Den religiösa toleransen i Polen förr och nu

Av J. Armfelt

Svar till kyrkoherde Valdus Bengtson.

Nedanstående uppsats utgör ett bemötande av en i Stockholms Dagblad den 27 och 28 januari införd artikel av kyrkoherde Valdus Bengtson angående förföljelsen, som skulle utövats mot protestanterna i det forna Polen. Denna uppsats har – av utrymmesskäl – nekats offentliggörande i ”St. D.” och även i andra huvudstadstidningar.

Anmärkas bör att kyrkoherde B:s första uppsats, en redogörelse om de evangeliska kyrkornas svåra förtryck i det nya Polen, vilken givit upphov till meningsutbytet mellan undertecknad och kyrkoherden och stått att läsa i de flesta huvudstadsorgan, på ett eklatant sätt vederlagts av de protestantistiska superintendenternas, Bursche’s från Warschau och Blau’s från Posen, uttalanden inför den nyligen i Uppsala församlade konferensen. Det hela reduceras till en serie stridigheter mellan de olika protestantiska konfessionerna i Polen.

I.
Den som närmare studerar Polens historia kan ej undgå att lägga märke till den egendomliga lätthet, varmed de mest skilda folkslag kunde sammanbo under den mäktiga, gamla republikens hägn. Visserligen förekomma även där slitningar, mest dock av social art, men en beteckning sådan som den i gamla dokument ofta förekommande: ”Gente Ruthenus”, eller ”lithuanus”, ”natione polonus”, talar sitt eget språk. Ljuder där icke som en återklang av det forna stolta ”Civis romanus sum!”? Det är tack vare sin stora tolerans som det gamla Polen trots allt lyckades sammanhålla så många olikartade element, och därför verkar det som ett dåligt skämt, när någon tror sig befogad att angripa Polen med beskyllning för intolerans i både forntid och nutid.

Historiska fakta tala härvidlag ett språk mer övertygande än de mest energiska försäkringar, och med stöd av dylika fakta vill undertecknad i största sammandrag angiva de grunder, på vilka vi polacker stödja vårt påstående att, även om enstaka fall av ofördragsamhet kunna påvisas, och även om det polska toleransidealet under en kortare period av vår historia fördunklats, religionsförföljelse dock varit och är en för Polen främmande sak. Framställningen baserar sig ej blott på polska författares utsago, utan även på så litet med Polen sympatiserande verk som t.ex. Friedrich Schultzes ”Reise eines Liefländers von Riga nach Warschau, etc” (Berlin 1795–1797 och dåtida tyska diplomaters rapporter ”Resumé de l’affaire des dissidants” tillskriven Geheimelegationsrådet Sartorius von Shcwanenfeld i Warschau).

Redan i mitten av 1300-talet fick det romersk katolska Polen sin första dissenterfråga, då Casimir den Store införlivade det grekisk schismatiska Rödruthenien med Polen. Frågan löstes då lika snabbt som enkelt: befolkningen tillförsäkrades fullständig trosfrihet och den schismatiska konfessionen frodades ostörd jämsides med den katolska. I slutet av 1500-talet förenade sig så en stor del av de grekiska trosbekännarne med den katolska kyrkan och bildade den s.k. unierade katolska församlingen med grekisk ritus. Den grekisk-schismatiska kyrkan fick dock obehindrat bestå, ehuru stridigheter självfallet uppstodo mellan de båda konfessionerna i fråga om äganderätt till kyrka, kyrkogods, inkomster o. dyl.

På 1400-talet började Huss’ läror spridas i Polen, införda av från universitetet i Prag återvändande studenter. Även förföljda hussiter kommo in i landet. – Så bröt reformationen in, och skaror av mer eller mindre ”evangeliska” kristna, vilkas åsikter ej överensstämde med de makthavandes i deras eget land, strömmade till Polen, såväl av eget initiativ, som på polska trosfränders inbjudan.

Svårligen kunde någon förföljelse då förekomma i Polen, annars skulle en dylik taktik ej varit möjlig. Sanningen att säga, företedde det katolska Polen vid denna tidpunkt en fullständig provkarta på alla dåtida sekter, och man kunde där räkna ända till 42 olika religionssamfund!

