Den radikalt kristna modellen

av KJELL BLÜCKERT

– Kan den av Svenska kyrkan övergivna ”dubbla ansvarslinjen” vara något för den katolska kyrkan?

Kollegialitet och professionalitet diskuteras sedan en tid tillbaka i samhällssektorerna ”vård, skola, omsorg”. Det offentliga samhället verkar i sina demokratiskt valda församlingar ha tappat tilltron till de verksamheter som skötts i kollegiala former av välutbildat professionellt yrkesfolk. Mål- och resultatstyrning, utvärderingar och kontroll (via så kallad New Public Management-filosofi) har ersatt förtroendet för yrkeskompetensens speciella bidrag. Yrkeskompetens har andra spelregler än demokratin. Vi litar på domare, forskare, läkare, lärare, präster, psykologer och sjuksköterskor på grund av deras yrkesutbildning, inte på grund av någon annan auktoritet. Utbildning, erfarenhet och legitimering skapar en kår av människor som har möjlighet att ge professionella omdömen bortom röstningsförfaranden.

Spänningen mellan en grundläggande tro på allas lika värde, delaktighet och jämlikhet och tron på en prästerligt-hierarkiskt och kollegial ledningsstruktur finns på olika sätt i de flesta kyrkor. I den katolska kyrkan har hela det kristna folket genom dopet del av Jesu Kristi prästerliga, profetiska och konungsliga uppdrag. På samma gång har det kyrkliga ämbetet ett särskilt professionellt uppdrag att helga, lära och styra i kyrkan. Det kyrkliga ämbetet har en kollegial prägel och en hierarkisk struktur. Det kristna folkets uppgift är att ”samarbeta med prästerna för den kyrkliga gemenskapens växt och liv”, som det heter i Katolska kyrkans katekes. Och detta samarbete gestaltas på en rad olika formaliserade sätt genom ledamotskap i församlings-, pastoral- och ekonomiråd, kyrkliga domstolar etc. Men ett pastoralrådsprotokoll får aldrig sin giltighet, om inte biskopen kontrasignerar det. Här ligger den yttersta beslutskraften.

I den katolska kyrkan finns en pågående diskussion om en ökad delaktighet i de kyrkliga beslutsorganen. Många menar att vi lider av ett demokratiskt underskott i kyrkan. Vår nye kardinal Anders Arborelius har föreslagit ett rådgivande organ av kvinnor till kardinalskollegiet. Varför inte ett organ med lekfolk? Att den katolska kyrkan varit tveksam till lekmannainflytande torde till viss del ha sin grund i de erfarenheter av politiskt förtryck från världsliga makthavare som kyrkan ständigt lidit under, men att den numera står inför stora utmaningar i fråga om allas utövade delaktighet i kyrkans styrelse är helt klart. Skulle man i ekumenisk dialog kunna låta sig inspireras av exempelvis Svenska kyrkan?

I Svenska kyrkan identifierade man under en period på 1900-talet balansen mellan kyrkligt ämbetsansvar och lekmannainflytande med tanken på ”den dubbla ansvarslinjen med folkligt förankrad självstyrelse och prästerlig ämbetsförvaltning”: prästerna firar sakramenten, har läroansvar och leder kyrkan; lekfolket å sin sida svarar för förvaltningen av kyrkan och agerar i den pastorala verksamheten på prästens uppdrag. Detta är en intressant modell, men att den inte längre tillämpas blir tydligt i Svenska kyrkans kyrkoordning och inte minst när Svenska kyrkan går till sina val. 17 år efter relationsförändringen kyrka–stat domineras fortfarande Svenska kyrkans beslutande organ av den världsliga partipolitiken. Andelen kyrkopolitiker som valts genom politiska partier är i denna valomgång större än vid det förra valet 2013. Vi vet alla varför det blivit så: Sverigedemokraternas valoffensiv. Att tro något annat är naivt.

