Den tyska protestantismens framtidsutsikter

Av P. Hartmann Grisar S. J.

Inom den tyska protestantismens ledande kretsar härskar icke mer än en mening om det nuvarande läget och den är, att deras kyrkosamfund för närvarande råkat in i en så stor och farlig kris, att det ända sedan sin uppkomst aldrig har genomgått någon liknande.

Då de hittillsvarande statskyrkorna genom revolutionen och den nya författningen hava upphört att finnas till som sådana, så måste protestantismen nu söka sig en ny existensform. Furstemaktens armar hålla den ej längre uppe. Det skydd, som de protestantiska landsherrarna trots all den inre enigheten i deras kyrkor dock alltjämt ha erbjudit den ”evangeliska” läran, pastorernas och de högre kyrkliga myndigheternas anseende, har givit vika för den anstormande nya tidens hammarslag. Många jubla nu över den nyvunna friheten från ett kvävande statstvång, vilken kyrkorna nu äntligen genom den stora omvälvningen ha tillförsäkrat sig. Men de flesta, framförallt de som blicka djupare rysa vid tanken på den kyrkliga framtidens lurande faror. Skall det väl lyckas att vid det brådskande uppbyggnadsarbetet inom den korta frist som lämnats ställa de skilda tyska landskyrkorna på en säker grundval?

Och detta är ej den enda fråga, som plågar sinnena. Man vet mer än väl, att vi nu leva i en tid, som fordrar det yttersta av kyrkorna. De skola ju bilda en damm mot den svallvåg av otro och sedeslöshet, som nu växer allt högre och högre. De skola vid Tysklands andliga regeneration lösa en uppgift, som av den kyrklige arbetaren kräver en rikedom på översinnliga gåvor och heroiska krafter. Skall man visa sig mäktig att uppfylla detta nutidslägets ofrånkomliga bud?

Därför skulle framför allt ett klart begrepp om vad Kyrkan är och skall vara ett nödvändigt villkor. Men ett dylikt begrepp har varken Luther med sitt vacklande mellan synlig och osynlig kyrka lämnat efter sig, ej heller har protestantismen efter hans död lyckats finna något sådant. Och aldrig har väl bland hans teologer rått en häftigare strid om kyrkans väsen och egenskaper än just i vår tid. Man söker ett organ för kyrklig makt och myndighet, när nu staten har dragit sig undan, och man finner det ingenstädes. De flesta röster hänvisa till de olika landskyrkornas generalsynod – detta i bästa överensstämmelse med den demokratiska tidsandan. Men när man så frågar, hur denna synod skall sammansättas och hur den skall kunna bliva en representation för de troendes allmänna prästadöme, som man ännu håller fast vid, eller hur den skall få auktoritet över de enskilda församlingsmedlemmarna, då svarar ett virrvarr av skilda stämmor. Vilken kontrast till vår katolska Kyrka med hennes lära om den av Kristus insatta, fast sammanfogade hierarkien med apostlafursten Petri efterträdare som högste ledare!

Hela den tyska protestantismen är enig om, att det icke får finnas någon makt i kyrkan, som uppställer bindande lärosatser, ej heller vill den tillerkänna någon generalsynod en dylik befogenhet. Sålunda måste det då förbliva vid den söndersplittring i religiös åskådning, som allt hitintills har härskat. Universitetskatedrarnas liberala teologi, som trängt så djupt in i predikantvärlden kommer ingalunda att undanträngas vid den nu pågående kyrkliga ombyggningen, snarare torde den bliva inflytelserikare än någonsin förr. Den lilla skaran av konservativa ledare och det ännu någorlunda Luthertrogna kyrkofolket kommer svårligen att finna tillräckligt skydd mot densamma genom aldrig så vidhjärtade författningsbestämmelser.