Sorgligt nog förde dessa även med sig alla de tvistefrön, som just då satte Europa i lågor, och inom kort utbröto de mest förbittrade stridigheter ej blott mellan katoliker och protestanter, utan i än högre grad alla protestantiska sekter emellan. Blott i att fördöma arianerna voro de alla ense. Annars voro domstolarna överhopade med klagomål, som de olika konfessionernas bekännare riktade mot varandra.

Vid konung Sigismund Augusts död, 1572, vaknade nationen äntligen till besinning. Enighet måste skapas! Men man tillgrep ej som i andra länder radikalmedlet att till förmån för majoritetens religion, undertrycka alla andra bekännelser, utan de i Warszawa år 1573 till en s.k. generalfederation före konungavalet församlade prelaterna jämte rådsherrarne och ständerna, undertecknade ett slags fördrag eller traktat, varur jag citerar följande passus:

”Då det i vår Republik förefinnes rätt mycket skiljaktigheter i fråga om den kristna religionen, så förbinda vi oss samfällt, vi som äro dissidentes in religione (= av olika religiös bekännelse) i eget och i alla de våras namn, för evärdliga tider, under edlig förpliktelse samt vid vår tro, heder och samvete, till att upprätthålla fred oss emellan och ej (för religionens skull) utgjuta blod; att fördöma egendomskonfiskationer, vanärande straff, fängelse och landsflykt, och att ej bistå någon myndighet uti dylikt förfarande utan lova i stället att ifall någon ex ista causa (av denna anledning, nämI. religionen) ville utgjuta blod under åberopande antingen av någon förordning eller av ett domstolsutslag, vi alla skola ingripa för att förhindra detta.”

Detta fördrag av år 1573 är det, som än i dag åberopas under namn av Warschautraktaten, och med fog anses för alla dissenters i Polen ”magna Charta”.

Detta fördrag, med tillägget ”med förbehållande av katolska kyrkans rättigheter”, bekräftades sedermera av alla följande konfederationer, åren 1632, 1648, 1668, 1674, varvid särskilt framhölls att i kungsstäderna (d.v.s. de städer som stodo under regentens omedelbara jurisdiktion) hade icke-katolikerna rätt till utövande av offentlig gudstjänst uti de kyrkor, de själva uppfört och hittills använt därtill. Å andra orter skulle de – för att ej framkalla oroligheter – hålla sina gudstjänster privat i hemmen, tillträde till alla ämbeten och värdigheter stod dem öppet, och de åtnjöto full likställighet med katolikerna.

Hur förhöll det sig då med dissenters ställning vid denna tidpunkt, i andra, protestantiska länder?

Jo, i England stadgade en bill av 1581 (mot katolikerna), att utdelande och mottagande av absolution skulle betraktas som högförräderi. Straffet var hängning, varefter delinkventen nedtogs, innan livet flytt, hans hjärta och inälvor sletos ur kroppen vilken fyrdelades. Alla katolska präster voro biltoge och straffades som ovan. Åhörandet av mässan straffades med böter, underlåtenhet att bevista anglikansk gudstjänst med böter av 20 pd, st. i månaden, etc. Listan på de katolska martyrer, vilkas blod fuktade Tyburns jord, är förfärande. Och den s.k. Conventicle act av 1664, (mot puritanerna) förbjöd vid strängt straff alla religiösa privata sammankomster, samt följdes, år 1665, av den ännu strängare Five Mile Act. Englands framfart mot Irlands katoliker vill jag ej ens ingå på: man ryser vid blotta tanken därpå.

I Preussen tvingades efter 1525, prästerskapet att ”vid förlust av liv och gods predika Evangelium rent och oförfalskat utan människopåfund”. Vallfärder och dyl. förbjöds vid dödsstraff, klostren indrogos till kronan, kyrkokärl och kyrkliga dyrbarheter konfiskerades till hovets behov.

I Danmark förbjöds efter 1536, katolska andliga vid dödsstraff att beträda riket. Katolikerna berövades alla ämbeten, alla politiska rättigheter och frånkändes dessutom arvsrätt.

