Den nödvändiga friheten

Vad skulle hända om hela det civila samhället gick ut i generalstrejk? Det är svårt att ens försöka göra tankeexperimentet att alla individuella insatser och kollektiva gemenskaper i den så kallade frivilligsektorn skulle tas bort och ersättas med varor och tjänster producerade av marknaden och staten. Sådana försök har gjorts i praktiken men har hittills inte varit särskilt framgångsrika. Nordkorea förskräcker.

Nationalekonomer försöker att räkna på vad det skulle kosta att förstatliga och/eller marknadsanpassa allt det som görs i den civila sektorn. Detta är näst intill omöjligt. Hur skall man beräkna värdet av grannsamverkan mot inbrott? Till saken hör att det dessutom finns värden som inte kan överföras från en organisationsform till en annan utan att något går förlorat på vägen.

Statsmakterna har ofta sett med misstänksamhet på den fria och självständiga basen för samhället, tidigare kallat lokalsamhälle och familj, numera civilsamhället. I Sverige sammanblandas fortfarande begreppen, så att ’samhälle’ kan användas när man menar ’stat’. Hur mycket tillåter staten att vi hjälper varandra utan att vilja lägga sig i? Inte minst för att beskatta! I Finland kan man utföra ett så kallat talkoarbete utan beskattning. Det innebär att man i lokalsamhället ställer upp för att hjälpa varandra med vissa arbeten för ersättning in natura, ofta i form av mat och dryck i glada vänners lag men även i form av gentjänster. Denna arbets- och umgängesform knyter ihop lokalsamhället i en solidaritet. I Sverige finns exempel på att talko bedömts som svartjobb. Gränsdragningarna och intressena är olika.

Det civila samhället – eller om man föredrar att tala om den sociala ekonomin – kommer mer och mer i centrum för samhällsdiskussionen. Kyrkornas sociala ansvarstagande har också antagit nya former (till och med bolagsformer) i ett nytt välfärdslandskap. Det arbete och de aktiviteter som utförs utanför stat och marknad betecknas ofta som ’frivilliga’. Är det rimligt? Ja, men inte tillräckligt.

EU-kommissionen uppmärksammar i år frivilligarbetet och har utlyst ”Europaåret för frivilligarbete”. Syftet med detta år är att främja miljöer med ideellt engagemang och att erkänna värdet av ideella aktiviteter och de kunskaper som de skapar och bidrar med i vårt samhälle och för den enskilda individen. Mottot för frivilligåret är ”Gör skillnad – Engagera dig!” Detta Europaår sammanfaller med FN:s tioårsjubileum av det internationella året för frivilligarbete.

Olika politiska, ideologiska och religiösa krafter puffar på denna utveckling mot mer frivillighet. Somliga är oroliga för vad detta kommer att innebära: det allmännas abdikation och marknadens intåg? I en debattartikel i Forum för social debatt försökte man för ett par år sedan från vänsterhåll försvara det frivilliga arbetet som ett komplement till den gemensamt organiserade välfärden via stat, kommuner och landsting: ”Frivilligt arbete är inte välgörenhet, vare sig i en kränkande form eller som ett aningslöst försök till godhet. … Och ingen stat – inte heller Sverige under de år när välfärden var som allra mest utbyggd – kan fungera och utvecklas utan att människor bryr sig om varandra.”

När socialminister Göran Hägglund i en annonsbilaga i Svenska Dagbladet i juni i år svarar på frågan vad regeringen gör för att främja civilsamhället svarar han med att peka på bidrag, avdrag och fördrag. Staten uppmuntrar frivilligorganisationer med ekonomiska bidrag och kommer också vad det lider att införa avdragsrätt för enskildas bidrag till dessa organisationer. Dessutom talar ministern om behovet att ”åstadkomma en överenskommelse med civilsamhället om våra respektive roller”; han ser civilsamhället som den primära platsen för beroende, växt och möten ”i schackklubben, församlingen, jaktlaget eller volleybollklubben”.

Men räcker det med att definiera den civila sektorn utifrån frivilligbegreppet? De olika gemenskaper, aktiviteter och initiativ som finns där är frivilliga i så måtto att vi kan välja respektive välja bort dem. Vi kan lämna en religiös tillhörighet. I Sverige har staten sedan religionsfrihetslagen i början på 1950-talet näst intill medgett fulla medborgerliga rättigheter även till svenska medborgare utanför Svenska kyrkan. Vi kan som myndiga medborgare till och med välja bort vår familj. Det är ett karakteristikum på det fria samhälle som vi i Västerlandet är överens om att befordra.

I den civila sektorn, som bör betraktas som den primära sektorn, är vi även dömda till gemenskap. Vi kan inte isolera oss; vi måste välja. Allt kan vara frivilligt, men vi kan inte avstå från att välja något. Vi måste gestalta våra liv tillsammans. Vi skapar och deltar i det gemensamma livet i tillfälliga eller mer varaktiga organiserade rörelser i familje-, grann- och vänkretsarna. Vi gör det fysiskt och virtuellt.

Det håller på att växa fram en konsensus om civilsamhället som ett grundläggande, kanske till och med primärt, faktum och en väsentlig tillgång. Diskussionen om gränsdragningarna mellan civilsamhälle, marknad och statsmakter är emellertid långt ifrån avslutad. Vi märker den i de flesta sammanhang, inte minst inom vård, skola och omsorg.

Det bidrag som den katolska kyrkan har i detta sammanhang är för henne själv lika välkänt som det utanför hennes närmaste krets är okänt – socialläran. De balanserande värdena solidaritet, människans värdighet, det gemensamma goda och subsidiaritet skulle även i ett svenskt sammanhang kunna vara en modell i diskussionen. Det intressanta med denna lära är ju att den inte presenterar ett facit med en lösning given för alla, alltid och överallt, utan en modell att identifiera var ansvaret kan eller bör ligga för skapandet av det gemensamma och individuella goda. Den introducerar genom subsidiaritetsprincipen en tanke på balans mellan olika ansvarsnivåer i samhället.

Införandet av ett balanserande av subsidiaritets- och solidaritetstänkande i diskussionen om gränserna för statens mer eller mindre legitima kontrollbehov och marknadens nödvändiga jakt på ekonomisk vinning skulle kunna tillföra nya intressanta perspektiv i många debatter, exempelvis i den om de skolor som inte drivs av kommunen eller marknaden utan av civilsamhällets icke-vinstdrivande, icke-statliga, icke-kommunala gemenskaper.

Att frigöra de potentialer som det civila samhället har kunde kanske medföra nya lösningar på vår tids ödesfrågor. Staters och marknaders möjligheter att åstadkomma förändringar beträffande klimatfrågor, konsumism, migration och bistånd har ofta visat sig ha sina begränsningar. Måhända kan fler fritt valda och gestaltade intressegemenskaper och initiativ, virtuellt administrerade, frambringa lösningar som marknadens kortsiktiga vinstbegär och politikens röstmaximering inte förmår. Frivillighet är ett nödvändigt gott.

Kjell Blückert

Publicerad i Signum 5 / 2011