Den nya psaltaröversättningen

HIDAL, STEN

Varje ny bibelöversättning är en stor händelse. Varje ny översättning av Psaltaren är en särskilt stor händelse. Finns det någon bok i bibeln som är så läst och älskad som Psaltaren? Tanken nästan svindlar då vi söker bilda oss en uppfattning om alla de gånger dessa psalmer har blivit lästa och sjungna: i Israels tempel, i kyrkor och kloster, i hemmen och av enskilda i livets alla situationer. \”Lovsång tillkommer dig, o Gud, på Sion\” (Ps 65:2).

Och nu har det hänt igen. Efter ganska precis två decennier publicerar Bibelkommissionen sin nyöversättning av Psaltaren. De första översättningarna kom i Fem bibelböcker (1979) – ja, den allra första egentligen redan i Att översätta Gamla testamentet (SOU 1974:332). Det är alltså ett mycket grundligt arbete, vars frukter vi nu kan se och läsa.

Noga taget är det första gången Psaltaren översätts till svenska med iakttagande av samtliga de vetenskapliga principer som bör gälla för ett sådant arbete. Ännu den gustavianska kommissionen vars långa och mödosamma arbete kröntes med 1917 års översättning var beroende av en närmast dogmatiskt betingad tilltro till den hebreiska medeltida standardtexten, även kallad den masoretiska texten (även om man någon gång stillatigande avvek från den). Äldre tider kan givetvis inte anklagas för att de inte hade våra kunskaper och metoder, även om intressant nog vissa provöversättningar från 1700-talets slut sakligt är bättre än mycket av det som senare gjordes. Men bara till innehållet; stilistiskt var det gustaviansk salongspoesi.

När nu i det följande jämförelser kommer att ske med 1917 års bibel är det i fullt medvetande om, att den nya översättningen är just en översättning och inte en revision av en gammal översättning. Luttrade bibelöversättare har ett otal gånger fatt frågan \”Varför ändra detta gamla fina uttryck?\” och alltid svarat på samma sätt: \”Inget är ändrat.\” Ty så är det: 1917 finns kvar och är intakt, vad vi här bjuds är en helt ny översättning.

Nu görs ingen översättning i ett lufttomt rum. Det sakrala språket har sin hävd och har präglat inte minst Psaltaren, denna utpräglat kultiska text. Redan en snabb genomläsning ger vid handen, att den nya översättningen är varsamt gjord med hänsyn till traditionen. Här möter vi sannerligen ingen språklig bildstorm, och varje bibelläsare blir snabbt övertygad om att det är just Psaltaren och inget annat han läser.

Textkritikens uppgift

I det följande skall den nya översättningen karakteriseras ur några olika synpunkter. Vi kan här inte gå in på de exegetiska frågorna i någon större utsträckning, tonvikten måste ligga på det svenskspråkliga. Men det förtjänar framhållas, att en bibelkommission lägger ner sitt tyngsta arbete på att kritiskt etablera den hebreiska texten. Innan man svarar på frågan hur något skall översättas måste man veta vad som skall översättas. Detta är nämligen inte alldeles klart. Den masoretiska texten finns i handskrifter som är mer än tusen år yngre än texternas tillkomsttid, och redan en jämförelse med de äldsta översättningarna – framför allt den grekiska som kallas Septuaginta, de sjuttios tolkning – visar, att den har blivit skadad på åtskilliga ställen. Det är textkritikens uppgift att återställa en så ursprunglig text som möjligt. En skicklig textkritiker är som en kirurg: det minsta ingreppet är alltid att föredra, men skadan måste botas om inte patienten skall dö.

Ur textkritisk synpunkt är den föreliggande översättningen närmast konservativ. Visserligen förtecknas i de bifogade textkritiska anmärkningarna c:a 350 avsteg från den masoretiska texten. De flesta av dessa är dock mycket obetydliga och med tanke på att boken omfattar 150 kapitel är det inte särskilt mycket. Även vana bibelläsare far läsa länge innan de möter något okänt, något de rycker till inför. Här skall ges endast ett exempel. Ps 110:3 lyder i 1917:

Villigt kommer ditt folk,

när du samlar din här.

I helig skrud kommer din unga skara inför dig,

såsom daggen kommer ur morgonrodnadens sköte.

I nyöversättningen lyder samma vers:

Villigt samlas ditt folk

i dag då makten blir din.

På heliga berg har jag fött dig

som dagg ur gryningens sköte.