Vad som utom enhet i läran redan under föregående perioder städse fattades den tyska protestantismen var bland annat såväl församlingarnas som församlingsmedlemmarnas inbördes sammanhållning. Deras kyrka, den andliga kropp, som sammanhölls av brödrakärleken, var ett fantom. Därför började man också vid ombyggnadsarbetet mer och mer att bortse från den ännu av Luther så kraftigt betonade inre sammanslutningen av församlingarna; man fick nöja sig med en rent yttre organisation. Bara ingen ”Pastorenkirche” mer! Så lyder det allmänna ropet och detta genljuder också i den s. k. församlingsrörelsen, som under ledning av professor Schian i Giessen vill åstadkomma en starkare enhet inom församlingarna och drömmer om en framtida ”församlingskyrka”.

Förut var det inte mycket tal om något församlingsliv, men därför försvann också allt inflytande på folket särskilt på de bildade klasserna och städernas invånare. ”Vår kyrka”, så skriver den senaste protestantiska ”Kirchliches Jahrbuch” (1920), ”har i fruktansvärd grad blivit främmande för massorna.” Gudshusen, som under kriget åter blivit något flitigare besökta, stå åter gapande tomma. Både arbetare och borgare äro leda på de fadda predikningarna utan dogmatisk kärna, som endast gå ut på religiösa känslor eller estetisk kultur. Nattvardsfrekvensen har enligt kyrkostyrelsernas enstämmiga uttalande sjunkit ned till fryspunkten. Den kalla liturgin kan icke värma någons hjärta. Genom de döda kyrkomurarna tränger ingen hänförelsens eld ut i det offentliga livet.

Å andra sidan finnas ännu särskilt på landsbygden vidsträckta områden, där den kristna tron antingen i gammalluthersk mening eller av reformert prägel eller i den evangeliska unionens stil har slagit djupa rötter. I många protestanters hjärtan – också bland de bildade, som söka Gud – framkallar också Guds nåd på den ännu alltjämt antagna uppenbarelsens mark frukter, som äro värda allt erkännande. Det vore en orättvisa att misskänna detta och utan förbehåll fördöma hela den tyska protestantismens praxis. Man må väl märka, att den här givna kritiken riktar sig mot själva dess grundstämning och de iögonenfallande missförhållanden, som ha vuxit fram ur dess bristfälliga organisation.

Dessa organisatoriska fel liksom försvinnandet av inre inflytande visa sig vida omkring i bortsmulandet av stora massor kyrkofolk från varje t. o. m. en blott yttre förbindelse med den protestantiska kyrkan. Det är den nya rörelsen för utträdande ur kyrkorna, vilken särskilt tagit fart bland storstadsbefolkningen som vi här åsyfta. Redan före världskriget hade denna rörelse antagit oroande dimensioner. År 1916 skrev sålunda den nu avlidne gammallutherske ordföranden i Münchens ”Oberkonsistorium”, von Bezzel, skrämd av tanken på den ständigt växande faran: ”Massavfallets ström kommer att brusa fram över kyrkan, de otacksamma att lämna henne i skaror … De olika församlingarna kunna aldrig få en effektiv vård, ty det fattas herdar eller bibelenlig tjänst; de kyrkliga myndigheterna komma då att stå råd- och maktlösa” (Neue kirchliche Zeitschrift 1916 S. 20). I Berlin förekommo enligt den ovannämnda ”Kirchliches Jahrbuch” under de första nio månaderna av året 1919 icke mindre än 29,988 officiellt bekräftade utträdanden ur den protestantiska kyrkan, i Hamburg antecknades under ett halvår 4,164. Om man får tro vår ”Jahrbuch” har denna rörelse ”av allt att döma ännu icke på länge nått sin kulmen”, den kommer längre fram ”att ställa de föregående rörelserna av liknande slag djupt i skuggan”.

Det är här nästan uteslutande fråga om avfall till ren religionslöshet även av personer som tillhöra de högre samhällsklasserna. Denna rörelse är ett tecken, som tydligen visar, hur starkt materialismen har gripit omkring sig bland folket. Och i kapp med otron frodas en nästan otroligt fräck osedlighet och förnekelsen av all auktoritet följer helt naturligt i dennas spår. Det planerade återuppbyggandet av den protestantiska kyrkan har ingen fiende, som kan vara värre än massornas sedliga slöhet. Dessa se i kyrkan blott statens gamla tjänarinna, som de måste underhålla med sina sparpengar och som därtill står i vägen för hela deras jordbundna livsuppfattning.

