Den post-erotiska litteraturen visar att sex utan kärlek är dödstråkigt

av JOHN SJÖGREN
En av sommarens mest intressanta kulturdebatter har rört den så kallade post-erotiska litteraturen. Det var författaren och skribenten Malte Persson som startade det hela när han i en text i Expressen lyfte fram bland annat Isabelle Ståhls [bilden] ”Just nu är jag här” och Tone Schunnessons ”Tripprapporter” som exempel på romaner där sex, i kontrast till modernisternas ofta lustfyllda sexskildringar, gestaltas som något ganska trist och distanserat. Någon verklig njutning eller glädjefylld erotik är det knappast tal om, i alla fall inte i Isabelle Ståhls lika lysande som skrämmande samtidsskildring. Vad ligger egentligen bakom denna post-erotiska vändning?

Matilda Gustavsson spann vidare på Malte Perssons text i DN. Gustavsson noterade där att ”posterotik utmärks av att på allvar ha släppt relationen till religion”. ”Modernisterna”, skriver Gustavsson, ”hade ofta gjort upp med Gud i teorin men inte med föreställningen om sex som ett överskridande. Som betyder något.” Även Tone Schunnesson svarade på Malte Perssons artikel. Där beskriver Schunnesson hur åttiotalistkvinnornas sexualitet gjorts till ett livsstilsprojekt. Det är en livsstil ”uppfunnen av en patriarkalt styrd marknad”. Det är en marknad som försöker ”fabricera en lika utlevande kvinnlig sexualitet som den som traditionellt sett varit manlig”. ”Frågan”, skriver Schunnesson, är vad denna livsstil ”verkligen innehåller, om något, och om den kan tillfredsställa oss in i själen”. Hon avslutar sin text med dessa ord: ”Kanske är posterotiken bara det här: den nu helt blasé kvinnan som gjort allt och kan berätta att det faktiskt inte var särskilt kul att knulla.”

Det finns nog många sätt att förstå denna post-erotiska litteratur på. Och jag tror att både Matilda Gustavsson och Tone Schunnesson [bilden t.h.] är sanningen på spåren. Men jag kan inte låta bli att tänka: det är som om dessa unga författare börjar komma ikapp den katolska kyrkans (ofta skarpt ifrågasatta) lära vad gäller sexualiteten. Den insikt som denna litteratur gestaltar är kanske helt enkelt detta: på andra sidan av den sexuella revolutionen finns bara tomhet. Den katolska kyrkan har alltid hävdat, och hävdar fortfarande envist, att sexualiteten förlorar sin mening om sex frikopplas från kärlek. Är det inte just detta som de glädjelösa, distanserade och bokstavligt talat olustiga sexskildringarna i den unga litteraturen visar på? Den post-erotiska litteraturens budskap är i själva verket kanske mycket enkelt: sex utan kärlek är inte bara livlöst, utan rent av dötrist.

John Sjögren, 2017-08-21

Malte Perssons text i Expressen via denna länk här

Matilda Gustavssons text i Dagens Nyheter via denna länk här

Tone Schunnessons text i Expressen via denna länk här

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av JOHN SJÖGREN
En av sommarens mest intressanta kulturdebatter har rört den så kallade post-erotiska litteraturen. Det var författaren och skribenten Malte Persson som startade det hela när han i en text i Expressen lyfte fram bland annat Isabelle Ståhls [bilden] ”Just nu är jag här” och Tone Schunnessons ”Tripprapporter” som exempel på romaner där sex, i kontrast till modernisternas ofta lustfyllda sexskildringar, gestaltas som något ganska trist och distanserat. Någon verklig njutning eller glädjefylld erotik är det knappast tal om, i alla fall inte i Isabelle Ståhls lika lysande som skrämmande samtidsskildring. Vad ligger egentligen bakom denna post-erotiska vändning?

Matilda Gustavsson spann vidare på Malte Perssons text i DN. Gustavsson noterade där att ”posterotik utmärks av att på allvar ha släppt relationen till religion”. ”Modernisterna”, skriver Gustavsson, ”hade ofta gjort upp med Gud i teorin men inte med föreställningen om sex som ett överskridande. Som betyder något.” Även Tone Schunnesson svarade på Malte Perssons artikel. Där beskriver Schunnesson hur åttiotalistkvinnornas sexualitet gjorts till ett livsstilsprojekt. Det är en livsstil ”uppfunnen av en patriarkalt styrd marknad”. Det är en marknad som försöker ”fabricera en lika utlevande kvinnlig sexualitet som den som traditionellt sett varit manlig”. ”Frågan”, skriver Schunnesson, är vad denna livsstil ”verkligen innehåller, om något, och om den kan tillfredsställa oss in i själen”. Hon avslutar sin text med dessa ord: ”Kanske är posterotiken bara det här: den nu helt blasé kvinnan som gjort allt och kan berätta att det faktiskt inte var särskilt kul att knulla.”

Det finns nog många sätt att förstå denna post-erotiska litteratur på. Och jag tror att både Matilda Gustavsson och Tone Schunnesson [bilden t.h.] är sanningen på spåren. Men jag kan inte låta bli att tänka: det är som om dessa unga författare börjar komma ikapp den katolska kyrkans (ofta skarpt ifrågasatta) lära vad gäller sexualiteten. Den insikt som denna litteratur gestaltar är kanske helt enkelt detta: på andra sidan av den sexuella revolutionen finns bara tomhet. Den katolska kyrkan har alltid hävdat, och hävdar fortfarande envist, att sexualiteten förlorar sin mening om sex frikopplas från kärlek. Är det inte just detta som de glädjelösa, distanserade och bokstavligt talat olustiga sexskildringarna i den unga litteraturen visar på? Den post-erotiska litteraturens budskap är i själva verket kanske mycket enkelt: sex utan kärlek är inte bara livlöst, utan rent av dötrist.

John Sjögren, 2017-08-21

Malte Perssons text i Expressen via denna länk här

Matilda Gustavssons text i Dagens Nyheter via denna länk här

Tone Schunnessons text i Expressen via denna länk här