Den lidande människan

PILTZ, ANDERS

Hur frisk och lycklig är man förpliktad att vara? Vårdapparatens allt knappare resurser ställer brutalt vissa filosofiska frågor på sin spets. När man har gjort allt för att människor (det vill säga: en vacker dag jag själv) i möjligaste mån skall slippa lida, kommer det ändå alltid att finnas en stor restpost kvar. Lidandet finns, och människan har större kapacitet än djuren just till lidande. Att vara en reflekterande varelse medför ett större lidande. Men guldfisken minns bara i tre sekunder vad den varit med om. Så snart människan kommit till förståndets ålder inser hon att diagnosen är ohjälplig: jag är döende alltifrån min ungdom (Ps 88:16). En människa ser framför sig en utdragen process där hon själv kommer att berövas sina tillgångar steg för steg ända tills hon reduceras till ren passivitet, när de psykofysiska funktionerna bryter samman i döden. Det svåraste är kanske inte att det gör ont. Det värsta är att inte kunna göra något åt sin situation.

Tekniken är en välsignelse. Det trista klankandet på tekniken är en form av hyckleri. Den som skyller samhällets olyckor på tekniken tackar förmodligen ja till ambulanstransport och njurdialys, om behov påkommer. Men tekniken bäddar för ett tankefel, när man utan att märka det gör ett språng från en kategori till en annan. Människan är inte en maskin. Hon finns för något annat ändamål än för att fungera. Frestelsen är påtaglig att betrakta också människokroppen och psyket som en apparat som vid eventuella funktionsstörningar kan åtgärdas och vid ohjälpliga funktionsbortfall lämpligen tas ur bruk. Den som pläderar för aktiv eutanasi menar att det finns en gräns där lidandet är så stort att livet inte längre bör levas. Men människan finns för ändamålet att leva – och att leva innebär också att lida. Endast därför att man kan uppfatta det goda, kan man också lida. Att inte uppfatta lidande vore att vara mindre människa. Den som lider psykiskt kan till och med avvisa ångestdämpande medel av denna anledning: man känner mindre smärta, men samtidigt en reducerad mänsklighet. Bättre att känna smärtan än att gå i ett luddigt, stötdämpande rus.

Lidande är förvisso inget självändamål. Det är inte säkert att lidandet förädlar. Det kan lika gärna fördärva. För att det skall leda till mognad och beredskap att acceptera livet som det är, måste något annat tillkomma, en insikt eller en övertygelse om lidandets ofrånkomliga plats i helheten.

Den utilitarism som många bekänner sig till lär som bekant att man bör sträva efter så stor lycka som möjligt åt så många som möjligt. För en sådan livshållning är det naturligt att räkna med vissa ramar av normalitet, innanför vilka livet bör försiggå. Ett foster bör vara ”normalt” för att få födas fram. En människa bör leva ett normalt liv. Men vad är egentligen normalt? Existerar det en enda normal människa? Är det inte snarare så att varje människa är en kombination av tusentals för att inte säga miljontals variabler? Ingen har fått allt. Varje människa är i något avseende handikappad och kämpar med personliga brister i hälsan, karaktären, begåvningen eller utseendet. När man lever nära inpå andra uppenbaras snart nog egna och andras brister. Och det är i sin ordning.

Normalt och sjukt

Begreppet ”normal” har för övrigt en intressant historia. Som filosofen Georges Canguilhem vill visa (Le normal et le pathologique, 1966) är normaliteten en medicinsk term som från början varit rent deskriptiv och sedan förvandlats till normativ. I grunden ligger det grekiska uttrycket anomalia, ”ojämnhet”, som utgår från adjektivethomalos, ”glatt, jämn”. Genom en felaktig etymologi fördes det under begreppet nomos, ”lag, norm” och kom att betyda ”något som bryter mot normen”. Termen ”normal” uppkom i Frankrike decennierna kring 1800, samtidigt som en samhällsklass växte fram, för vilken det gällde att med terapeutiska, pedagogiska och disciplinära åtgärder upphöja sina egna värderingar till normativa. På de mest skiftande områden (klockan, andra måttsystem, undervisningen, sjukvården) strävade man efter att normalisera. 1900-talet upplevde de stora försöken att normalisera människan själv genom att motverka onormala, ”livsodugliga” former. Men inom biologin, menar Canguilhem, finns det inget absolut normalt eller patologiskt i sig. Anomalier och mutationer är variabler på samma värdeskala och ”vittnar snarare om andra möjliga livsnormer”.

Den är i själva verket mest livsduglig som är mest beredd på överraskningar och inte anser att allting måste kunna förutses och planeras. Liv är att låta sina horisonter vidgas. Utan att göra icke önskvärda erfarenheter kan ingen erövra något nytt. Att a priori avvisa det nya, det okända, det andra är att sluta växa. Rasismen och fundamentalismen skyr det okända som rubbar cirklarna och skapar oklarheter om gränserna. De är båda utväxter på samma träd, som heter ångest för oklarhet. Något liknande präglar den individ som a priori skyr det oförutsedda och därför vill skaffa bort det. Utan beredskap till det okända lever man inget riktigt liv.

