Det liberala samhället, dygderna och kyrkan

– Allt fler röster höjs för att det liberala samhällsprojektet bör fokusera de mänskliga dygderna för att inte riskera att spåra ur.

I spåren av finanskriser och upplopp märks en ny medvetenhet om värderingars och dygders betydelse för ett fungerande samhälle. Här i Sverige hade tidskriften Axess nyligen ett intressant temanummer om ”Dygden som räddningspaket”. Bland annat skrev bröderna Nima och Tino Sanandaji, den förre VD för den borgerligt orienterade tankesmedjan Captus, om hur viktigt det är med normer kring arbete och ekonomiskt ansvarstagande för att marknadsekonomin ska fungera, så att sammanbrott som den senaste finanskrisen kan undvikas. Den unge skribenten Johan Wennström för sedan en tid tillbaka en kamp i spalterna mot värdenihilism och värderelativism. Han kommer snart ut med boken Dygdens glädje (Atlantis förlag) med nya infallsvinklar från framför allt positiv psykologi. Svenska Dagbladet publicerade den 12/8 2011 en omdiskuterad text av den framstående sociologen Zygmunt Bauman om kravallerna i London som han karaktäriserade som ”de defekta och diskvalificerade konsumenternas upplopp”. Bauman har i flera tankeväckande böcker beskrivit vår tids ”flytande” modernitet, där inga normer är fasta och där allting ständigt kan bytas ut, även människor. Han varnar för framväxten av ett samhälle där konsumtion blir människornas främsta värdemätare.

I Signum gav vi i förra numret plats åt den katolske journalisten Austen Ivereighs reflektioner om sommarens kravaller i London. Han pekade på att utan det civila samhällets mindre, frivilliga gemenskaper som förmedlar grundläggande värderingar om hur vi ska bete oss mot varandra, kan inte samhället fungera. Det liberala, demokratiska samhället kan inte på egen hand garantera de värden som krävs för att det ska bestå, en tanke som den tyske juridikprofessorn och författningsdomaren Wolfgang Böckenförde formulerade redan på sextiotalet.

En av vår tids mest ansedda samhällsdebattörer, den tyske filosofen Jürgen Habermas, som själv är ateist, hör till dem som under senare år med emfas har varnat för framväxten av ”ett urspårat sekulariserat samhälle” där allt styrs av ohämmade ekonomiska vinstintressen. Den enda motvikt som i längden kan stå emot en sådan utveckling och som förmår att motivera människor att tänka och handla annorlunda ser Habermas i den judisk-kristna traditionen och dess tanke på att människans värde har sin grund i att hon är skapad till Guds avbild. Utan denna starka förankring riskerar våra föreställningar om frihet, ansvar och människovärde i längden att urholkas, menar Habermas.

Dessa olika tankegångar är inte helt nya; de fanns redan väl utvecklade sedan industri­alismens gryning inom samhällsvetenskapen, skönlitteraturen och den katols­ka kyrkans sociallära. Vi har Émile Durkheims analys av anomin, det vill säga normupplösningen som riskerar att ta över i det moderna samhällets omvälvande samhällsförändring. Vi har Max Webers analys av kapitalismens grund i den protestantiska arbetsetiken. Vi har Robert Musils ännu aktuella karaktäristik av den moderna männi­skans undflyende personlighet i den klassiska, oavslutade romanen Mannen utan egenskaper. Och vi har påven Leo XIII:s banbrytande encyklika i sociala frågor Rerum novarum från 1891, som visar att den nya tiden kräver förnyade institutioner för att garantera respekten för människans värdighet och för det civila samhälle som ska slå vakt om denna.

Kyrkan har här ett viktigt bidrag att komma med, både för att förverkliga och för att belysa de värden vilkas avgörande betydelse allt fler människor nu får upp ögonen för. Dels är kyrkan en av de civila sammanslutningar som påminner om de värden och dygder som samhället inte klarar sig utan, såsom respekt för varje människas unika värde, personlig hederlighet och självbehärskning samt praktisk omsorg om dem som har det sämre ställt. Dels kan inte minst den katols­ka kyrkan bidra till analysen av hur individ, samhälle och värderingar förhåller sig till varandra. Kyrkan har en månghundraårig tradition av reflektion kring dessa frågor. En given referenspunkt är Jesu egen livshållning – hans omsorg om utsatta och lidande människor, hans utmaning till de starka och kapabla att ta sitt ansvar och hans vägran att göra partipolitik av tron.

I synnerhet i den katolska socialläran kan man finna genomtänkta begrepp och resonemang som kan ge stadga åt vår tids nyvaknade debatt om värdenas roll i samhället. Den erbjuder ett alternativ till den motsättning mellan individ och stat, mellan frihet och solidaritet, som samhällsdebatten så ofta fastnar i. Kyrkans sociallära tar i stället sin utgångspunkt i personbegreppet – den mänskliga personen är en gemenskapsvarelse som behöver samhörighet med andra för att utvecklas som person. Var och en behöver bry sig om det gemensamma bästa, enligt den så kallade solidaritetsprincipen, men de större gemenskaperna måste också respektera den enskilda personens frihet och de mindre gemenskapernas autonomi, enligt den så kallade subsidiaritetsprincipen.

Utan sådana distinktioner finns det en risk att nyttoaspekten tar över. Visst stämmer det att goda värderingar och dygder är nyttiga för samhället, men de får inte reduceras till en variabel bland andra i en värdeneutral analys av hur man kan upprätthålla en fungerande marknadsekonomi.

I grunden måste vi vilja göra det rätta därför att det är det rätta, inte därför att det är nyttigt. Annars hamnar vi farligt nära Voltaires något cyniska synsätt; han lär helst ha sett att tjänstefolket behöll sin enkla gudstro så att de inte fick för sig att stjäla bordssilvret. Goda värderingar behövs tveklöst för att samhället ska fungera. Men man kan också vända på det och säga att samhället behövs för att de goda värderingarna ska få en chans. Människor behöver någorlunda välfungerande stater och gemenskaper för att få tillfälle att utvecklas som personer, och det är ur detta som staterna och gemenskaperna hämtar sin legitimitet. Samhället finns till för människornas skull, inte tvärtom. Samhället behöver utveckla institutioner som gynnar hederlighet och medmänsklighet, inte bara för att fungera bättre utan framför allt därför att människor har rätt att leva i ett sådant samhälle.

På samhällsnivå behöver de goda värdena gestaltas inte bara genom att människor uppmuntras att följa grundläggande regler för civiliserat beteende, hur viktigt det än är, utan genom en sann omsorg om både varje människas värdighet och om det gemensamma bästa. Dessa bägge omsorger går hand i hand och om de ska förverkligas behövs medborgare, ledare och tänkare som besjälas av båda.

Charlotta Levay