Den sal. Richard Reynolds’ martyrium

Av Karin Antell

Ingen stad i hela världen kan tävla med Rom när det blir fråga om hennes oräkneliga skara av heliga martyrer. Men Londons Tyburn har ävenledes helgats genom det blod vilket där utgjutits av ett mycket stort antal martyrer för Kristi sak, och det brittiska imperiets huvudstad, som i flere avseenden påminner om kejsartidens Rom, har, så föga det än beaktas i våra dagar, genom dem iklätts en härlighet som vida övergår hennes jordiska storhet. Att en av dessa lysande martyrer utgått ur det samfund, som på ett så underbart sätt förmått bevara sin existens allt intill närvarande stund är ägnat att yttermera öka vår vördnad för Englands birgittinerorden.

Den salige Richard Reynolds blev novis i Syon House, det engelska birgittinerklostret i Isleworth, år 1512, men tillbragte enligt bruket på den tiden sin novistid utanför klostret, under tillbörlig ledning. Därigenom kunde han fortsätta sina studier vid universitetet i Cambridge, där han redan år 1509 tagit magistergraden och senare blev utnämnd till universitetspredikant. Han var utomordentligt vältalig och utmärkte sig framledes ännu mer för sina predikningar än för sin stora lärdom. År 1513 avlade han sina klosterlöften och var då allaredan prästvigd, varav vi kunna sluta att han var omkring tjugofem år gammal, då denna ålder är den lägsta som fordras för upptagning i birgittinerorden. Den ärevördiga abbedissan Gibbs hade innehaft sitt ämbete i femtio år då Richard Reynolds avlade sina löften, och fader John Trowel var generalkonfessor.

Richard Reynolds fick tillbringa fjorton år i frid och ro under utövande av sina klosterliga förpliktelser. Nittiofyra volymer i Syons bibliotekskatalog voro märkta med hans namn och utvisade omfattningen av hans studier; stora åhörarskaror samlades för att lyssna till hans predikningar, och som biträdande konfessor blev han ofta frågad till råds av sin tids ledande män. Hans trohet mot Gud uti botsakramentet var en av de orsaker som slutligen föranled
de hans martyrskap.

När Henrik VIII:s skilsmässoplaner begynte dryftas blev Reynolds rådfrågad av Elisabeth
Barton, kallad »den heliga mön från Kent», angående en uppenbarelse vilken hon trodde
sig ha fått mottaga. Hon hade sett konungen själv och sagt honom att om han framhärdade i sina syndiga uppsåt och huvudsakligen i sitt giftermål med Anne Boleyn, skulle han icke vara Englands konung sju månader därefter. I detta sammanhang må nämnas att Anne blev förklarad för drottning i april 1533 och Henrik exkommunicerades i oktober. Elisabeth Barton, tidigare i tjänst hos en bonde, hade under en lång sjukdom haft flere exstaser och förvärvat sig ett rykte för helighet. Hon blev senare benediktinernunna i Canterbury och hölls i stor vördnad av folket, som ansåg henne för gudingiven. Mången uppsökte henne i klostret och hon tilläts även själv att gå ut i bygderna, enligt plägseden i England (ehuru aldrig i Syon) före konciliet i Trient. Mer än en gång har hon besökt Syon, och det var Richard Reynolds som rådde henne att uppsöka den sal. Thomas More i anledning av konungens tillärnade skilsmässa; hon besökte även Wolsey, den sal. John Fisher och många andra inflytelserika personer, och Cranmer förklarade att hon »underbarligen lade hinder i vägen för konungens giftermål». För att man skulle kunna göra sig av med henne uppsattes en skrivelse, med all säkerhet författad av Henriks sekreterare Cromwell, varuti hon erkände sin brottslighet, och på denna falska anklagelse blev hon dömd till döden och avrättades i Tyburn den 20 april 1534. Det råder icke det minsta tvivel om att det var för den katolska kyrkans sak som den fromma nunnan led döden.