Den stora skillnaden mellan versionerna är, att i den nya översättningen sägs Gud ha fött kungen. Förklaringen ligger i att man här har följt en annan läsart, omvittnad av flera hebreiska handskrifter och de gamla grekiska och syriska översättningarna. Bakom 1917 års eleganta försök att skapa mening ur en besvärlig situation ligger en text, som ordagrant kan återges \”i helig prakt dina ungdomar\”, vilket så när som på en enda bokstav skrivs med samma konsonanter som \”på heliga berg har jag fött dig\”. Nyöversättningen ansluter sig till flertalet moderna psaltarversioner, bl.a. Jerusalembibeln, New English Bible och Einheitsubersetzung. Tanken är densamma som i Ps 2, och en messiansk tolkning underlättas av den nya översättningen. Att psalmen inte längre passar så bra till kyrkliga ungdomssamlingar, far vi kanske stå ut med. Varför den hebreiska konsonanttexten har fatt en så felaktig vokalisering i de flesta handskrifter, är inte lätt att säga.

Konfirmerad osäkerhet

I 1995 års Psaltare introduceras något som, såvitt jag vet, är en nyhet i svensk bibelöversättarpraxis. På några ställen har översättarna ansett sig stå inför en omöjlig uppgift och därför avstått från varje försök till återgivning. På åtskilliga ställen i noterna läser vi \”Grundtextens innebörd är osäker\”, men på tre ställen har den bedömts som så osäker, att ingen översättning lämnas. Ställena är 49:15, 68:31 och 141:5-7. Redan 1917 låter läsaren ana oråd på dessa ställen, och det enda intellektuellt hederliga hade varit. att i en not markera stor osäkerhet. Fall som dessa kan naturligtvis diskuteras, men i princip måste en bibelkommission ha rätt att göra bedömningar av detta slag.

Annars är allt översatt, även – och det med rätta – de hebreiska rubrikerna. Dessa är sekundära och ofta svårförståeliga med sina tekniska termer, väl ofta av musikalisk art, och utelämnas därför ibland, t. ex. i New English Bible. Däremot tar man inte med det alltjämt oförklarade ordet sela. Första gången det dyker upp (i 4:3) antecknas det i en not att betydelsen år osäker.

Ord och uttryck

När det gäller tolkningen av hebreiska ord och uttryck finns givetvis många iakttagelser att göra. Här några exempel. När översättningen av Ps 22 publicerades i Fem bibelböcker vållade det opposition, att v 17b återgavs med \”Mina händer och fötter har skrumpnat\”. Alla medger att hebreiskan här har en onormal verbform som möjligen kan tolkas \”grävde (ur)\” – så har Septuaginta tolkat den. Men det finns andra tolkningsmöjligheter, och Bibelkommissionen har stannat för en med stöd i bl.a. syriskan, som dessutom ger en parallell till v 18. Denna tolkning hål1m- man fast vid (\”Händer och fötter är skrumpnade\”). Det behöver väl inte särskilt framhållas, att den kristna förståelsen av Ps 22 därmed inte är uppgiven, den är över huvud inte bunden till detaljer av detta slag – ibland har likväl den onyanserade kritiken av Bibelkommissionen låtit ana en sådan uppfattning.

Likaså har det klagats över, att dödsskuggans dal i 23:4 har förpassats till historien. At detta är inget att göra; det hebreiska ordet betyder \”djupt mörker\” och det svenska ordet \”dödsskugga\” är dessutom en nykomling från 1800-talet. Äldsta belägget är enligt SAOB från 1856 – i Karl X11:s bibel finns alltså inte ordet! Man kan vidare notera, att ordet \”nåd\” är ganska sällsynt. Det beror inte på någon ny uppfattning av det bakomliggande hebreiska ordets innebörd; snarare en vilja att variera och att undvika de något ensidiga associationer som häftar vid \”nåd\”.

Olika stilnivåer

Härmed har vi kommit över till den svenska språkdräkten. Kommissionens direktiv stadgar, att bibeln skall översättas till en begriplig, naturlig och nutida svenska. Undvikas skall en särspråklig bibelstil av genomgående högtidligt slag. Däremot är kommissionen inte förbjuden att stilistiskt profilera – den är tvärtom ålagd att göra så, och därvid skall språkets hela rikedom kunna användas. En legitim invändning mot 1917 har varit, att olika genrer och stilnivåer i originalet har kommit att i översättningen malas ner till samma urvattnade och partikelrika \”normalprosa\” som var Esaias Tegner den yngres ideal.

