Den rena logikens faror

–Två filosofer har försökt blåsa liv i den gamla tanken på spädbarnsmord.

Att döda oönskade spädbarn var vanligt i den antika världen. Bruket har också förespråkats närmre vår tid av utilitarister, företrädare för en filosofisk skolbildning. Nu har två filosofer återuppväckt tanken på spädbarnsmord. De argumenterar för att praktiken är acceptabel i de fall då abort skulle vara tillåtet. Det är Alberto Giubilini från Milanos universitet och Monash University, Melbourne, samt Francesca Minerva från University of Melbourne och Oxford University som lägger fram argumenten i det senaste numret av Journal of Medical Ethics.

Deras förslag har mötts av ursinne, och av många personer har det fördömts som barbariskt. Till sitt försvar har författarna påpekat att de faktiskt inte förespråkar att bruket blir lagligt, utan att de endast följt logiken hos idéer som filosofen Michael Tooley lade fram 1975.

De kunde dock ha följt argumenten myc­ket längre bakåt i tiden. I det antika Rom exempelvis var spädbarnsmord accepterat, inte bara av den stora massan, utan även av personer som Cicero och Seneca. Spädbarnsmordets vardaglighet framgår av ett fragment av ett brev, skrivet av en romersk medborgare under första århundradet efter Kristus: ”Är fortfarande i Alexandria. […] Jag ber dig att ta god hand om vår lille son, och så fort som jag får betalt så skickar jag pengarna till dig. Om du föder innan jag kommer hem: om det är en pojke, behåll det; om det är en flicka, gör dig av med det.”

Spädbarnsmord var accepterat om barnet var oönskat. Det var mer eller mindre påbjudet om barnet på något sätt var handikappat. De tolv tavlornas lag, som låg till grund för den romerska rätten, föreskrev att ”deformerade småbarn skall mördas” och det var sed i Rom att dränka sådana småbarn vid födseln.

Sparta var annars den stad som troligen var mest ökänd för spädbarnsmord. I staden utvecklades ett systematiskt tillvägagångssätt för att avgöra huruvida ett barn skulle uppfostras eller inte. Stadens äldsteråd undersökte barnet. Om det var sjukt eller deformerat sattes det ut i en ravin.

Skiftet bort från en sådan vardaglig brutalitet var resultatet av en civiliserande inverkan från judiska bruk, förmedlade av kristendomen. Inom judendomen sågs barn som en gåva av Gud. Man uppfattade budet mot att mörda på så sätt att det skulle sträcka sig över alla levande mänskliga varelser. Inte heller var handikapp ett skäl att ha ihjäl ett barn, eftersom varje barn var skapat till Guds avbild. De kristna byggde vidare på denna grund. De inte bara förbjöd spädbarnsmord utan byggde även sjukhus och barnhem för att ta hand om sjuka och övergivna.

Återupprättandet av spädbarnsmordet som ett acceptabelt bruk kan spåras till två engelsmän som levde på 1800-talet: Jeremy Bentham och Francis Galton. Ingen av dem förespråkade spädbarnsmord uttryckligen, men deras idéer togs upp av senare generationer som argumenterade för att en påstådd ökning av antalet människor i de ”svagsinta klasserna” utgjorde ett starkt hot mot samhället. Denna rörelse nådde sin höjdpunkt i Tyskland, där man genom eutanasiprogrammet Aktion T4 strävade efter att eliminera ”ovärdigt liv”. Man började med spädbarnen. Barnmorskor och läkare ålades att rapportera om alla barn upp till tre års ålder som uppvisade tecken på mentala handikapp och fysiska deformationer. Programmet utökades snart till att omfatta även vuxna personer. Inom programmet hade man till slut haft ihjäl omkring 200 000 handikappade människor.

Nazismens överdrifter undergrävde allmänhetens stöd för eugenik eller rashygien, men det hade fortfarande sina förespråkare. År 1957, bara 10 år efter Nürnbergrättegångarna, skrev den engelske juridikprofessorn Glanville Williams om ”den uppenbara sociala vikten av att förhindra födseln av barn som är medfött blinda, döva, paralyserade, deformerade, svagsinta, som har en mental sjukdom eller som har någon annan allvarlig, ärftlig åkomma”. Han förespråkade sterilisering av de olämpliga och rashygienisk abort. Om dessa åtgärder misslyckades, och ett allvarligt missbildat barn föddes, blygdes han inte över att föreslå spädbarnsmord: ”En mor som redan hade ett normalt barn fick ett livsdugligt missfoster. Både missfostret och det normala barnet fick influensa med hög feber som följd; läkaren behandlade det normala barnet men inte missfostret. Missfostret överlevde icke desto mindre. Det tycks sannolikt att läkarpraktiken är alltför försiktig, och att en varelse som helt klart är ett missfoster i gammaldags mening barmhärtigt kunde avlivas.”

Glanville Williams kunde inte övertyga allmänheten om spädbarnsmordets välsignelser, men idén togs senare upp av flera filosofer. De baserade sin argumentation på idéerna hos en annan engelsman, John Locke, som gjorde en skillnad mellan ”människa” och ”person”. Detta tycktes medföra att det finns människor som är ”icke-personer”. Under 1970- och 1980-talen argumenterade filosofer som Joseph Fletcher, Michael Tooley, John Harris och Peter Singer för att nyfödda spädbarn är ”icke-personer”. Singer är ökänd för sitt uttalande om att ”en nyfödds liv är mindre värt än en gris liv”.

Inom utilitarismen blev accepterandet av spädbarnsmord på så sätt vanligt igen. Idén förblir dock chockerande för det samtida samhället. Det finns inget land som har gjort spädbarnsmord lagligt. I Storbritannien har läkarpraxis förbättrats efter åtalet mot doktor Leonard Arthur 1981. Han åtalades för mordet på John Pearson, ett nyfött barn med Downs syndrom. I läkarjournalen hade han skrivit: ”Föräldrarna önskar inte att barnet överlever. Endast omvårdnad.” Leonard Arthur frikändes, men fallet gjorde klart att John Pearson var en patient och att de anställda hade en skyldighet att ge honom vård.

Den mediestorm som följde på denna händelse är en uppmuntrande påminnelse om att vårt moderna samhälle, med sin omsorg om nyfödda och i sin respekt för människor med funktionsnedsättningar, befinner sig långt från antikens Grekland och Rom. Filosofer gör å sin sida rätt i att peka på motsägelser i moderna attityder och att argumentera för att ett accepterande av sena aborter också logiskt medför ett accepterande av spädbarnsmord.

Logiken kan dock lika gärna vändas. Om varje nyfött barn har ett värde som inte går att mäta så måste detsamma gälla spädbarn före födseln. På samma sätt, om friska ofödda spädbarn förtjänar lagligt skydd efter livsduglighet så måste samma skydd rimligen utsträckas till att gälla även ofödda spädbarn som är handikappade. De är inte mindre mänskliga.

Översättning: Erik Åkerlund

Artikeln var ursprungligen publicerad i The Tablet den 17 mars 2012. www.thetablet.co.uk.