Och i Sverige slutligen! Biskop Angermannus visitationsresor och bestraffningar mot tredskande katoliker äro ej obekanta. Ej heller hans framfart mot de arma kvarvarande birgittinersystrarna i Vadstena, som vid kyrkoporten, i smällkalla vintern dömdes att överösas med 9 ämbar iskallt vatten, och dessutom hudflängdes! Men detta är småsaker! Det finnes en förordning från 1617, som heter ”Örebro religionsstadga”. Däri förbjudas svenskar att besöka ”papistiska” och ”jesuitiska” akademier. Den som råder sin son eller myndling därtill, förvisas ur landet; hans jordagods gånge hans närmaste frände till”. Den som på eget bevåg besöker dylik akademi, han blive biltog över hela Sverige (= kan av vem som helst saklöst dödas) och hans arv gånge nästa frände till. Samma påföljd drabbar envar som övergår till papismen. Den som inkommer i riket och söker utsprida ”papistisk lära”, straffas med döden. Alla papister måste inom loppet av tre månader efter stadgans kungörande lämna Sverige. Och denna stadga efterlevdes också. År 1624, kort innan han lämnade Sverige för att försvara samvetsfriheten i Tyskland, lät Gustaf II Adolf i enlighet med dess föreskrifter, avrätta 3 svenskar Nicolaus Campanius, rektor i Enköpings läroverk, Göran Behr (Ursinus) anställd vid kgl. kansliet och Zacharias Anthelius, borgmästare i Södertälje, de trenne sistnämnde efter undergången ohygglig tortyr, för det de i sin ungdom övergått till katolicismen. (Rättegångsprotokollen förvaras ännu i Stockholm). Katolsk gudstjänst fick endast förrättas i de främmande legationernas kapell, och först Gustaf III:s toleransedikt av år 1781 tillät katolikerna att öppet hålla gudstjänst. Ännu leva här i Sverige personer, vilkas mödrar år 1858 måste gå i landsflykt, emedan de omfattat katolicismen. Deras namn och adresser kunde jag uppge!

I Polen hade dissidenterna däremot fritt spelrum och begagnade sig också därav i fullaste mått. Det av de protestantiska såväl som schismatiska stormakterna i politiskt syfte sorgfälligt underhållna ”religiösa sambandet” utnyttjades tyvärr alltför ofta av likatroende polska magnater till egennyttiga stämplingar mot deras katolska fädernesland. Så se vi nu först Janusz Radzivill, i hopp att erövra en kungakrona, ingå förbund med Karl Gustafs inkräktarhär; vi se hans halvbror, Boguslaw göra gemensam sak med kurfurstarna av Preussen och kurfursten av Sachsen, andra mindre högtstående polska dissenters att förtiga. Och då traktaten i Oliwa år 1660, garanterad av Ryssland, England, Preussen och Danmark, tillförsäkrar ickekatolikerna bibehållandet av deras förutvarande rättigheter, är det tydligen ej utan en tanke på möjliga efterräkningar. Samtidigt, och som bevis på att det ej var religionsförföljelse, som föranledde de ovannämndes och deras anhängares uppträdande, bör påpekas, att den protestantiska staden Danzig med största patriotism tillbakaslog inkräktarne, ehuru de voro dess trosfränder.

II.
Först under de sachsiska (tyska), för den polska åskådningen främmande regenterna, August II och August III, få ickekatolikerna i Polen vidkännas begränsningar i sin frihet. Polen, försvagat ej genom intolerans, utan genom alltför stor individuell frihet, har blivit skådeplats för Carl XII:s strider mot dess konung August, och dennes bundsförvant, tsar Peter I. Denne sistnämnde ”hjälpare” börjar med att skövla sin allierades grekisk-unierade undersåtars kyrka i Witebsk; så beger han sig till Polotsk och massakrerar under grymmaste tortyr de polska unierade basilianermunkarna därstädes. När han slutligen 1711 drager sig tillbaka, kvarlämnar han överallt agenter med uppdrag att till honom inrapportera alla tvistigheter mellan polska schismatici och unierade och arbeta på schismens utbredning i Polen.

Det är under inflytande av dylika erfarenheter som 1716 konfederationen beslutar att följa de protestantiska staternas exempel och påbjuder: dels att alla på senare tid uppförda dissenterkyrkor skola rivas, dels att privat gudstjänst med sång och predikan skall förbjudas. Blott legationskapellen undantogos. I följd av detta förbud var det, som år 1722 åtskilliga protestantiska kyrkor revos och bl.a. en i ett badhus anordnad gudstjänstlokal förstördes. Visserligen skedde detta efter föredöme från rent evangeliska länder men ogillades av dessa, då det tillämpades i ett katolskt land. Böneskrifter avlätos till konungen och några år senare upphävdes påbudet. (Jfr. konventikelplakatet av år 1726 i Sverige, som ej upphävdes förr än långt in på 1800-talet.)