Vi vilja nu skärskåda de förslag som framkommit för den nya kyrkobildningen. Nästan alla ha de sin spets i ropet på ”bekännelselösa folkkyrkor”. Om Luther och hans lära hör man numera knappt ens talas. De flesta anhängarna har den av vänstern föreslagna trosformeln samlat: ”Kristus är Herren.” Den anses tillräcklig för att göra kyrkofolket till ett kristenfolk. Om Kristi guddom råder den djupaste tystnad. Man vill ju intet hellre än att förena alla – de må hava aldrig så avvikande uppfattning – i ”folkkyrkan”. Sedan skall, som det uttalades på den stora kyrkdagen i Dresden år 1919, folkkyrkan i varje tyskt land förena sig med de övriga tyska kyrkorna till en enhet, som representerar hela den tyska protestantismen likväl med hänsyn tagen till varje landskyrkas säregenheter i lära och kult. En gemensam rikskyrka i egentlig mening synes hittills ha ansetts mindre önskvärd. Detta hindrar ej, att den kan bli till verklighet i framtiden, särskilt som den på grund av dessa kyrkoformers underbara elasticitet icke skulle bli något annat än ett tomt namn.

Mot alla dessa högtflygande planer protestera de ganska fåtaliga strängt lutherska församlingarna utan resultat. I spetsen för dem stå ”Die evangelich-lutherische Konferenz” och ”Der Lutherische Bund”. Men de ha ej den ringaste utsikt att göra sig gällande, särskilt sedan ”Der Evangelische Bund” både genom sin ledning i Berlin och sin tidskrift ”Die Volkskirche” har förklarat sig för den ovan beskrivna liberala planen. På sin höjd kunna de, ifall de vilja hålla stånd som ”positiva”, längre fram bilda en sekt, som delvis hemfaller åt pietismen.

Men skall väl den stora folkkyrkan utan bekännelse kunna undgå det ödet att falla sönder i en mängd sekter. Det är knappast troligt, särskilt om man tager de vägar i betraktande, som inom de redan påbörjade enskilda kyrkliga nybyggena rentav ha öppnats för en framtida sektbildning.

Bayern har redan på generalsynoden i Ansbach i augusti 1920 valt sin nya kyrkoordning, om denna också ej är definitivt avslutad. Denna har ännu en viss positiv anstrykning. En ur val framgången president skall regera kyrkan i generalsynodens namn och i förening med denna, som är sammansatt av flera lekmän än präster. Bibeln skall betraktas som religionens grundval och vid sidan av denna också den protestantiska traditionen. Men de olika ”riktningarna” inom den evangeliska tron skola nu som förr tolereras. Friheten att utlägga bibelordet och att förklara de reformatoriska bekännelseskrifterna får icke inskränkas. Hittills har man också undvikit att tala om den apostoliska trosbekännelsen i denna nya kyrkoförfattning.

I Baden har det kyrkliga nybygget ännu fortare kommit under tak. Också där undviker den nya författningen att göra ett alltför radikalt intryck. Varken i Baden eller i Würtemberg trängde demokratin vid valen och i den nya kyrkliga lagstiftningen så kraftigt igenom, som man hade väntat. Likväl har tack vare det liberala partiet tillräckligt med krut upphopats i den nya byggnaden för att man snart skall kunna vänta explosioner. De badensiska paragraferna 57, 58 och 59 bliva också efterapade av andra landskyrkor. Enligt dessa kan på begäran av 50 röstberättigade av en församling, vilka icke äro tillfreds med sin kyrkoherdes förkunnelse, en annan andlig tillsättas som predikant, sakramentsförvaltare och själasörjare för minoriteten. Till och med en främmande andlig, som icke ens tillhör landskyrkan kan under dessa omständigheter få tillåtelse av de kyrkliga myndigheterna att vid sidan om kyrkoherden förvalta det andliga ämbetet. Därmed är sockenbandet fullständigt upplöst. Den ovan citerade ”Jahrbuch” (S. 394) kallar dessa paragrafer ”bestämmelser som nästan helt spränga sönder församlingsenheten”, som ”i upprörda tider lätt kunna slita menigheten alldeles sönder”. I själva verket öppna de dörren till sektväsendet på vid gavel. Men egentligen äro de endast en praktisk utformning av satser, som själve Luther har uttalat särskilt under sin tidigare period.

