Den nya människan

av ANDERS PILTZ

– Transhumanisttekniken måste stå i människans tjänst.

Jag har slutat att spela schack med min dator. Visserligen kan den programmeras att bli dummare än vad den är, men det hjälps inte: den vinner alltid, och jag måste acceptera min förödmjukelse. Den artificiella intelligensen (AI) har inlett sitt segertåg. Den kloka maskinen Watson läser 200 miljoner sidor text på tre sekunder och kan läsa all världens statistik och forskarrapporter om en viss sjukdom och jämföra mina och hela min släkts journaler och berätta vad jag sannolikt kommer att drabbas av, och när, och långt bättre än den mest erfarne läkare föreslå rätt behandling. Den kan göra prognoser om individens förväntade livslängd. När är livsuppehållande verksamhet inte längre samhällsekonomiskt försvarlig?

Som all utveckling är också denna flertydig: underbar och riskabel. Hur behålla människans övertag över tekniken? Hur upprätthålla det värde som kallas integritet, individens motsvarighet till en stats suveränitet? Inget börsnoterat bolag får, med hjälp av hundratals sensorer, kontrollera mitt inre, var jag just nu finns, vem jag träffar, vad jag läser, vad jag tänker.

Utvecklingen kan tyckas skrämmande, eftersom vi nu står inför den faktiska möjligheten att skapa om människan, inte som individ utan som art: att genom ingrepp i arvsmassan avskaffa sjukdomsanlag och förstärka önskvärda egenskaper, till exempel intelligens. Frågan är var gränsen för det görbara ska dras. 1900-talet lärde oss att förnuft och vetenskap, med alla framsteg och välsignelser, också ställde det vetenskapliga samfundet inför moraliska val som tidigare generationer aldrig anat.

Transhumanismen vill genom förädling av arvsmassan bokstavligt talat förbättra människosläktet. Tidigare revolutioner gällde befrielsen från politiskt tyranni, nu gäller befrielsen evolutionens tyranni. Först nu har evolutionen hunnit upp sig själv, och vi kan styra den in på de banor vi själva önskar.

Rörelsen kan åberopa sig på idéhistorien, också den teologiska. Om den mänskliga naturen existerar, då är ett av dess främs­ta kännemärken just förmågan till förändring. Thomas av Aquino beskrev det typiskt mänskliga som frihet i förhållande till mål och metoder: man bestämmer sig för ett mål och väljer sedan verktyget för att uppnå det. Människan är det versatila, det mångsidiga djuret. Hennes väsen är inte bestämt en gång för alla, utan hon bestämmer till stor del sitt väsen själv och blir aldrig helt nöjd utan projekterar ständigt en framtid, annorlunda och bättre än nuet. Ingen önskar sig tillbaka några sekel.

Om människan är skapad till Guds avbild (1 Mos 1:26) har hon också del i Guds skaparförmåga. Människan är en gud på mänskligt vis. I det mänskliga finns potentiellt allting, och det är människans uppgift och utmaning att bli alltmer perfekt utan att slå sig till ro, tills hon har nått det verkligt mänskliga, en grundsats hos 1400-talstänkaren Nicolaus Cusanus. Blaise Pascal tänkte sig att människan är en varelse som oändligt överstiger sig själv, kapabel att perfektionera sig själv och så bli sin egen lyckas smed.

Att människan på radikalt sätt skulle kunna förbättra sin natur var aldrig en gångbar idé i den antika filosofin, som såg pessimistiskt på framtiden. Hoppet om en radikal förnyelse av de mänskliga villkoren kom med kristendomen. Begreppet ”den nya människan” möter första gången i Paulus brev. Kristi uppståndelse från de döda är historiens vändpunkt. Från och med nu är historien riktad framåt, mot den slutliga fulländningen. Den som är i Kristus är en ny skapelse, som strävar efter att upprepa dopets erfarenhet: ett försonat liv som utesluter aggressivitet och uppdelning av männi­skor i fientliga kategorier, nationaliteter och partsintressen. Den nya människan är fröet till en enad värld, ett förstadium till himlen, enkelt uttryckt.

Hoppet om en bättre värld var grundvalen för socialismen, som övertog den kristna tanken på den nya människan och konverterade den till politik. För Marx var arbetarklassen den nya människan. I 1930-talets Sovjetunionen blev talet om den nya människan närmast ett uttjatat begrepp. Den nya sovjetmänniskan skulle vara en osjälvisk medlem av kollektivet, kunnig, frisk och entusiastisk för det socialistiska projektet. Också nazisterna använde sig av begreppet den nya människan, kontrasten till det som uppfattades som tidens degenerationsfenomen, rasbiologiskt och kulturellt. Det stannade inte vid retorik. Tredje riket utvecklade metoder för att eliminera folk med ärftliga fysiska och psykiska sjukdomar, liksom medlemmar av undermåliga raser, detta som kallades livsovärdigt liv.

Alla framsteg har sitt pris. Den nya människan är liksom allt annat ett tvetydigt begrepp. När Eos i den grekiska myten bad om odödlighet för Tithonos, glömde hon att också be om evig ungdom, och Tithonos förvandlades efterhand till cikada, som nu i evighet beklagar sin lott. Risken med dagens medicinska teknik är oavsiktliga sidoeffekter, inte minst för de mindre lyckosamma: de som ohjälpligt blir efter i samhällets kapplöpning mot nya djärva mål, den stora massan utan röst och resurser.

Transhumanismens frestelse är tekniska lösningar på icke-tekniska problem, rationella åtgärder mot våra medfödda villkor: sjukdom, lidande, död. Alla politiska utopier som drömt om den nya människan har varit mycket rationella. Ingen kan invända något mot större lycka för alla. Det är medlen som vållar problemen. De rationalistiska föresatserna visade sig ibland ha kantat vägen till helvetet.

Kristendomen är inte idealistisk utan realistisk. Den möjliggör att livets brister och sårbarhet förvandlas till tillgångar. Tron inser att alla människor är skadeskjutna fåglar. Det finns ingen som är eller någonsin kommer att bli fullkomligt lyckad till kropp och själ. Alla är vi handikappade i något avseende. Kanske är detta själva poängen. Bristerna är inte bara minusposter i livskvaliteten utan också en hänvisning till vårt behov och vårt beroende av de andra, ett korrektiv till den ohämmade individualismen. Ett samhälles grad av framsteg bör mätas i dess respekt för de svagaste.

Jag är nämligen det som apparaten eller appen aldrig kan bli: person, utan kopia, i en värld av relationer genom min sårbara kropp, som hjälper mig att veta, vilja, känna, älska, hata. Jag har en unik historia av smärtor och framgångar. Jag kan det som en maskin aldrig kan lära sig: visa medkänsla, ge löften, vara ironisk, hoppas, glädjas, sörja och dö, att tjäna andra, att ge gåvor, ja skänka sig själv som gåva, be, tacka, lovprisa.

Vi ska inte tillbe vår egen skapelse, inte bli dess slavar, utan låta tekniken göra slavgörat, för att värna vår frihet och värdighet.

Anders Piltz är professor emeritus i latin vid Lunds universitet och präst i Dominikanorden.