Rädslan för det främmande medför också motvilja mot engagemang och bindningar. Den autonoma, extremt individualistiska människa som den moderna kulturen framodlat ryggar tillbaka för själva tanken på beroende. Vissa är till och med glada för att slippa hälsa på expediten i livsmedelsbutiken. Alla vill klara sig själva.

Men ingen människa är sig själv nog. Man föds ur ett absolut beroende, man dör i beroende av andras omsorg. Kulten av den individuella autonomin präglar också dödshjälpsdebatten. Det upplevs som en förödmjukelse att bli helt beroende av andras omvårdnad. Livet, inklusive det ofrånkomligt smärtsamma, ses inte som en gåva att förvalta utan som ett konto att ta ut på. När livskontot inte längre ger avkastning, vill man avsluta det.

Bibelns och filosofins tröst

Varje religion och filosofi erbjuder något svar på lidandet, det oönskade, främmande, det andra. Kristendomen är grundad på ett ofattbart lidande – en mans avrättning under barbariska former. ”På lidande byggd är Guds kyrka” börjar en av våra svenska hymner. Att kristendomens grundare och innehåll har denna erfarenhet av lidandet måste betyda något. Hela Bibeln är för övrigt full av berättelser om människan inför det obegripliga: dödsfara, förlusten av det enda barnet, landsflykt, naturkatastrofer och krig, en fientlig och hätsk omgivning, förhånande av den olycklige, ensamhet och övergivenhet, samvetsnöd, vännernas svek. Gamla testamentet, som ser människan som en psykofysisk enhet, associerar gärna lidandet med olika kroppsdelar, strupen, njurar och lever, inälvor och hjärta. I Gamla testamentet är lidandet identifierat med det onda. Man har inget särskilt ord i bibelhebreiskan för lidande. Grekiskan däremot använder verbet páschein, ”påverkas, uppleva, lida”.

Om det finns ett ändamål för vilket man lider, försvinner en del av smärtan. Modern är beredd att underkasta sig födandets smärta för barnets skull. Man kan offra sin egen njure för att donera den till en annan. Det lidandet är meningsfullt och därför uthärdligt. Men ett ohjälpligt handikapp som bara är ett hinder, som inte leder till någon fördel och som man inte kan uppleva som en uppoffring för ett högre syfte, är ett verkligt lidande. Tomheten på mening är det enda egentliga lidandet. För den troende är detta en känsla av att vara övergiven av Gud själv.

Människan letar oförtrutet efter en mening i det som sker. Den klassiska behandlingen av frågan är Jobs bok. Job var oförvitlig, framgångsrik och åtnjöt högt anseende. Plötsligt förlorar han barn och egendom och drabbas av en svår och genant hudsjukdom. Själv letar han efter ett skäl till sin olycka men finner inget. Han har inte gjort något som kunde motivera ett straff, och han sammanfattar otaliga människors frågor: ”Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför ges liv åt dem som plågas så bittert, åt dem som väntar efter döden, utan att den kommer, och spanar efter den mer än efter en skatt, åt dem som skulle glädjas bara de fann sin grav?” (3:20 ff). Tre välmenande vänner ber honom att leta djupare i det förflutna. Det måste finnas någon anledning. Men Job håller fast vid att han är oskyldig. Han protesterar mot principen att lidandet är ett straff för en synd. Till slut ingriper Gud själv och ger Job rätt. Jobs lidande är oförskyllt. Det måste accepteras som ett mysterium, ogenomträngligt för analys. Lidandet var en prövning för att sätta Jobs oförvitlighet på prov. Till slut återfår han sina tidigare tillgångar och dör vid hög ålder, mätt på dagar.

Svaret är otillfredsställande. I Gamla testamentet finns ytterligare en alternativ tolkning: lidandet skall leda till mognad och fostran, till omvändelse och återupprättande av något gott som den lidande människan eller det lidande folket förlorat. Bakom allt som sker ligger Guds trofasthet som en yttersta mening. Guds kärlek är det enda som kan göra lidandet uthärdligt.

