Det andra könet?

av KAREN KILBY

Den katolska kyrkan har ändrat sin uppfattning om kvinnor från att bara betrakta dem som av naturen underlägsna män, men fortfarande kan de inte bli vigda till diakon eller präst, än mindre inneha högre ämbeten. Hur skulle då en ”teologi om kvinnan”, som påven Franciskus har efterlyst, kunna se ut?

Ett uppmuntrande drag i intervjuerna med påven Franciskus är frånvaron av försvarsattityder och triumfalism. Han har inte svårt att inse att det finns problem i kyrkan eller att allt i hennes tänkande ännu inte är avslutat. Hans tanke att en mer fördjupad teologi om kvinnan är nödvändig – uttryckt vid mer än ett tillfälle, bland annat när han intervjuades av jesuitpater Antonio Spadaro – tycks mig bekräfta detta. Franciskus är medveten om att allt inte är som det borde vara, vare sig i kyrkans teori eller praktik. Det är bra att känna till. Om vi för den skull behöver en ny eller djupare eller bättre formulerad ”teologi om kvinnan” är däremot inte alldeles klart för mig.

Den kristna traditionens förståelse av kvinnorna har inte alltid varit särskilt smickrande. Kvinnor har rutinmässigt antagits vara underlägsna, mindre rationella, underordnade till sin natur. Tidiga teologer beskrev inte sällan kvinnorna som att de kunde uppnå helighet endast om de lämnade sitt kön bakom sig. Fastän Thomas av Aquino på många vis är imponerande är han det inte ifråga om kvinnor: i Aristoteles efterföljd ansåg han att kvinnor blev till när vinden blåste åt fel håll, och att det enda syftet för en kvinna var reproduktion och fostran av barnen under deras första år.

Ibland har kvinnorna associerats med Eva och ansetts särskilt ansvariga för syndafallet eller särskilt svaga inför frestelser, eller som en särskild fara för män. (Det är visserligen litet deprimerande att berätta om allt detta, men då skall man komma ihåg att det aldrig har funnits några svårigheter med den teologiskt viktigaste punkten: det har aldrig funnits något tvivel om att kvinnorna är en del av den mänsklighet som Kristus antog vid sin inkarnation och följaktligen helade och frälste.) Under de senaste årtiondena har officiella kyrkliga dokument, påvliga uttalanden och de främsta teologiska skrifterna till synes varit betydligt vänligare och mer smickrande mot kvinnorna. Borta är alla antydningar om underlägsenhet, irrationalitet eller underordning eller några särskilda beskyllningar för syndafallet. Kvinnornas lika värde och värdighet betonas starkt, och det framhålls hur viktigt det är att försvara kvinnornas rättigheter. Ibland kan man se hur det tidigare mönstret har vänts till sin motsats, så att kvinnorna sägs vara överlägsna i dygd och att de har en större förmåga eller dragning till vissa aspekter i det kristna livets centrum. Påven Johannes Paulus II inleder sitt brev Mulieris dignitatem (1995) med att tacka kvinnorna i deras olika roller: mödrar, hustrur, döttrar och systrar, yrkesarbetande eller vigda till ett heligt liv.

Till slut tackar Johannes Paulus ”varje kvinna”: ”Genom den insikt som är en del av din kvinnlighet berikar du världens förståelse och bidrar till att göra mänskliga relationer ärligare och mer autentiska.” Han hänvisar ofta till ”kvinnans väsen” som han förbinder med tjänst, självutgivande, hjälp åt andra, förmågan att lyssna till andra. På andra ställen talar han om ”kvinnornas särskilda sensitivitet”.

Det verkar litet oartigt att inte reagera positivt på en sådan ansträngning att visa vänlighet, men jag känner det svårt att undvika en viss känsla av obehag. Det tycks här finnas en tendens att låsa fast kvinnor i bestämda roller med tonvikt på moderskap och kvinnors särskilda relationer till män. Och det är något förbryllande att se kvinnorna som en avskild, distinkt grupp i kyrkan och samhället som kan tas fram och prisas för sina särskilda bidrag på samma sätt som man kan tala om poeter eller politiker.

Feministiska tänkare kan uppdelas i essentialister och konstruktivister. Essentialisterna anser att det finns något universellt givet, någonting bestämt och medfött, som anger att det skall bli en kvinna, medan konstruktivisterna hävdar att alla betecknande skillnader mellan män och kvinnor är en produkt av sociala villkor, en social konstruktion. Om vi brukar denna terminologi står det klart att nyare uttalanden från kyrkan har varit starkt essentialistiska och faktiskt aktivt inställda på att motstå konstruktivismen.

Män och kvinnor är jämlikt skapade till Guds avbild och har samma värde och värdighet, men de är också inbördes olika, inte bara fysiskt och psykologiskt utan också ontologiskt, till själva sitt väsen såsom Gud avsåg dem att vara. Kvinnor skall värderas inte för att de är likadana som män utan därför att kvinnor och män kompletterar varandra. Denna tanke på komplettering blir viktig genom att den förklarar varför kvinnor inte kan prästvigas. Traditionellt sett behövde detta naturligtvis inte någon förklaring. Om man visste att kvinnor var mindre rationella och av naturen underordnade var det naturligt att bara män skulle vara präster. Men när vi antar att män och kvinnor är likställda, då fordras en ny förklaring. Detta har mest utförligt gjorts av Hans Urs von Balthasar, som sägs ha varit Johannes Paulus II:s favoritteolog och också har uppskattats av Benedictus XVI.

