Den svenska intoleransen

Av B. D. Assarsson

För någon tid sedan diskuterades i pressen ett uttryck i en utländsk tidning, som betecknade Sverige som »det intolerantaste landet i hela världen». Här i landet väckte detta betyg harmfyllda protester, som också försökte bemöta det med några sakliga skäl, men som tyvärr ofta är fallet vid starkt känslobetonad polemik blev icke frågan grundligt undersökt. Den är likväl av stor praktisk betydelse.

Kanske är det trenne faktorer som kunna tänkas särskilt inverka på toleranstillståndet i ett land: lagstiftningen, uppfostran och folkkaraktären. Hurudan är då den svenska lagstiftningens behandling av landets katolska medborgare, ty det var om dessa, som det i ovannämnda polemik egentligen var frågan. I princip hyllar vår lagstiftning full religionsfrihet, men icke ens den välvilligaste bedömare kan påstå, att Sveriges katoliker åtnjuta denna förmån. I en bayersk tidning har ärkebiskop Söderblom ansträngt sig att avmåla Sverige som ett toleransens paradis för landets lyckliga katoliker. Just genom sin iver och sina otillfredsställande argument lyckas han förträffligt bevisa motsatsen. I sin lagstiftning för katolikerna intager Sverige faktiskt en undantagsställning i hela världen, om man bortser från Sovjet-Ryssland, abnormiteternas land. I intet annat land stå katolikerna kyrkoskrivna hos protestantiska kyrkliga myndigheter, i intet annat land betala de kyrkoskatt till ett protestantiskt samfund. Också det svenska klosterförbudet torde vara ganska unikt i den nutida protestantiska världen. Man skulle kunna framdraga ännu flera intoleranta bestämmelser som rikta sig mot Sveriges katoliker och som ur lagstiftningssynpunkt göra vårt land åtminstone till ett av de mot katolska Kyrkan intolerantaste i Europa. Kring dessa lagar skapas också en intolerant mentalitet, en kyrklig byråkratism, som sätter sin prägel på mångt och mycket.

Denna från lagstiftningen utgående intolerans stärkes ytterligare genom uppfostran. Vi minnas ännu framlidne ärkebiskop Bitters inlaga mot de missvisande och delvis direkt osanna uppgifter om den katolska Kyrkan, som återfinnas i våra skolors historiska läroböcker. Ja, vi skriva återfinnas, ty de stå där till stor del verkligen kvar ännu den dag i dag. Delvis måste detta ske mot läroboksförfattarnas bättre vetande. Delvis förklaras denna historiska intolerans av den svenska historien. Det torde icke finnas många andra länder vars historia är så intimt förbunden med protestantismen som Sverige. Den lutherska lärans införande verkställdes av samma hand som det nationella befrielseverket. Sveriges världshistoriska insats som grundlade dess politiska storhetstid var av stor betydelse för protestantismens bestånd. Då Credo är en skandinavisk tidning, kunde det ha sitt intresse att framhålla till vilket motsatt ställningstagande de övriga nordiska länderna av sin historia disponeras. Detta gäller både Danmark och i måhända ännu högre grad Norge och Island. Finland som först i nyare tid utvecklat sig till självständig stat står mera neutralt. Man måste vidare betänka, att Sveriges historia ända fram till sista tiden uteslutande tolkats av protestanter, vilket åt densamma skänkt en ytterligare antikatolsk tillspetsning. Allt detta gör, att svenska folket också genom sin uppfostran och undervisning kommit att intaga en ställning mot katolicismen, som torde vara tämligen enastående i hela världen. Vi anse det av vikt för Sveriges katoliker att lugnt se dessa sanningar i ögat. Ty vår religiösa framtid bestämmes ytterst av religiösa grunder – ej nationella.

Men är då Sverige verkligen det intolerantaste land i hela världen. Av vad vi hittills hört skulle vi vara benägna att tro detta. Dock – erfarenheten talar ett annat språk. Vi veta alla, att en katolik sällan är förföljd eller ens illa behandlad för sin tros skull i våra dagars Sverige. Flera av oss ha övergått från protestantismen till den katolska Kyrkan. Men det har icke ofta hänt att någon fått genomgå svåra obehag från vare sig anförvanters eller vänners sida på grund av detta steg. Ingen kan heller säga att vi i vår dagliga färd mötas av några svårare utslag av intolerans. Den hets som på senare tider börjat mot Sveriges katoliker har säkerligen till stor del inspirerats från utlandet. I flera fall äro trådarna lätta att påvisa. Naturligtvis kan detta läge också förändra sig och den personliga toleransen mot våra katoliker bli mindre. Men för närvarande kan ingen klaga över läget i detta avseende.

Hur skall man då förklara ett dylikt fenomen? Måhända av den tredje huvudfaktorn för toleranstillståndet i ett land: folklynnet. Svensken är av naturen mild och fördragsam och varken fallen för fanatism i tänkandet eller för ett stridiskt uppträdande. Därtill håller han också på goda och hovsamma umgängesformer. Vi mena icke, att denna fridsamhet är en dygd. Den är en karaktärsegenskap, som vid somliga tillfällen kan vara prisvärd, vid andra motsatsen. Då vi fortfarande tala till en skandinavisk menighet, kunde kanske i detta sammanhang framhållas, att denna mildhet i umgänget är mest utpräglad på de danska öarna. I Jylland och Skåne skärpes den en grad och kanske ytterligare en grad i mellersta och norra Sverige. Men alltjämt måste den kännetecknas som fredlighet. I Norge och Finland är folklynnet säkert mera stridbart. Men denna egenskap i folkkaraktären inverkar utan tvivel starkt på toleranstillståndet i landet och bildar en motvikt till all den intolerans som utflyter från lagstiftning och uppfostran.

Naturligtvis kan denna fråga ytterligare diskuteras. Det är mödan värt att behandla den någorlunda grundligt. Kanske kan man säga som sammanfattning: Om nu rådande svensk lagstiftning och uppfostran ensamma finge råda, skulle Sverige blivit ett av de intolerantaste länderna i hela världen. Att så ej blivit fallet förklaras av det svenska folklynnet.