Vid samma tid infaller även den av en del protestanter i agitatoriskt syfte, med förkärlek framdragna s.k. ”blodsdomen i Thorn”. Först och främst bör framhållas – vilket ej heller förnekas, av protestantiska skriftställare – att staden Thorns till större delen lutherska befolkning, var beryktad för sin fanatism och sin intolerans. Katolikerna behandlades där som parias, uteslötos i strid med rikets lagar – från alla ämbeten och sysslor och förbjödos t.o.m. att offentligt begrava sina döda. Kyrkor och skolor, bl.a. Bernhardinerkyrkan, fråntogos dem med våld, m.m. Särskilt måtte de katolska processionerna varit protestanterna en nagel i ögat. Sålunda hade de åtskilliga år förut, vid en föregående procession, ställt till ett upplopp, skingrat processionen och jagat deltagarne på flykten. Den gången dömdes de skyldiga till att uppföra det ännu i dag bestående, väldiga domkyrkotornet i Chelmza.

Den 16 juni 1724 ägde ånyo en procession rum på S:t Jacobs kyrkogård. En av jesuitkollegiets studenter, förbittrad över en protestantisk åskådares uppförande, slår hatten av denne. Magistraten ingriper, studenten häktas och kastas, i strid mot alla lagar, i fängelse. Ett slagsmål följer och påföljande dag stormar Thorns protestantiska befolkning jesuitkollegiet, som undergår fullständig förödelse. Hitintills kan ej en den ivrigaste protestant förneka, att övergreppen ligga på lutheranernas sida, och att en bestraffning av de skyldiga var oundgänglig.

Emellertid ingingo de förfördelade med klagomål till regeringen i Warschau; en särskild domstolskommission sändes ut och 9 av upploppets ledare, jämte stadens borgmästare och vice borgmästare dömdes till döden. Därjämte återställdes den gamla rättsordningen i staden med likaberättigande för katoliker som protestanter till deltagande i stadens styrelse, full frihet för religiösa ceremoniers och begravningars offentliga hållande, återställande av konfiskerade kyrkor m.m. Redan långt innan domen fallit, sände jesuitkollegiets rektor en ansökan om nåd för de anklagade till konungen, och även stadens katoliker sände definitationer med böneskrifter till domstolskommissionen. Ännu den 6 december infunno sig stadens katolska borgare med hustrur och barn, samt de katolska adelsfamiljerna hos domarne, och bådo knäböjande om nåd för borgmästaren. Denne blev också benådad. (Se den prot. pastorn Jacobi’s arbete: ”Das Thorner Blutgericht”. Halle 1896.) De tio andra avrättades däremot med den grymhet, som utmärkte forna tiders rättsskipning i alla länder. – Men hur grymt än straffet varit, så måste det dock anses för ett straff och kan därför ej heller rubriceras som ”religionsförföljelse”; ej heller skänka martyrglorian åt dem som drabbats därav, det erkänna även rättänkande protestanter. Därför är det ej lovligt att på grund av en mot upploppsanstiftare utfärdad dom, stämpla ett helt folk som intolerant och religionsförföljande.

Konfederationen av år 1733 gjorde ett nytt försök att kringskära dissenters frihet: den tillförsäkrade dem visserligen fred, personlig säkerhet till liv och gods, samt likställighet med katolikerna inför lagen, men berövade dem dock rätten att bekläda offentliga ämbeten och värdigheter, bl.a. domareämbeten. – (i full analogi således med en viss luthersk kyrkoherde i Stockholm, som uttryckligen undanber sig – anno 1921 – att ”se en jesuit som domare.”) Då emellertid en stor del dylika ämbeten och värdigheter innehades av ickekatoliker, tillförsäkrades dem uttryckligen rätt att behålla dessa på livstid, varefter de blott finge anförtros åt katoliker. Konstitutionen av år 1736 stadfäste detta och fastslog dessutom att envar som vädjade till främmande makts mellankomst, skulle anses skyldig till högförräderi.