I Balthasars tänkande associeras det maskulina med aktivitet, det feminina med receptivitet. Receptivitet är en god sak. Vi är alla kallade att som kristna i grunden bli marianska, receptiva gentemot Gud, och därför finns det en särskild mening i att kvinnor har ett försteg i det kristna livet. Men det var ingen tillfällighet att Kristus var man. I den mån han skulle representera Gud (den aktiva delen) gentemot världen (den receptiva delen) måste han vara man. Och eftersom en präst skall representera Kristus inför (den essentiellt feminina) kyrkan måste han också vara man.

Balthasars framställning av könen har mött kritik från olika håll. Hur Franciskus ser på frågan är det ännu svårt att veta. Anser han att vi behöver något som är helt olikt den kvinnosyn som Johannes Paulus II och Balthasar utvecklade, eller menar han att dessa tankelinjer behöver uttryckas och spridas på ett bättre sätt?

Som jag ser det tycks det finnas skäl att tveka inför tanken att kyrkan behöver en ny ”teologi om kvinnan”. Själva innebörden i en sådan teologi löper risken att se det kvinnliga könet som ett problem som behöver lösas, något ”annorlunda” som behöver förklaras. Det finns en fara att vad jag en gång hörde från en ung fysikstudent – ”Kvinnor är bra konstiga” – blir undertexten i varje sådan teologi.

Sedan kommer frågan om vem som utformar och auktoriserar denna teologi. Det tycks mig som om de flesta kvinnor – åtminstone i västvärlden – föredrar att själva spekulera över vad det är att vara kvinna (och som omedelbar slutsats över vad det är för fel på deras äkta män) snarare än att undervisas om detta av män med auktoritet, vare sig den är världslig eller kyrklig. Det må vara orättvist eller trångsynt, men det är en attityd som är förståelig av historiska skäl och svår att undkomma.

Slutligen har vi frågan om prästvigning av kvinnor (eller ej). Påven Franciskus vill lyfta bort vigningsfrågan – det finns ju andra frågor för kvinnor än om de kan vara präster eller ej. Men det står klart att varje officiellt acceptabel teologi om kvinnor måste ta med detta problem i beräkningen, och man undrar hur resultatet kommer att bli. Det finns en fara för att en teologi om kvinnor frestas att för balansens skull ta fram något som kvinnor kan göra men inte män (som att föda barn) och placera detta helt i centrum för vad det är att vara kvinna.

Det finns alltså skäl att tveka. Men om det ändå skall bli någon teologi om kvinnor skulle jag vilja föreslå några få omfattande principer som kan utgöra ramen för den. Den första principen har att göra med den mångfald av vägar på vilka man kan bli en flicka eller kvinna. Traditionen säger att den obegränsade skaparens enhet och enkelhet förhärligas av den begränsade skapelsens mångfald. Enligt min mening måste vi anta att olikheterna inom könen, inte bara skillnaderna mellan dem, spelar en roll i detta förhärligande. (Det gäller för den delen också dem som befinner sig mellan könen – dem som inte kan kategoriseras som vare sig män eller kvinnor.)

Detta betyder inte att vi måste anlägga ett social-konstruktivistiskt perspektiv. Det kan mycket väl finnas olikheter mellan män och kvinnor som är givna av Gud, men det är ingen brådska med att fastställa dem. En lång erfarenhet visar att vi inte är så bra på det. Om vi är essentialister så bör vi kanske vara apofatiska essentialister och medge att vi som män och kvinnor förblir ett mysterium för oss själva.

För det andra skulle det vara en god idé om vi antog att arvsynden är lika fördelad mellan män och kvinnor. Kanske män och kvinnor tenderar att bli frestade på olika sätt. Därför tycks det inte rätt och riktigt att påstå – vare sig det är en feminist eller en påve som säger det – att kvinnor har ett medfött försteg på vägen till godhet och helighet. Det tycks orättvist mot män, och är inte till hjälp för kvinnor.

Slutligen gäller det frågan om moderskap. Kvinnor har så ofta blivit begränsade och definierade av modersrollen att feminister har en tendens att undvika eller minimalisera den. I nyare kyrkliga uttalanden tycks modersrollen tvärtom ses som början och centrum för allt tänkande om kvinnor. En teologi om kvinnor behöver en väg för att göra rättvisa åt den mäktiga upplevelsen att vara mor utan att reducera alla kvinnor till framgångsrika eller misslyckade – eller ens andliga – mödrar. Ingen enkel sak.

Översättning: Per Beskow

Artikeln ursprungligen publicerad i The Tablet den 9 november 2013 och publiceras med utgivarens tillstånd. www.thetablet.co.uk.