I medlet av april 1535 fängslades de tre kartusianska martyrerna, priorn John Houghton, priorn Robert Lawrence och priorn Augustine Webster, på grund av att de vägrat erkänna konungens supremati över kyrkan, och den sal. Richard Reynolds fick snart göra dem sällskap i Towern, under förevändningen att han förmedlat sammanträffandet mellan Elisabeth Barton och Thomas More. Alla fyra rannsakades samtidigt några dagar senare. Anklagade för att ha »bedrivit förrädiska stämplingar i avsikt att beröva konungen hans titel av engelska kyrkans överhuvud», nekade fångarna härtill, och hårt ansatta att åtlyda konungens befallning, sade de att de icke skulle företaga något som stred emot Guds och hans heliga kyrkas lag. Vad Reynolds beträffar, anklagades han dessutom särskilt för yttranden som han skulle ha fällt i biktstolen. Denna synnerligen avskyvärda praxis att genom bestickningar förmå biktbarn att angiva sina biktfäder för att dessa skulle kunna dömas till döden, florerade på Henrik VIII:s tid.

Domen avkunnades icke förrän nästa dag, ty juryn förklarade sig icke våga döma så heliga män till döden. Cromwell yttrade då, att om de icke lyckades överbevisa fångarna om högförräderi, skulle de själva avrättas såsom förrädare. Under denna påtryckning gav juryn med sig, »ehuru de efteråt blygdes att visa sina ansikten».

Den 29 april rannsakades fångarna på nytt. Fader Maurice Channcey beskriver Richard Reynolds såsom »en man med änglalik uppsyn, älskad av alla och uppfylld med Guds ande». När Andley, kanslern, sporde honom: »Varför framhärdar du allena förmätet i din åsikt tvärtemot parlamentsakten, vilken innefattar så många höga herrar och biskopar, ja, nästan alla lorder i hela riket?» svarade han: »Jag hade i själva verket beslutat, enligt vår Herres Jesu förebild då Han stod inför Herodes’ domstol, att icke giva något svar, men eftersom I nödgen mig och för att tillfredsställa mitt eget samvete och deras samveten som äro här närvarande, säger jag att vår tro är av större vikt och kan åberopa sig av långt starkare vittnesbörd än eder. Ty i stället för de få, som I åberopen från detta ena konungarikes parlament, har jag på min sida hela den kristna världen utom detta rike, ja, icke ens hela detta rike, ty endast en mindre del därav är på eder sida. Och om även den större delen av riket skulle förklara sig emot mig, vore det icke emedan de trodde så, utan de skulle endast låtsas göra det, av fruktan att förlora värdigheter och äreställen, eller i hopp om att vinna kunglig gunst. »Här bjöd Cromwell honom hastigt att förklara om vem han talade. »Alla goda män i konungariket», svarade han. »Vad fädernas vittnesbörd beträffar, så har jag på min sida de allmänneliga kyrkomötena och alla kyrkofäder och lärare under femtonhundra år, synnerligast Sancti Jeronymus, Ambrosius, Augustinus och Gregorius.»

Sedan frågade man honom varför han »illvilligt och i strid mot konungens myndighet hade avrått många människor från att underkasta sig konungens majestät och parlamentet». Härtill svarade Reynolds att han aldrig uttalat någon egen åsikt emot konungen eller någon annan myndighet, utom då han under bikten tvingats att tala därom. Det hade högeligen bedrövat honom att hans majestät fallit i så svåra villfarelser, och hade han icke sagt sin mening då, skulle han öppet göra det nu, därtill förpliktad av Gud och sitt samvete. Nu befalldes han att tiga, men tillade ännu: »Eftersom I icke tillstädjen mig att yttra mera, mån I döma mig efter eder lag». Då domen blivit uppläst, sade han med stor fasthet: »Detta är världens dom, och bad om några dagars uppskov för att kunna bereda sin själ att möta döden såsom det anstår en munk och god kristen. Han upplystes om att detta berodde av konungens nåd. Härtill svarade han: »Jag tror att jag skall få se Herrens goda uti de levandes land». De heliga kartusianerfäderna iakttogo tystnad och fångarna återfördes till Towern.