Psalmernas karaktär av kultiska texter och deras lyriska diktion tycks tala för en ganska hög stilnivå. Om detta har varit ambitionen, har man lyckats. Här finns allt, verkligen allt. Vi möter den mjukt centrallyriska tonen i ett poem som Ps 131, den storslagna lovsången över Guds majestät i skapelsens rikedom i Ps 104, den förkrossade syndarens ödmjuka bekännelse i Ps 51 och teodicespekulationens rymder i Ps 73. Allmänt sett ligger stilnivån högre än i prosaiska böcker, vilket är naturligt. Men den ligger också något högre än i de profetböcker som nu ligger längst tillbaka i Bibelkommissionen historia, t. ex. Amos (publicerad 1979). Kommissionens stilideal och i någon mån översättningsteknik har under tiden förändrats i riktning mot en mera traditionell praxis. Från början var man sannolikt mera påverkad av Eugene Nidas teorier om översättandet, som har fått sitt nedslag i Today\’s English Version. För att reda ut tankegången i ett brev av Paulus för den ovane bibelläsaren passar dessa teorier utmärkt, men knappast för att göra rättvisa åt poesi. Därmed är inte sagt, att en översättning någonsin kan göra full rättvisa åt poesi.

Endast någon enstaka gång blir stilbrytningen omöjlig, men då ligger problemet i den hebreiska förlagan. Ps 22:27b är inte bra i 1917: \”Ja, era hjärtan skall leva evinnerligen\”. Knappast bättre i 1995: \”Må ni alltid vara fyllda av livsmod\” – den trötte rektorns avskedsord till årets abiturienter.

Mer kraft i orden

Det som omedelbart faller i ögonen vid läsningen av den nya Psaltaren är intensiteten i det språkliga uttrycket. Det utjämnande och dämpade drag i 1917 – till en del åstadkommet redan genom mångordigheten – är som bortblåst. Här talas ofta och utan hämningar om Guds \”glödande vrede\”, han \”ryter\” och \”fnyser\” åt sina fiender, han fyller människorna med skräck. Vad fienderna har för känslor mot psalmisten behöver vi inte sväva i okunnighet om. De river hans strupe som ett lejon och släpar bort honom (7:3 -1917 har \”själ\” i stället för \”strupe\”), de hånar och visar tänderna, de eggar varandra och \”rabblar förbannelser\”, de öppnar sin breda mun och skrattar hånfullt. Inte undra över att psalmisten känner sig kraftlös och krossad, skriker ut sitt hjärtas jämmer (38:9). Hans tankar mal om natten, han grubblar och söker förstå (77:7) och längtar efter att \”vada i de gudlösas blod\” (58:11).

Den frommes vädjan till Gud att ingripa får kraft och lyster i den nya språkformen. \”Herre, grip in! Låt inte människor ta makten! Ställ folken inför din domstol! Herre, fyll dem med fruktan! Låt folken veta att de är dödliga! […] Herre, grip in! Gud, höj din hand, glöm inte de förtryckta!\” (9:20-21; 10:12 – de båda psalmerna hör samman och har här åter förenats). Ett ställe som detta ger relief åt Jesu ord i evangeliet: \”Skulle då inte Gud låta sina utvalda få sin rätt, när de ropar till honom dag och natt?\” (Luk 18:7). Det är i sak ingen skillnad gentemot 1917 och dock upplevs intensiteten bättre i 1995. Det hebreiska originalets pregnans och dynamik blir tydlig.

Konkretare ord och uttryck

Allmänt kan det sägas, att översättarna har lyckats bäst med det som 1917 har haft störst svårigheter med: de individuella klagopsalmerna. Det rör sig om det stora antal psalmer där bedjaren ropar ut sin nöd och ångest till Gud och vädjar om hans snara ingripande. Kanske den tid som har upplevt två världskrig och fått Guernica inbränt på sin näthinna har lättare att förstå sådana texter än det (relativt) trygga oskarianska Sverige kunde ha.

Psalmistens skildring av sin egen nöd och bedrövelse fångas utmärkt av översättarna. Här ett

exempel från 31:10-13:

Förbarma dig, Herre, jag är i nöd,

mina ögon är skumma av sorgen,

jag är matt till kropp och själ.

Mitt liv rinner bort i ängslan

och mina år i suckan.

I nöden sviker mig kraften

och benen murknar i min kropp,

för alla mina fienders skull.

Jag blir hånad,

jag är en börda för mina grannar,

en skräck för mina vänner,

de som ser mig på gatan viker undan.

Jag är bortglömd som en död,

jag är som ett krossat kärl.

Över huvud visar översättningen en förkärlek för konkreta ord och uttryck, vilket i hög grad också utmärker hebreiskan. De fromma tillber inte längre, de faller ner i vördnad, och de gör detta inte längre i församlingen utan i \”tempelskaran\”, ett utmärkt ord som här introduceras. Denna inriktning på det konkreta kan också vara en förklaring till att \”nåden\” är sparsamt företrädd. Att inte heller \”själen\” är så synlig längre beror inte på några nya språkliga insikter, i varje fall knappast utöver dem som redan den gamla kommissionen förfogade över. Här använder hebreiskan ett ord som måste återges på det mest skiftande sätt efter sammanhanget, och att \”själ\” möter så ofta i 1917 är väl närmare ett utslag av deras – ibland nästan desperata – vilja att översätta ett hebreiskt ord med ett och samma svenska.

