”Den synodala vägen” – symptom eller utväg?

av HEINZ WERNER WESSLER

– Utvecklingen i den katolska kyrkan i Tyskland.

Det råder inget tvivel: folkkyrkorna i Tyskland befinner sig i djup kris. Från båda de stora kyrkorna flyr gudstjänstbesökare och medlemmar. Återväxten av engagerade kristna och framför allt kallelser är såväl i den katolska som i den evangeliska kyrkan förfärande ringa. Även många kristna har intrycket av att kyrkorna bara producerar skandaler och drar sig tillbaka till ett slags privatreligion. I den evangeliska kyrkan har på senare tid diskuterats huruvida söndagsgudstjänsten även framdeles skall vidmakthållas som den centrala begivenheten för församlingen, eller om inte andra former av församlingsaktiviteter vore viktigare. I de östra förbundsländerna ledde återföreningen 1990 ingalunda till en ny uppblomstring av kristenheten. Tvärtom har avkristningen, ett förblivande arv från DDR, under de senaste tre decennierna bara fortsatt.

De under de senaste 200 åren framvuxna formerna för kyrkligt församlingsliv håller på att bryta samman i en smärtsam process. I vissa församlingar förekommer knappast något ungdomsarbete längre, den under 1800-talet blomstrande verksamheten i kyrkokörerna har ödelagts och det kyrkliga föreningsväsendet håller på att förgubbas. Nya grupper som Taizérörelsen och partnerskap med församlingar i söder vissnar också bort i stor utsträckning. För biskoparna har det snabba raset i antalet prästkallelser varit särskilt smärtsamt. I många stift tenderar antalet prästvigningar per år att bli noll. Prästbristen har bland annat lett till omfattande pastorala omorganisationer, med sammanslagning av församlingar som central åtgärd, förhatliga planer från generalvikarier, mot vilka de berörda församlingarna ofta kämpar en mödosam kamp. Det råder åtminstone ännu så länge inget finansiellt nödläge, tack vare näringslivets tillväxt och att utträdena kompenseras genom de högre bidragen av kyrkoskatt från de kvarblivande församlingsmedlemmarna, vilket resulterat i ett totalt sett positivt utfall.

Prästers skandalösa sexuella övergrepp, som har ställt alla andra krissymptom i skuggan, har kommit fram i ljuset sedan 2010. Dess förskräckande omfattning i Tyskland har tydliggjorts genom den första studien av övergrepp som genomfördes av de kyrkliga myndigheterna 2018 (se Signum 8/2018). Av studien framgick tydligt att övergrepp och mörkläggning ingalunda var beklagliga enstaka fall, utan en del av den kyrkliga miljön. Denna inblick hade en klart förödande verkan på såväl kyrktrogna katoliker som biskopar. Övergreppskrisen är ”ett dramatiskt sår i kyrkans hjärta”, som den unge biskopen Stefan Oster (Passau) uttryckte det. Det nybildade uttrycket ”missbruk av andlig makt” har blivit ett stort tema för generalvikariaten, såväl i prästutbildningen som i inrättandet av rådgivande institutioner.

Krismedvetandet har varit en utlösande faktor i ”den synodala vägen” som den katolska kyrkan i Tyskland under innevarande år lanserat. Ordföranden i den tyska biskopskonferensen, Münchenkardinalen Reinhard Marx, hör till dem som aktivt driver den ”konstruktiva dialogens” väg och har lyckats vinna majoriteten av de tyska biskoparna för satsningen. Vid sitt höstmöte i september beslöt biskopskonferensen med stor röstövervikt att slå in på denna väg. Till skillnad från nationalsynoderna i Würzburg 1971–1975, vid en tid då Andra Vatikankonciliets beslut möttes med entusiasm, är ”den synodala vägen” en ny form av dialog om kyrkans gestalt i Tyskland. Och för första gången står de stora kyrkopolitiska strukturella frågorna på agendan i ett arrangemang som anordnas gemensamt av biskopskonferensen och de tyska katolikernas centralkommitté: från och med december kommer man i fyra grupper att diskutera ”Makt och maktfördelning i kyrkan – gemensamt deltagande och delaktighet i sändningsuppdraget”, ”Kvinnors delaktighet i uppdrag och ämbeten i kyrkan” och ”Liv i lyckade relationer – kärlek i sexualitet och partnerskap”. Med andra ord handlar det om en öppen diskussion om celibat, kvinnorna och makten i kyrkan, samt sexualmoral. Och – hör och häpna – besluten är tänkta att vara bindande.

Vatikanska betänkligheter rörande de självgivna statuterna för ”den synodala vägen”, liksom ett påvebrev till ”Det pilgrimsvandrande folket i Tyskland” av den 29 juni, tonade kardinal Marx vänligt men tydligt ned. Och i själva verket vill varken påven eller Troskongregationen undertrycka detta forum. Förvisso är de frågor som kyrkan i Tyskland, inklusive biskoparna, diskuterat i åratal och som nu skall ventileras i plenum, i stor utsträckning problem som angår hela världskyrkan. Så står exempelvis celibatsfrågan överst på reformförespråkarnas önskelista långt in i biskopliga kretsar.