Dessa utkast i Gamla testamentet blir till en tydligare bild i det Nya. Jesus Kristus är smärtornas man, väl förtrogen med sjukdom (Jes 53:3). Avsnittet om Jesu bön i Getsemane (Mark 14:32-42 parr) innehåller ett paradigm för ett kristet förhållningssätt till det ofrånkomliga lidandet. Det bygger på lärjungarnas erinringar från den sista kvällen men återspeglar också urkyrkans förföljelsesituation. Texten är en katekes om lidandet och en kommentar till Fader vår. En människa i den mest extrema stressituationen, inför sin egen tortyr och avrättning, söker stöd hos sina närmaste vänner, som inte lyckas identifiera sig med hans situation, eftersom de inte befinner sig i hans kläder. Lidandet består inte minst i ensamheten. Han ber att få slippa sin ”stund”, det avgörande ögonblicket, att slippa ”tömma bägaren”. Han tilltalar sin himmelske Fader med det intima ordet Abba, ”lilla pappa”. Full av ångest och förtroende lämnar han sitt liv och sina planer i Faderns händer. I lidandets stund gäller vaka och bön, så att man inte hamnar i ”prövningen”, en situation som övergår ens psykofysiska krafter (”köttet”) och får en att förtvivla om Guds godhet. Jesus ber tre gånger samma bön. Han anspelar på de psaltarpsalmer där en oskyldigt lidande människa ropar ur sin förtvivlan. Någon bönhörelse är inte i sikte. Det är själva överlåtelsen som för ögonblicket utgör trösten. Getsemane var en viktig del av inkarnationen, en punkt där människoblivandets hemlighet blev som mest obegriplig och betydelsefull.

Guds och människans villkor

Jesus Kristus är en gudomlig-mänsklig person med en mänsklig och en gudomlig natur. I sin mänskliga natur erfar han alla de farhågor och smärtor som en känslig människa kan uppleva. Som människa ryggar han tillbaka för lidandet. Ändå fogar han sig i sin Faders vilja. Han underordnar den första instinktiva impulsen under det som är den överordnade principen för hans liv på jorden: ”Min mat är att göra Faderns vilja” (Joh 4:34).

På detta sätt inkorporerades det mänskliga lidandet som en erfarenhet inom den heliga Treenigheten. Genom föreningen mellan det gudomliga och det mänskliga i Jesu Kristi person är det korrekt att säga: i honom tar Gud, som inte kan lida eller dö, själv på sig människolivets villkor att lida och dö. Om Kristus inte vore sann Gud, då vore hans lidande blott ännu ett i raden av tragiska öden. Om han inte vore sann människa, så hörde inte sårbarhet och vanmakt till Guds erfarenheter. Inkarnationen innebär att Gud blir utlämnad, arresteras, förödmjukas, bespottas, föraktas, torteras, avhånas offentligt, plågas till döds. I Kristi känsla av total övergivenhet på korset har Gud identifierat sig med människan i hennes mest utsatta situation. I Getsemane förstår människan Jesus att överlåtelsen till Faderns vilja är svaret på frågan om lidandets mening: inte som jag vill, utan som du. Ske din vilja. Låt mig bara inte duka under för prövningen.

Om någon har dömts och lidit oförskyllt, så är det Kristus, den människoblivne Guden. Han fullföljer Jobs öde. ”Han som inte visste vad synd var, honom gjorde Gud till ett med synden för vår skull” (2 Kor 5:21). Talet om korset är sista ordet i fråga om det ofrånkomliga mänskliga lidandet. Kristus utlovar ingen dispens från lidandet åt sina lärjungar. Den som vill vara med honom måste dagligen ta sitt kors på sig (Luk 9:23). När den välmenande Petrus vill undanta sin älskade mästare från lidandets ofrånkomlighet (Petrus spelar samma roll som Jobs vänner), då tillbakavisas han med chockerande bryskhet: ”Håll dig på din plats, Satan. Dina tankar är inte Guds, utan människors” (Mark 8:33).

Att vänta i Getsemane

Hur mycket man än grubblar över detta kommer man säkerligen inte fram till någon intellektuellt övertygande lösning på lidandets problem – i så fall skulle lidandet egentligen upphöra att vara ett lidande. Någonstans i Getsemanes mörker finns början på ett svar. Jesus säger till sina trötta följeslagare: ”Stanna här och vaka med mig.” Båda verben är betydelsefulla i evangelierna. Att förbli, att stanna kvar, är ett nyckelbegrepp, som i de johanneiska skrifterna antar betydelsen ”vara intimt förenad med”. Här någonstans börjar det brännas.

Getsemane var, utan att lärjungarna förstod det, ett sakrament. I paradoxala former erbjöds Guds närvaro just i känslan av övergivenhet. Föreningen med Gud, som är målet för alla sakrament, erbjuds inte minst genom lidandet, Jesu egen erfarenhet. Om man litar på att Guds kärlek ligger bakom allt, förvandlas smärtan till nådemedel, som gör människan lik Kristus. Det egna lidandet kan offras i förening med hans, för att komma andra till godo, i den mystiska enheten i Kristi kropp. Risken finns att livets prövningar blir så svåra att människan, som inte har obegränsade psykofysiska krafter – anden är villig, men köttet är svagt – förlorar allt hopp och ger upp. Därför insisterar han på att man måste ”vaka” i bön för att inte ge upp (Luk 18:1, 22:46).

De helgon som gjort de djupaste erfarenheterna av människolivets villkor förstod i och genom sina lidanden till slut vad de svåra orden betydde, de som talar om självförnekelse, korset, vetekornets lag: genom död till ny födelse.

För dem var detta inte en tankelek. Det var att dela den människoblivne Gudens eget livsöde.

Publicerad 1997 i nummer 1