SD har annekterat en klassisk folkkyrkodiskurs med en stark koppling till en etnisk Blut und Boden-svenskhet. Denna diskurs var, måste vi påminna oss, till för några decennier sedan allmängods i Svenska kyrkan. Men svårigheterna med att komma vidare från denna diskurs finns inte bara inom SD, den finns i alla de partier som krampaktigt hänger sig kvar i de kyrkopolitiska sammanhangen. Denna bild av kyrkan är den fond gentemot vilken de i det förhandenvarande sekulära samhället viktiga frågorna basuneras ut: miljö, samkönade äktenskap, att alla ska få vara med och bestämma oavsett religiös uppfattning. Hur viktiga dessa frågor än kan tyckas vara, bör de viktas annorlunda i kyrkan.

En klartänkt SD-anhängare lär dock på ett kommentarfält på nätet ha uttryckt sin brist på intresse för kyrkovalet med en bitsk och talande oneliner: ”Jesus och Muhammed, same shit.” Varken den ene eller den andre av dessa två flyktingar från Mellanöstern, med budskap om Guds barmhärtighet i centrum, rimmar med SD-ideologi. För att citera Esaias Tegnér: ”Blott barbariet var en gång fosterländskt.”

”Vi ska ta över”, sade Jimmie Åkesson i sitt linjetal som inledning till årets valkampanj. Den minnesgode kan påminna sig att den socialdemokratiske ecklesiastikministern Arthur Engberg under mellankrigstiden använde sig av samma tankefigurer. Då handlade det om att tömma kyrkan på andligt innehåll. Svenska kyrkan – eller ”det kungliga salighetsverket” som han kallade den – skulle bli en lydig myndighet i staten som alla andra myndigheter. Engberg påpekade i en riksdagsdebatt 1930: ”Jag anser mig själv vara valbar till kyrkorådet, ehuru jag på alla punkter är motståndare till den kristna världsåskådningen.” Med en sådan process av ”inre sekularisering”, som den har kallats, skulle Svenska kyrkan på sikt kunna avskaffas eller omvandlas till ett kulturinstitut. Svenska kyrkan har inte fullt ut brutit med detta synsätt och därför är SD:s uppträdande så svårt att hantera, särskilt när de i sin retorik använder så traditionellt svenskkyrkligt tankegods. Svenska kyrkan blir, som Maja Hagerman säger i Dagens Nyheter (12/9), ”en bricka i spelet”.

En flitig och provocerande debattör i svenskkyrkliga frågor är musikskribenten Sofia Lilly Jönsson, numera utträdd ur Svenska kyrkan. Hon skrev i Svenska Dagbladet (16/9): ”Om den politiska modellen att ställa grupp mot grupp i Svenska kyrkan någonsin ska upphöra så måste den radikalt kristna modellen få mer inflytande.” Men vilken är då denna modell? Av artikeln framgår alls inte hur den skulle kunna se ut. Det talas bara om hur den inte ska se ut.

Grundproblemet är att demokrati i världslig mening inte är omedelbart tillämplig på en gemenskap av de kristna kyrkornas karaktär. Kyrkan står under Jesu Kristi evan­gelium och evangeliet uttolkas i kyrkan av ett professionellt kollegialt läroämbete med fullmakt från högre ort. Detta är den radikalt kristna modellen. Den är inte en före­ning där alla medlemmar röstar om stadgarna. Den är heller inte en myndighetsliknande organisation, där alla oberoende av trosuppfattning kan vara med och styra kyrkan. Den är en sammanslutning med ett professionellt ledarskap.

Har vi något att lära av Svenska kyrkan? Ja, om vi ser tillbaka på den balans som formulerades i ”den dubbla ansvarslinjen”. Denna linje ger en struktur, som har kollegialitet, professionalitet och en demokratisk potential inbyggd, och som skulle kunna inspirera såväl den katolska kyrkan som Svenska kyrkan.

Kjell Blückert är docent i kyrkovetenskap och vd vid Ragnar Söderbergs stiftelse, Stockholm.