Annars drar sig inte de nya psalmerna för mindre vanliga ord. Gud \”stävjar\” människornas vrede (76:11). \”en ljuvlig lott har tillfallit mig, ja, min arvedel finner jag skön\” (16:6). Den sista halvversen med sitt stegrande \”ja\” låter nästan som ett oavsiktligt återfall i 1917. Flera gånger används ordet \”ätt\” och \”ättlingar\”, som inte tycks förekomma i den gamla översättningen och på den tiden kanske ensidigt associerades till adel.

Flera gånger används konstruktioner med \”må\” för att ersätta konjunktiven. Så här låter 20:1-6:

Må Herren svara dig på nödens dag,

må Jakobs Guds namn bli ditt värn.

Må han sända dig hjälp från templet

och stödja dig från Sion.

Må han minnas dina matoffer,

må han ta emot dina brännoffer.

Må han ge dig vad du önskar och låta dina planer lyckas.

Då skall vi jubla över din seger

och triumfera i vår Guds namn.

Må Herren ge dig allt du ber om.

Det har i diskussionen kring Herrens bön anförts att \”må\” är föråldrat och måste ersättas av \”låt\”. Fader vår i NT 81 innehåller, som bekant, inget \”må\”. Det högre stilläget i Psaltaren anses tydligen medge ett ganska rikligt bruk av \”må\”.

Poesi och liturgisk sång

\”Den hebreiska poesin är ett hav i rörelse med oavlåtlig böljegång, än långa rullande vågor som gå över i varandra, än hetsig krabbsjö\” (H. S. Nyberg). Bibelkommissionen respekterar detta och söker inte lindra dess verkningar genom den mängd av småord som dess föregångare ansåg vara lämpliga som stötdämpare. Detta får dock till följd, att rytmen ibland blir något staccato. Särskilt i den senare delen finns några rader, som helt utgörs av trokeer och som vid högläsning får en närmast Kalevala-liknande rytm: \”Gud håller sina löften, kärleksfull i allt han gör. Herren stöder dem som vacklar\” (145:13b-14a). \”Herren öppnar blinda ögon. Herren rätar krökta ryggar\” (146:8).

Hur den nya översättningen fungerar i liturgisk sång kan vi här inte gå in på, men säkert är den mycket mera användbar än 1917. Johannes Lindblom, den siste överlevande ledamoten av den gamla kommissionen (han dog 1974) har betygat, att \”något liturgiskt intresse inte har varit bestämmande för dess upphovsmän\”. Det tror man gärna.

Det är ibland förbluffande att se, med vilka små medel den nya översättningen förmår lyfta fram grundtextens betydelse. I 1917 läser vi i 147:10 att Gud inte har \”sin lust i hästens styrka, hans behag står ej till mannens snabbhet\”. Tycker Gud inte om en skicklig löpare? Jämför med det nya: \”Han fäster sig inte vid stridshästars kraft, gläds inte åt marscherande soldater.\”

Liksom alla andra bibelböcker är Psaltaren försedd med noter. Dessa är särskilt för de tidigare psalmerna ganska utförliga, eftersom då vissa återkommande ord och uttryck kommenteras. Informationen som ges fyller väl sitt syfte att underlätta förståelsen. Kanske man kunde ha önskat något fler noter. Så t. ex. får vi inte veta vad det betyder att \”lägga sin ära i mullen\” (7:6) och att Gud leder mig på rätta vägar \”sitt namn till ärå\’ (23:3). Det kan för övrigt noteras, att \”namnet\” – denna bärare av en viktig men inte lättillgänglig föreställningsvärld i det gamla Israel – åter har kommit till heders. I Fem bibelböcker lyder 25:11 \”Herre, min synd är stor, förlåt dem, tänk på dina löften\”. Nu står det i samma vers: \”Herre, min synd är stor, förlåt dem, ditt namn till ära\”.

Sedan ett par år pågår ett intensivt arbete med att förnya tidegärden på svenska. Utan att någon samordning har skett, kommer nu Psaltaren som en gåva till svensk kristenhet från den statliga Bibelkommissionen. Det teologiska och kyrkliga värdet får dock inte skymma översättningens allmänt kulturella värde. Enligt Vilhelm Ekelund sjunger havet \”i morgonbrus ur Pindaros och mörknar med Psaltaren till väldigt aftonbrus\”. För att anknyta till denna akustiska upplevelse kan det också sägas med en rad ur den nya översättningen, som förträffligt sammanfattar intrycken efter läsningen: \”Allt är jubel och sång\” (65:14).

Publicerad 1995 i nummer 7