Det förklädda föraktet

– Religionsförakt och kulturförakt är två sidor av samma mynt.

Religionsföraktet – ofta maskerat som religionskritik – har fått en stark utbredning i Sverige under det senaste årtiondet. Det inte bara dominerar medierna utan har också påverkat olika myndigheters ställningstaganden. Om detta är väl de flesta medvetna.

Bakom denna utveckling ligger en världsåskådning som tydligast drivs av ateisterna/humanisterna. Den utgår från föreställningen att naturvetenskapen och framför allt biologin har gett oss en så komplett bild av vår värld och av oss själva att alla andra förklaringssätt framstår som föråldrade. Inte minst har den neurologiska forskningen bidragit till en syn på människan där hon mer eller mindre identifieras med sin hjärna. (Om detta, se antologin Neurocultures: Glimpses into an Expanding Universe, som Christer Nordlund belyste i artikeln ”Neurovetenskap som frälsare och hjärnspöke”, Svenska Dagbladet 10 juli 2011.)

Det har utbildats en hel neurokultur, där alla mänskliga fenomen reduceras till hjärnfunktioner. Ofta fattas den kritiska insikten att även en sådan scientistisk uppfattning i sig själv är en världsåskådning som inkluderar premisser av utomvetenskaplig karaktär.

För drygt femtio år sedan introducerade C. P. Snow begreppet ”de två kulturerna”, det vill säga den naturvetenskapliga och den humanistiska. Han påpekade, med all rätt, att forskare inom humaniora ofta saknade elementära kunskaper i naturvetenskapliga frågor. Men i dag ser vi ofta prov på raka motsatsen. Det finns i Sverige en utbredd föreställning om att det räcker med naturvetenskapliga och tekniska kunskaper, och att studier i humaniora är ett onödigt påhäng. Vi såg det härförleden i Svenskt Näringslivs visserligen hårt kritiserade förslag att dra ner på studiemedel för humanistiska studier, eftersom de inte anses lönsamma för arbetssökande. Eller, som andra i debatten uttryckte det, de är bara tidsspillan.

Studier i religion och humaniora hamnar här i samma båt: de passar inte in dagens scientistiska kultur som bara räknar med sina egna slags förklaringsgrunder. Båda handlar de om samma frågor: vad en människa är och vad hon bör vara, och de innehåller värderingar som till stor del är desamma.

I Sverige hör denna scientistiska reducering av världsbilden samman med en utbredd oförståelse för äldre tiders kultur och därmed också för religionen, som ju alltid har sina rötter i äldre tid. Här finns ett uppenbart sammanhang med vårt lands snabba omställning under 1900-talet från det gamla ”Fattigsverige” med djupa samhällsklyftor och social misär till vår tids tekniskt utvecklade välfärdsstat. Det förgångna blir då gärna något som man helst vill skjuta åt sidan. Till det som drabbas av glömskan hör inte minst våra egna litterära klassiker, som efter hand alltmer uppfattas som oläsbara. Samma utveckling drabbar också religionen. Den gamla lutherska enhetskyrkan uppväcker ingen nostalgi, och det religiösa språket framstår som förlegat i sms-andets tid. Men ser man saken inte enbart i ett snävt nationellt perspektiv utan i ett bredare europeiskt eller globalt perspektiv är mänsklighetens kulturella och religiösa arv något oändligt mycket större och viktigare än så, något som ofrånkomligt påverkar männi­skors engagemang, attityder och frågeställningar också i vår tid.

Människan har nämligen ett drag som skiljer henne från alla andra biologiska varelser, hon har en kulturhistoria som börjar redan på stenåldern. Den darwinistiska utvecklingstanken har inte så mycket att säga när vi når detta stadium. Människor har förmågan att kommunicera och konstruera, att bygga upp kulturer som inte kan förklaras enbart biologiskt. Men för att förstå detta behöver man ett historiskt perspektiv. Historielösheten går hand i hand med biologismen och scientismen, något som lätt kan iakttas i medierna.

Människans historia rymmer allt det hon har kunnat skapa, och ibland har misslyc­kats med, på alla livets områden: samhällsbyggande och politik, vetenskap och teknik, filosofi och matematik, litteratur och diktning, konst och arkitektur, musik och dans, men också religion och etik. De sistnämnda går inte att skilja ut från de övriga bara på grund av vissa aktuella fördomar, ty de är nära sammanvuxna med andra kulturyttringar. Alla dessa aspekter hör på ett visst sätt samman, och allt har en kontinuitet. Det så kallade kulturarvet är inte bara något som finns i dammiga gömslen utan är något som också vi själva producerar i våra bästa stunder, därför att sannolikt är vi inte historiens sista generation. Nog hoppas många på att också vi kan skapa något som kommer att ha värde i framtiden.

Kunskapen om mänsklighetens kulturella vidd och mångfald bereder vägen för tolerans, det vill säga respekt för andras åsikter. Den utesluter på inget vis personliga ställningstaganden, som kan vara myc­ket övertänkta och definitiva. Det är till exempel helt naturligt för en troende katolik i dag att respektera människor från andra religiösa traditioner och engagera sig i deras problem. De religionsfientliga strömningarna i dagens Sverige uttrycker däremot ofta en konformism och ett majoritetstänkande som är raka motsatsen till en humanistisk hållning: ”Vi svenskar har gemensamma värderingar, och de som tycker något annat kan vi bara till nöds acceptera.” Det myc­kna talet om samlevnad mellan olika kulturer har med förlov sagt inte några djupa rötter i det allmänna medvetandet.

Det hela har i grunden att göra med synen på människan och hennes mentala värld. För biologismen är människor inte personligheter utan bara individer. Det är en syn som härrör från vissa 1700-talstänkares beskrivning av människan som en maskin, en åskådning som i sin extrema form lever kvar hos dem som tror att vi kan åstadkomma en digitaliserad robot med samma värdighet som en människa.

Men tar vi människor på allvar, sådana de är, står det klart att de verkligen är något unikt som inte kan ersättas av något annat. Människor har förmågan att reflektera över både sig själva och sin omvärld, handla utifrån värderingar, fatta beslut och ta ansvar, känna empati och vara kreativa både som individ och tillsammans med andra. Människor ställs inför livets grundfrågor på ett sätt som inga andra varelser, även om man inte får några svar som alla kan enas om. De kan också utvecklas och mogna när de får nya erfarenheter av livet. Mötet med andra människor, i nutiden eller i historien, ger oss ständiga möjligheter till insikter som kan bli avgörande för det egna livet. Där har humaniora och religionerna en gemensam och dyrbar kunskap att förvalta. Glömmer vi bort den aspekten av tillvaron blir vi inte mera utan mindre människor.

PER BESKOW