelin-fallet: ”Vid mitt just avlagda besök i London inbjöd pro-nuntien mig till lunch, varvid han bland annat nämnde att fallet Hagelin hade tilldragit sig påvens och Vatikanens uppmärksamhet. Såsom framgår av bilagda kopia av brev från Vatikanens statssekretariat till pro-nuntien i London daterat den 18 oktober 1982 har, utöver den uppmärksamhet som ägnades fallet i samband med påvens besök i Argentina, Hagelin-ärendet sedan flera år intresserat den apostoliska nuntiaturen i Buenos Aires, som tagit upp även denna fråga med den argentinska regeringen. Ärkebiskopen sade att han som sin personliga mening, baserad på informationer från Vatikanen, trodde att flickan Hagelin emellertid var död. Nuntiaturen i London skulle på officiell väg via vår London-ambassad underrätta svenska utrikesdepartementet. Vid samtal med ambassadör Leifland nämnde jag för honom att jag under hand mottagit en kopia av brev i ärendet.”3

Alla, i synnerhet den katolska kyrkan, gjorde vad som kunde göras, men flickan hade uppenbarligen bragts om livet på det sätt som ovan sägs om de offer som togs till Marinens Mekaniska skola, vilken tydligen var slutstationen för de olyckliga som hamnade där. Detta var ett tragiskt slut, men flickans öde bidrog till att påskynda upprättandet av de diplomatiska förbindelserna mellan Sverige och Vatikanen, något som annars skulle ha dröjt ytterligare ett bra tag.

Dessa positiva erfarenheter av påven Johannes Paulus II och den katolska kyrkans agerande 1982 mot den argentinska militärjuntan föranledde alltså mitt mejl den 15 mars 2013 till olika massmedier, i hopp om att detta kunde omnämnas någonstans. Men givetvis blev så icke fallet! Med hänsyn till de direktiv som den katolska kyrkan i Argentina synbarligen arbetade efter i förhållande till militärjuntan går det inte ihop att den nyvalde påven under aktuell tid i Argentina skulle ha avvikit från dessa, som jag uppfattade det vid mina kontakter med kurian, allmänna direktiv.

Noter

1.  Om ESMA, Dagmar Hagelin och Alfredo Astiz, PM 1982-06-09: ”Vittnesmål om Dagmar Hagelin avgivet av advokaten Martin Tomás Gras”: ”Efter ’vaccinationen’ fördes de drogade fångarna nattetid i täckta lastbilar till den närbelägna inrikesflygplatsen Aeroparque. Fokkerplan förde därefter de nedsövda kropparna ut över havet, där de släpptes i närheten av en kraftig undervattensström. Gras sade sig vara helt övertygad om att samtliga ’försvunna’ vid ESMA, som uppskattades till cirka 4 000, med undantag för de tidigare nämnda gruppen om cirka 150 överlevande, avrättades på detta sätt”.

2. ”Jag har med intresse tagit del av SvD:s rapportering (bland annat artiklarna i dag, 15 mars, av Gunilla von Hall och Fredrik Gavelin/Påven får kritik för flathet mot militärjuntan). Åren 1976–1987 var jag UD:s Folkrättssakkunnige och aktiv vid upprättandet av de diplomatiska förbindelserna 1982 mellan Sverige och den Heliga stolen. Nyligen har jag påbörjat utgivandet av mina detaljerade dagböcker från min tid i UD (1966–1988) med titeln DAGBOK FRÅN UD (se bilaga). Dessa innehåller tidigare ej känt och hemligt material från alla de dramatiska händelser jag deltog i (bland annat ubåtskränkningarna 1981 och 1982/83). De innehåller också detaljerade redogörelser för bakgrunden till upprättandet av de diplomatiska förbindelserna mellan Sverige och den Heliga stolen (Vatikanen), där det är den katolska kyrkans och påven Johannes Paulus II:s resoluta ingripande mot den argentinska militärjuntan i det så kallade Dagmar Hagelin-fallet (den bortrövade svensk-argentinska flickan) som faktiskt direkt leder till regeringen Fälldins (med Ola Ullsten som utrikesminister) beslut i juni 1982 att öppna formella diplomatiska förbindelser med den Heliga stolen. Även om det fanns vidare och djupare skäl för detta, är det faktiskt de positiva erfarenheterna av Sveriges samarbete med påven/Vatikanen våren/sommaren 1982 mot den argentinska militärjuntan i Hagelin-fallet som direkt leder till beslutet om upprättande av diplomatiska förbindelser.

Jag bilägger kap 59 D (7 sidor) ur min DAGBOK FRÅN UD som relaterar exakt vad som hände i frågan om katolska kyrkans intervention (t o m av påven Johannes Paulus II personligen vid dennes besök i Argentina) hos den argentinska militärjuntan sommaren 1982 för att dels få tillfångatagna personer frigivna, dels – om de inte längre fanns i livet (som Dagmar Hagelin) – få fram uppgifter vad som hänt dem. Dessa ingripanden av den katolska kyrkans såväl centrala ledning som lokala representanter i Buenos Aires (nuntiaturen och ärkestiftet där) rimmar illa med vad som nu allmänt skrivs och antyds i pressen om den katolska kyrkans – inklusive den nye påven Franciskus – hållning under de ’smutsiga argentinska åren’. Tycker att vad som skrivs i min DAGBOK FRÅN UD i hög grad nyanserar detta, varför jag skulle vilja föreslå att delar av den bifogade bilagan används på ett eller annat sätt i balanserande syfte. Får gärna återges eller citeras med angivande av källan DAGBOK FRÅN UD. Bilden bör nyanseras och mitt tidigare ej kända material kan bidra till detta. Tack i övrigt för bra och trevlig rapportering.”

3. Segretario di Stato, dal Vaticano 18 Ottobre 1982. Eccelenza Revendissima (Mons Bruno Heim). Mi riferisco allo stimato Rapporto N 0743/138, col quale l’Eccelenza Vostra Reverendissima mi ha informato circa il desiderio espresso dal Prof. Bo Johnson Theutenberg che si possano avere notizie, attraverso, l’interessamento della Santa Sede presso il governo argentino, sulla sorte della Sig.na Dagmar Hagelin. La ringrazio per quanto Ella ha comunicato a questo Ufficio, informandoLa in pari tempo che la questione è stata per molti anni all’attenzione del Consiglio che ha interessato la Nunziatura Apostolico a Buenos Aires a compiere passi presso quel Governo, ma che non si è riusciti mai ad passi, in ordine a quella richiesta, se non risposte elusive. Profitto della circonstanza per confermari con sensi di distinto ossequio. Dell’Eccelenza Vostra Rev.ma. Dev. Mo”/signature/”.