Därutöver önskar sig många engagerade katoliker sedan länge en synodal i stället för en episkopal kyrkoförfattning och ser i denna den egentliga framtidsmodellen. De ser i ”den synodala vägen” i grund och botten en modell för en annorlunda kyrka. Just detta anklagar kritikerna reformanhängarna för. Inte bara för de konservativa står troskrisen i centrum för kyrkan i samtiden – och inget annat. Diskussionen om strukturella reformer bortser enligt deras uppfattning från troskrisen. Till och med ordföranden i de tyska katolikernas centralkommitté, Thomas Sternberg, varnar för överdrivna förväntningar, som bara kan ge upphov till frustration. Och i själva verket skiljer sig åsikterna åt beträffande huruvida besluten skall vara bindande. Stärker påven med sitt brev reformanhängarna eller snarare de konservativa? Kardinal Marx och biskopskonferensens syfte som helhet är att övervinna uppdelningen i olika läger. Motsatsen kan emellertid bli fallet. Kritiker, som den förutvarande kuriekardinalen Müller, varnar för en kyrkosplittring, medan förespråkarna vill ”hämta ut kyrkan ur dess bekvämlighetszon”, som ärkebiskopen i Hamburg Stefan Hesse uttryckte det.

De tyska katolikernas centralkommitté (ZDK), som gemensamt med biskopskonferensen tagit ställning för ”den synodala vägen”, vilar på den i Tyskland starka representationen av katolska lekmän, som också i det förgångna gång på gång tagit ställning i kyrkopolitiska frågor. Därjämte utövar kampanjen ”Maria 2.0” påtryckningar för att skapa vigda ämbeten för kvinnor – och bakom denna rörelse står bland annat sedan helt nyligen den största katolska organisationen i Tyskland, det katolska kvinnoförbundet (KFD). Dess kampslogan på föreningens hemsida lyder ”Gör er starka för en könsrättvis kyrka!”. Det i Tyskland traditionellt starka föreningsväsendet har under senare år gjort sig synligt. Kraven på ett verkligt traditionsbrott har trängt djupt in i katolska miljöer.

Men det höjs också andra röster. Det väckte uppseende när professorn i teologi och spiritualitet i Wien, Marianne Schlosser, lämnade detta kvinnoforum. Flertalet medlemmar har sedan förordat att alla vigningsämbeten borde öppnas för gifta och för kvinnor. I denna centrala punkt på reformdebatten anslöt sig Schlosser till minoriteten som försvarar status quo. Skulle den latinska kyrkan lämna avgörandet om att avstå ifrån äktenskap fritt, skulle detta göra prästernas celibat till den enskildes privatsak, varvid dess karisma och offentliga betydelse skulle gå förlorat. Prästämbetet skulle enligt Schlosser ”ytterligare förborgerligas och funktionaliseras”. Marianne Schlosser är medlem i den så kallade ”Schülerkreis Joseph Ratzinger/Benedikt XVI”, som vid en workshop i september kritiskt behandlade ”den synodala vägen”.

Benedictus XVI hyste som ledare för Troskongregationen och sedan som påve förhoppningar om okonventionella andliga uppbrott, bland annat i nya andliga rörelser som exempelvis ”Das Werk”, som emellertid genom anklagelser från en före detta nunna om sexuella övergrepp begångna av präster har gett upphov till rubriker. Det har blivit tyst om Benedictus XVI:s krav på en ”avsekularisering” av kyrkan. Hur det nödvändiga karismatiska nyuppbrottet skall lyckas utan en ytterligare fördjupning av klyftan mellan de båda lägren – med eller utan gifta präster och kvinnor i vigda befattningar – är den stora frågan. Hur skall en förnyad kyrka se ut, en som är i stånd till reformer utan att vika sig för tidsandan, som bejakar traditionen och på samma gång självkritiskt vidareutvecklas? En kyrka som når människornas hjärtan och får dem att omvända sig?

Amazonassynoden i Rom och den ”synodala vägen” i Tyskland provar ett slags ”Aggiornamento 2.0” från periferin och inåt. Många tror att detta är vad påven Franciskus hoppas på – påven vill i själva verket inte som sina omedelbara föregångare centralisera ytterligare och omyndigförklara delkyrkorna med hänvisning till ansvaret för världskyrkan. Tvivelsutan vill han ställa ansvarskänslan för kyrkan på en bredare bas. Å andra sidan vill och måste han hålla samman världskyrkan, rikta blicken mot mänsklighetens egentliga stora utmaningar och samtidigt inomkyrkligt kunna trampa på bromsen. Det är som ett försök att lösa cirkelns kvadratur. Trycket blir bara större och större och goda råd allt dyrare. ”Till slut hjälper bara den Helige Ande”, kommenterar biskop Stefan Oster – och han tillhör på samma gång den grupp som vill gå ”den synodala vägen”.

Heinz Werner Wessler är professor i indologi vid Uppsala universitet.

Detta är en aktuellt-text publicerad i Signum nr 7/2019.