I Preussen har man ännu ej börjat taga itu med nybyggnadsarbetet. Ända hittills hava tre ministrar innehaft den högsta kyrkliga myndigheten, som fordom tillerkändes monarken, sedan parlamentet till största förargelse för den gamla kyrkliga byråkratien har överlämnat densamma åt dem. Men senast i november detta år komma genom urval (!) representanter för församlingsorganisationerna överallt att väljas och ur deras krets skall sedan genom val inom tre månader den lagstiftande församling framgå, som bestämmer den nya kyrkoförfattningen. De tre hatade ministrarna förlora äntligen sin makt, när denna församling har öppnats. Dessa bestämmelser för Preussen blevo på förslag av landets Oberkirchenrat den 8 juli 1921 definitivt antagna av den preussiska Landesversammlung. (Texten finnes i tidskriften ”Die Reformation” 15 augusti 1921.) Anm. medföljande blad.

Alltså är det från den rent världsliga makten, som nyordningen i Preussen egentligen utgår. För denna statens inblandning i kyrkans affärer arbetade ett stort protestantiskt parti under den demokratiskt sinnade professor Rade i Marburg. Ett annat parti önskade och önskar med utgivaren av tidskriften ”Die Reformation”, den berlinske kyrkoherden Philipps, mera självständighet för kyrkan. Det klagar över att ovannämnda bestämmelser, särskilt den ödesdigra anordningen med ”urval” kommit till stånd under den världsliga maktens tryck. Det fruktar, att staten icke kommer att fullgöra den i författningen utlovade betalningen av sina lagenliga hittillsvarande penningbidrag till den protestantiska kyrkan med kapitalet utan med årliga räntor till kyrkoherdarnas stora nackdel; på så sätt skall den kunna tvinga kyrkan att alltjämt vara underdånig och eftergiven. De utomordentliga lönetilläggen, som man hittills vant sig vid att få, skulle dessutom på grund av penningnöden helt och hållet bortfalla.

Å andra sidan är man också ängslig för, att de radikala elementen i stora skaror kunde tränga in både i elektorsgrupperna och i den konstituerande generalsynoden, då ”urvalen” lämna dem en öppen dörr till båda. Hur det än må förhålla sig därmed – då ovan skisserade program skall börja utföras i praktiken, fruktar man i Preussen en väldig storm.

Och när så hela programmet har förverkligats? Ja, enstaka luthervänliga optimister vänta och hoppas, att den Helige Ande ännu alltjämt skall sväva över det sålunda uppkonstruerade nybygget. Men snarare har man väl anledning att invänta tvedräktens ande som ständig gäst i den bekännelselösa folkkyrkan. Om redan den förutvarande statliga kyrkostyrelsen blott med svårighet förmådde hindra en sprängning av de heterogena elementen, vad skall väl då ske, när kyrkan på allvar har skilts från staten? Om redan ”pastorernas gamla kyrka” hade den största möda att hålla sig uppe, vad skall väl följden bliva, om nu en fri folkkyrka förklarar denna krig? Tyskland kommer då att uppleva å ena sidan framträdandet av det brokigaste sektväsende å andra sidan en fruktansvärd stegring av den kyrkliga likgiltigheten.