Starkey, en av Henriks kaplaner, sändes av Cromwell jämte andra personer till fängelset för att förleda fångarna till avfall, men naturligtvis utan resultat. Domen avkunnades den 29 april, men avrättningarna försiggingo först den 4 maj. Den sal. Richards begäran villfors således.

Den 4 maj på morgonen släpades martyrerna till Tyburn, såsom bruket var, på ett slags låga slädar förspända med hästar; på dessa slädar eller rättare sagt bräden voro fångarna fastbundna med huvudet åt hästens svans. De fingo skaka över kullerstenar, genom pölar och vägsmuts under den tre mil långa färden till avrättsplatsen. »I går, skrev den kejserlige ambassadören hos Henrik, »släpades tvärsigenom hela denna stad tre kartusianermunkar och en birgittinermunk, alla män av gott rykte och stor lärdom, för att på ett grymt sätt avrättas, endast emedan de vidhållit att påven är kyrkans överhuvud … Och samma öde drabbade en präst (den sal. John Hale, kyrkoherde i Isleworth), emedan han talat och skrivit om konungens leverne och regemente.»

Då våra martyrer lämnade Towern varken bleknade de eller darrade deras stämmor då de förklarade sig vara »konungens trogna undersåtar och kyrkans lydiga barn.» Såsom brudgummen till sitt bröllop gingo dessa män till döden, vittnar om dem den sal. Thomas More, som från sin egen fängelsecell åsåg deras avfärd. Det förmäles även att när det gjordes halt vid Holborn en from dam knäböjde och bad om martyrernas välsignelse, i det hon torkade smutsen från deras ansikten. En ofantlig folkmassa följde efter under surmulen tystnad. Nära den tredubbla galgen stod en grupp ryttare av vilka fem buro masker. Konungen sägs ha varit ibland dessa, men i varje händelse voro de flesta av hovmännen närvarande. Ännu i sista ögonblicket erbjödos fångarna benådning om de ville återtaga sina ord.

Tyburn företedde den sedvanliga, fruktansvärda anblicken då en avrättning för förräderi skulle försiggå. I närheten av galgen brann en eld uti vilken martyrernas hjärtan och inälvor skulle kastas, och en väldig kittel fanns i beredskap där deras huvuden och lemmar skulle förvällas för att efteråt uppsättas på skampålar.

Kartusianerna avrättades först, därefter John Hale och sist Syons martyr. För att vara tillräckligt vid liv under det påföljande slaktandet, kvävdes de blott till hälften med ett tjockt rep. Den sal. Richard talade till de andra och tröstade dem, lovande dem en himmelsk aftonvard efter den skarpa frukost de så tåligt undfått för sin mästares skull: Han varken skiftade färg eller förlorade sitt lugn och gick till sist i döden själv med manligt mod. Då vår martyr besteg bödelskärran uppmanade han det församlade folket till trofast och ivrig bön för konungen, så att icke han, som hade begynt sin regering liksom Salomo i vishet och fromhet, såsom samme härskare under sina senare år skulle låta sig av kvinnor lockas i fördärvet. När repet sattes kring hans hals, tycktes han snarare ikläda sig en kunglig kedja än ett dödsverktyg, så stor var den glädje som lyste ur hans anlete. I själva verket strålade hans ansikte under hela hans martyrium mer än någonsin av den heliga skönhet och det själslugn som förvärvat honom hederstiteln »Syons ängel».

De barbariska grymheterna fullföljdes. Vi veta icke vad det blev av martyrens kvarlevor, men nunnorna i Syon Abbey hava i sin ägo kapitälet från en pelare på vilken en del av dessa kvarlevor säges ha vilat. Kapitälet bortfördes av nunnorna efter klostrets upplösning och har åtföljt dem under alla deras vistelser i främmande länder. Nu förvaras det i de engelska birgittinernas kloster i Devonshire.

Måtte den sal. Richard Reynolds’ böner bidraga till att återföra hans land till den sanna tron, för vilken han led martyrdöden!