Dissenters protesterade mot dessa inskränkningar och vände sig till Oliwatraktatens garanter för att erhålla dessas stöd. Och så fick man bevittna det sorglustiga skådespelet, att England, vilket först 1828 upphävde sina dissenterlagar, att Preussen, som ännu så sent som 1829 låter fängsla protestantiska präster vilka ej vilja acceptera den lutherskt-calvinska unionen, och driver tusentals lutheraner i landsflykt, att Ryssland, som utan misskund mördar de grekiska unierade, varhelst de anträffas, allvarligt förhålla PoIen dess försyndelser mot kristlig kärlek – emedan det vill åt den katolska majoriteten förbehålla rikets ämbeten. Ingen tog makternas religiösa nit på allvar: deras spel var alltför tydligt.

Emellertid besvaras dissenters klagomål av riksdagen med hänvisning till 1736 års konstitution, ehuru samtidigt rikets biskopar erhålla i uppdrag att till dissenters förmån revidera en del punkter. Men nu avslöjar Ryssland sina planer. Katarina II:s ambassadör, Repnin, hotar att, om dissidenternas krav ej genast uppfyllas skall han ”stödja dem med 40,000 man, som stå vid Polens gräns”. Under den ryska general Goltsch’s ledning bilda, så dissidenterna jämte en del missnöjda, till vilkas parti även biskopen av Krakau, Soltyk, hör, en väpnad konfederation i Thorn 1767, samt en andra dylik i Slutsk, ledd av Grabowski. Båda dessa förena sig i Radom och hota nu rikets säkerhet. För att förekomma inbördeskrig sammankallar kung Stanislaus Poniatowski en urtima riksdag, men samtidigt intränga ryska trupper i Warschau, och då biskop Soltyk, som nu fått ögonen öppna för faran, i flammande ordalag manar till motstånd mot Rysslands inblandning, fängslas han av ryssarna och bortföres till Kaluga jämte tre andra patrioter. En kommission, bestående av åt Ryssland förskrivna hantlangare, utarbetar under Repnins ledning, år 1768, en traktat, som utgör förspelet till Polens delning. Visserligen tillerkännas icke-katolikerna åter alla sina under 70 års tid kringskurna rättigheter, men huvudvikten lägges dock på andra politiska bestämmelser. Polen förbinder sig sålunda i strid mot patrioternas önskan: att ej upphäva liberum veto, att bibehålla valsystemet för sina konungar, och att ej ingå förbund med någon annan makt än Ryssland.

För att strida mot dessa förnedrande villkor bildas  1772 en konfederation i Bar, ledd av landets ädlaste söner, och det är ej dissidenterna utan ryssarna, som de bekämpa. Katarinas agenter däremot hetsa Polens schismatiska undersåtar mot katolikerna. I Human t.ex. mördas på 3 dagar 18,000 människor; katoliker, unierade och judar; 3 brunnar fyllas med barnlik, över 300 unierade präster massakreras o.s.v. Och likväl är Polens sista självständiga handling före dess definitiva delning, ej någon hat eller hämndeakt. I konstitutionen av den 3 maj 1791, fastslås nämligen de polska dissenters fullkomliga likställighet med katolikerna i både borgerligt och politiskt avseende. Och så snart en möjlighet till fri viljeyttring yppar sig, såsom i den av furst Czartoryski utarbetade 1815 års konstitution för storhertigdömet Warschau, proklamerar Polen, först bland Europas länder, Frankrike undantaget, fullständig religionsfrihet och bestämmer dessutom att det protestantiska prästerskapet, lutheraner såväl som reformerta, avlönas av staten.

Under de år, som svunnit sedan Polens delning, ha alla polacker, katoliker som dissenters suckat under samma ok, kämpat för samma mål: den gemensamma Moderns återuppståndelse. I Preussen har regeringen konfiskerat deras kyrkor och klostergods, förföljt språket och religionen, i Ryssland likaså, och dessutom ha de där befintliga unierade underkastats förföljelser som blott kunna jämföras med den första kristna tidens, trots de högtidliga utfästelserna i delningstraktaten av 1793. T.o.m. ortodoxa ryssar ha upprörts därav, såsom nu senast år 1900 vid de i Kroze torterade unierade böndernas process, då Rysslands mest berömda advokater självmant inställde sig som försvarare för att i mänsklighetens namn protestera mot grymheterna. Varför höjdes då ingen röst från Sverige i den kristliga kärlekens namn? Och när 1910 de preussiska skolmästarne lemlästade polska barn, som i kraft av sin lagliga rätt nekade att mottaga religionsundervisning på tyska, eller när vid samma tid polska jordbrukares hus nedrevos och de arma människorna drevos t.o.m. ur de jordkulor de grävt åt sig på sin egen mark, var funnos de svenska kärleksapostlarna då? I tyska riksdagen funnos män, i centern och i vänsterpartierna, som vågade protestera; men varför teg det neutrala Sverige? Ej heller är det känt, om den svenska publiken på något sätt reagerade, när på 1880-talet 40,000 polacker utan misskund, inom 24 timmar, drevos ut ur Posenområdet på Bismarcks, befallning, emedan de voro ättlingar av från andra polska landsdelar inflyttade personer.

