Det finns inget kristet partiprogram!

av THOMAS IDERGARD

Svenska kyrkan och Sverigedemokraterna var för några veckor sedan inblandade i en debatt om, och på vilket sätt, kyrkor och samfund ska ha konkreta synpunkter på den praktiska politikens utformning (se till exempel här). Frågan gällde då migrationspolitik.

I meningsutbytet tycker jag att båda sidor har en poäng. Tron på det kristna evangeliet – att redan nu leva i uppoffrande generositet mot nästan på grund av hoppet om uppståndelsen och ett evigt liv – har förstås konsekvenser för den troendes alla relationer och alltså även i samhället, det vill säga de politiska. Samtidigt kan frestelsen att agera i dagspolitiken riskera kraften och trovärdigheten i förkunnelsen om det grundläggande: om Kristus uppståndelse och hans rike som inte är av denna världen men påverkar världen på ett betydligt mer omfattande sätt än politiska program. En förkunnelse som inte kan göras någon annanstans än i kyrkan. De kristna kyrkorna och samfunden måste alltså balansera mellan dessa båda punkter.

När det gäller vägledning av de troende i det som har konsekvenser på konkreta sakpolitiska områden, behöver kyrkliga företrädare förstå och respektera att den kristna tron faktiskt sällan förmedlar bestämda åsikter. Och de troende måste, om inte annan hjälp ges, själva urskilja när kyrkliga uttalanden med politiska konsekvenser skulle vara bindande för samvetet. Eller när de snarare är debattinlägg att beakta för ett eget ställningstagande som kan gå i annan riktning (något som gäller i de allra flesta fall).

Skilj absoluta värden från praktisk visdom

Filosofin ger god hjälp för kyrkliga ledares balansgång mellan de två punkter som utbytet mellan Svenska kyrkan och SD tydliggjorde. Inom flera olika inriktningar av moralfilosofin – det vill säga tänkandet om vad som utgör goda handlingar och varför (bland annat alltså politiska ställningstaganden) – görs en viktig åtskillnad mellan absoluta moraliska värden å ena sidan, praktisk visdom eller dygder, å den andra. Absoluta värden skyddar bestämda, fundamentala nyttigheter som krävs för att uppfylla den mänskliga naturens ändamål och därmed den mänskliga personens växt. I den bibliska och kyrkliga traditionen finner vi som absoluta värden exempelvis värnet av oskyldigt mänskligt liv och villkoren för kroppslig intimitet. Handlingar som motverkar dessa värden betecknas som inneboende, ”intrinsikalt”, dåliga och kan aldrig rättfärdigas. Ett exempel på en sådan politisk åtgärd skulle vara införande av aktiv dödshjälp.

Den tyska frivilligorganisationen Sea-Watch räddar flyktingar i Medelhavet, juli 2015. Foto: Wikimedia Commons.

Den praktiska visdomen kan beskrivas som rangordningen av och prioriteringen mellan värden som inte har absolut karaktär. Låt oss se på en konkret moralisk situation för att konkretisera: flyktingar som lider skeppsbrott på ett flyktingsmugglarfartyg i Medelhavet. Ett absolut värde är att rädda deras liv. Men frågan om vad som därefter ska ske blir en fråga för den praktiska visdomen. Ska de föras till den närmaste hamnen i Europa för asylsökande? Hur ska det då avvägas mot ambitionen att motverka flyktingsmuggling? Ska de istället föras tillbaka dit därifrån de kom? Ska EU upprätta hållpunkter utanför sina gränser där man söker om asyl till Europa eller direkt fördela asylsökande mellan sina medlemsländer? Och så vidare.

Här ger vare sig Bibeln eller kyrkans tradition något entydigt svar om handlingsväg. Här går det inte att härleda entydiga inneboende dåliga handlingar (vilket däremot vägran att rädda flyktingarna ur vattnet vore). Som kristna uppmuntras vi att hjälpa, ja, faktiskt att uppoffra av det som är vårt för att hjälpa, människor i nöd, som exempelvis flyktingar. Hjälpen till den utsatta vill uppnå ett absolut värde: motverkandet av förlust av oskyldigt liv. Men frågan om hur denna hjälp bäst ska ske med hänsyn både till de nödställda och till andra värden, som exempelvis situationen i de samhällen som hjälper och deras åtaganden till andra typer av nödställda, blir en fråga för det praktiska förnuftets avvägningar. Två kristna kan alltså förbli lika trogna sin tro och sträva efter dess absoluta värden men landa i väldigt olika uppfattningar om politikens utformning, sättet att sträva, på detta och de allra flesta övriga områden. Det vill säga, deras praktiska visdom kommer att visa sig på olika sätt.

Vad som avgör om den praktiska visdomen har verkat, är snarare sättet att resonera sig fram till den konkreta politiska ståndpunkten (återigen då så länge den inte skulle gå emot något absolut värde) och huruvida alla relevanta värden har beaktats i en slutlig avvägning.