Trots detta tro vi dock ej, att den nya officiella kyrka, som på detta sätt har bildats, så snart kommer att helt falla sönder. Alltför djupt har i tyska folkets hjärtan under forna trostider behovet av kyrklighet blivit inpräglat; alltför stark är också, särskilt på landet, den nedärvda sedvanans makt. Likväl kunde ett ord av von Bezzel, den förre lutherske konsistorialpresidenten i München i mer än en mening tillämpas icke blott på den lutherska menigheten utan också på den planerade officiella folkkyrkan. ”Liksom en förstening”, så skrev denne, ”skall, så fruktar man, kyrkan snart försvinna under Roms, sekternas och kalvinismens livfulla och levnadsfriska formationer” (Neue kirchliche Zeitschrift 1916 S. 14). Men försteningar försvinna icke så fort. De hålla sig kvar, ja, de förfoga till och med över en säregen motståndskraft. Helt säkert komma också i lutherdomens och överhuvud protestantismens framtid många människor att med segerrik övertygelse gå tillbaka till den katolska Kyrkans modersfamn och ännu flera skola helt säkert falla ned i tvivlets och den materialistiska otrons avgrunder. Men protestantismen själv kommer likväl med största sannolikhet att leva kvar i oöverskådliga tider. Ja, vi kunna gå ännu längre. I försteningarnas närhet sorla ofta bland markens gräs befruktande källor och ljuvliga blomster växa upp kring dessa. Sålunda kan också Andens underbara kraft bredvid en slapp och bortdöende kyrklig organisation i ärligt tänkande människors hjärtan skapa boningar för nåden och dess övernaturliga frukter, som fastän de befinna sig i omedveten villfarelse, likväl söka efterlikna den enda sanna Kyrkan. Särskilt tänka vi härvid på landsbygdens folk, som engång utan egen skuld rycktes bort från katolicismen. Men också bland städernas protestanter ha rörelser framgått, som båda gott för framtiden.

Den s. k. Högkyrkliga Föreningen, som består av både kyrkoherdar och lekmän, vilka äro missnöjda med sin nuvarande kyrkliga omgivning, är visserligen ännu ganska liten och möter det häftigaste motstånd i det egna lägret. Den har börjat införa åtskilliga katolska bruk liksom den engelska ritualismen. Flera av dess ledare, exempelvis den litterärt ivrigt verksamme kyrkoherden Albani, ha övergått till den katolska Kyrkan. Den kan i sina kretsar göra mycket gott, skjuta en regel för otron, stärka kyrklig tukt och goda seder, och hjälpa till att småningom mildra de gängse fördomarna mot Rom.

Dessa fördomars berg är likväl alltför väldigt och det vilar alltsedan Luthers vanställande arbete alltför tungt på sinnena, för att man skulle kunna hoppas på en snabb allmän befrielse från deras förtrollning. Bön och fortsatt upplysning från vår sida kunna bäst påskynda denna.

–––––––––––

För Credos läsekrets har det säkert varit en högst angenäm överraskning att som medarbetare i vår tidskrift under 1921, Wormsjubiléets år, se vår Kyrkas störste nu levande Lutherkännare professor H. Grisar, en av den katolska samtidens mest lysande namn på kyrkohistoriens område. Det behöver väl inte sägas att vår tacksamhet måste vara stor för det välvilliga intresse, som den frejdade forskaren härigenom har visat för vårt arbete. I detta sammanhang kunde lämpligen påpekas, att Pater Grisar just nu har utgivit första häftet av sina ”Lutherstudien” (Aktuella tillägg till hans stora arbete om Luther i tre band) under rubriken ”Luther zu Worms und die jüngsten drei Jahrhundertfeste der Reformation” (Luther i Worms och de sista tre hundraårsfesterna av reformationen). I detta häfte finnes vid betraktandet av jubileumsfesterna ett protestantismens självporträtt i samma stil som ovanstående uppsats har tecknat. Det sista kapitlet bär överskriften: ”Reformationens hundraårsjubiléer en utställning, som illustrerar dess avfall från Luther.” Boken är utgiven på Herders Förlag i Freiburg Br.

Anm. Efter en för de konservativa protestanterna icke så ogynnsam utgång av de anticiperade valen öppnades den lagstiftande församlingen i september detta år provisoriskt i Berlin, men blev efter insättandet av en kommission omedelbart åter ajournerad.

Senare meddelande (av den 28 september) från artikelförf.