Men nu, hur djupt känna ej alla de av Polen förrättade ”ogärningarna”. Ett kungligt slott byter ägare och den nya ägaren, polska staten, låter inviga kapellet till sin konfessions bruk! Det är religionsförföljelse, ehuru saken regleras genom internationell överenskommelse. De tyska protestantiska garnisonerna i Posen, Bromberg, Graudenz, drages tillbaka till sitt land. Polska, katolska trupper ersätta dem och taga garnisonskyrkorna i besittning: Det är förtryck! Och slutligen paraderar polska staten inköp av den protestantiska diakonissanstalten i Posen! Detta är en ogärning inför vilken all världens övergrepp förblekna, t.o.m. sådan som den 1772 av preussiska staten fastställda konfiskationen av Jesuiternas ståtliga kyrka i Posen, vilken förvandlats till protestantisk, eller av det ärevördiga, av kardinal Hosius grundade kollegiet i Braumsberg, vars kyrka nedrevs, ehuru nästan hela Braunsbergs befolkning var katolsk.

Man kan ej undgå att fråga sig om den, som formulerar sådana anklagelser mot PoIen, icke vet att Tyskland har en beskickning i Warschau, som noga övervakar Versaillestraktatens uppfyllelse, och som hittills ej haft anledning att ingripa? Ty ej finnes det väl någon svensk, som anser den tyske representanten så försumlig, att hans åligganden behöva utföras av främmande, frivilliga krafter?

Religiöst förtryck! Var finnes det? 

Se på Polen, det nyuppståndna, det ur tusen sår blödande! Där äro alla, utan hänsyn till religion, lika berättigade och likställda. I Nationernas Förbund, bredvid den store katolske konstnären Paderewski sitter som Polens ombud en polack av mosaisk trosbekännelse professor Simon Askenasy. Och i slutet av januari månad inviges högtidligt en luthersk teologie fakultet vid universitetet i Warschau, det katolska Polens huvudstad.

Se på England, där är det en katolik, lord Kerr, som leder landets försvar, och en jude, lord Reading, som sändes som vice konung till Indien!

Se på Tyskland! Ännu 1904 rungade skrattsalvorna genom riksdagshuset, när centerledaren Gröber drog upp en bild av de orättvisor, de trakasserier i stort och smått, som katolikerna, i vissa tyska landsdelar fingo utstå. Nu är det en katolsk präst, pastor Brauns, som är chef för arbetsministeriet i Preussen.

Och Danmark! Redan 1909 har en katolik, Greve Holstein-Ledreborg, stått i spetsen för regeringen. En annan katolik, excellensen Scavenius, är för närvarande Danmarks utrikesminister.

Överallt tillerkänns varje trossamfund rätt att utan obehörig inblandning leda sina troendes angelägenheter.

Men Sverige?! Där ha, för tio år sedan, mer än sekelgamla rättigheter berövats de icke statskyrkotrogna medborgarne. Deras andlige underkastas i civilrättsligt hänseende ett främmande prästerskap som hindrande ställer sig mellan dem och deras hjord! De troende förbjudas att sammansluta sig i ordnar och kloster, men måste – något som ej förekommer i något annat land – bidraga till det främmande statskyrkoprästerskapets underhåll. Och först förlidet år har förslag framlagts att bereda dem tillfälle till vissa offentliga ämbeten i deras eget fädernesland!

Det är dylika förhållanden som göra att en svensk ej på allvar kan uppträda som den religiösa toleransens förkämpe beträffande andra nationer, varken i forntid eller nutid. Ty överallt mötes han av det gamla argumentet om grandet och bjälken, vilket en för alla kristna dyrbar bok lägger i hans motståndares mun!