Katolsk sociallära ger hjälp med avvägningar – men gör dem inte åt oss

Till stöd för den praktiska visdomen, så här sedd som ”process”, har den katolska kyrkan sin sociallära. En undervisning om vårt sociala handlande i vilket politiken är en del, men inte den enda. Vi kristna är medborgare i en stat men vi är också familjemedlemmar, vänner, företagare, anställda, volontärer i olika frivilligverksamheter och så vidare. Vi har en mängd olika sociala roller och funktioner i vilka vi är kallade att både utöva dem ändamålsenligt och bidra till att bygga Guds rike.

För politiken beskriver socialläran vad som är viktigt att beakta i den praktiska visdomens avvägningar i olika frågor. Som till exempel för arbetsmarknadspolitiken, att balansera anställdas krav på trygghet med företagets krav på lönsamhet. Eller för flyktingpolitiken, att balansera flyktingars behov mot den mottagande gemenskapens förutsättningar att hjälpa på bästa sätt. Socialläran säger inte hur denna balans en gång för alla ska se ut. Därvidlag är den inget partiprogram utan en påminnelse om vad politiska aktörer absolut måste ta hänsyn till när politik utformas och bedöms. Med det gemensamma goda som mål.

Kyrkliga ledare och företrädare kan, och ska i en sekulär stat (som för övrigt kommer ur den kristna grundsynen), inte göra jobbet och tala om exakt hur lagar och reformer ska se ut, eller hur väljare ska agera, på alla de områden som utgörs av den praktiska visdomens domäner. Istället bör de påminna andra och sig själva om vad Andra Vatikankonciliets pastoralkonstitution Gaudium et spes påpekar: ”Ingen har tillåtelse att identifiera Kyrkans auktoritet uteslutande med de egna åsikterna.” Liksom om vad påven S:t Paulus VI framhöll i ett apostoliskt brev 1971: ”Kristna kan inte finna ett parti som helt och fullt motsvarar de etiska krav som tron och medlemskapet i Kyrkan ställer. Deras anslutning till ett politiskt alternativ kan aldrig vara ideologiskt, utan bara kritiskt.”

Sörj inte att KD inte är ”kristet” – det hade inte gått ändå

Precis detta tror jag också gör ”kristna” partier, eller som det numera heter ”partier på kristen grund”, till omöjliga projekt i längden. Teologen och skribenten Joel Halldorf har nyligen officiellt deklarerat skilsmässan mellan partiet Kristdemokraterna och de frikyrkligt kristna (se här). Det finns sorg och besvikelse i tonen. Men kanske beror dessa emotioner mest på en utebliven distinktion mellan absoluta värden och praktisk visdom? KD grundades för, och kom under början av sin tid, att föra in de absoluta värdena i politiken (familjesyn, abortfrågan). Då är det lätt att finna den direkta härledningen ur biblisk och traditionell kristen tro, som jag visat ovan. Men så fort frågorna går in på fältet för den praktiska visdomen – och det måste de förr eller senare eftersom det politiska systemet mestadels hanterar just sådana frågor som skatter, näringsliv, sjukvård, utbildning och så vidare – så går den direkta härledningen inte längre att göra så enkelt. Och när den görs så görs den på olika sätt beroende på olika personers sätt att balansera värden i sitt eget politiska tänkande och handlande. Resultatet blir debatter om vad som är en mest ”kristen” politik på olika områden. Men utanför de absoluta värdenas värld kan den frågan aldrig få ett bestämt svar, i alla fall inte på denna sida av evigheten.

För egen del tillhör jag dem som mest beklagar att inget politiskt parti vill eller kan föra in de kristna absoluta värdena i politisk debatt och politiska beslut. Men jag förstår samtidigt att även om det skulle tilltala en tillräcklig del av väljarkåren räcker det inte för att bygga ett politiskt parti på. Och då är vi tillbaka i olika kristnas olika avvägningar i alla den praktiska visdomens frågor.

Jag säger inte att vi kristna upphör att vara kristna – varken med vår uppgift att missionera eller vår skyldighet att söka drivkrafterna och riktlinjerna för vad vi tänker, säger och gör i vår tro – eller ska försöka lämna en central del av vår person utanför valbåset eller det politiska sammanträdesrummet. Vi kristna ska verka i världen och näras av vår tro. Den ger dock inget partiprogram.

Och kanske viktigast av allt: vi ska heller inte ha överdrivna förväntningar på något partiprogram, utan bara göra vad vi kan för att främja trons absoluta värden och använda och kultivera den praktiska visdomen med tron som drivkraft, väl medvetna om att vi aldrig kan åstadkomma något som ens på väldigt långt håll liknar något paradis.

Thomas Idergard 2019-11-07

Detta är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.

Veritas förlag har nyligen gett ut den katolska sociallärans viktigaste dokument i en omfattande volym. Läs mer om den, lite ur den, recensioner och beställ ett eget exemplar för mer kunskap och inspiration, se mer via länken här

Ett svar har inkommit från Mats Selander, partiordförande för Kristna Värdepartiet. Det finns publicerat på hans blogg: https://matsselander.wordpress.com/2019/11/13/kristna-varderingar-kan-visst-forma-ett-partiprogram/