Det onda ögat – teknologiska skräckvisioner i film

WIDDING, ASTRID SÖDERBERGH

I många former trivs det onda – så kunde talesättet om det sköna varieras. Inte minst bland filmmediets fiktiva gestalter tycks uppfinningsrikedomen outtömlig och de diaboliska figurerna legio. Under decenniernas lopp har det onda iklätt sig ständigt nya skepnader på film, från de första årens hornprydda djävlar till våra nutida monster. Vad dessa olika filmiska yttringar av ondska egentligen har att säga om samhälle och samtid är omdebatterat – forskare och kritiker har genom årtiondena givit olika svar på frågan. Siegfried Kracauers numera klassiska teori om hur Tredje riket förebådades i den tyska tjugotalsfilmen med dess klaustrofobiska rumskonstruktioner, dess onda genier, hypnotisörer och sömngångare är bland de mest kända. Att det inte rör sig om någon enkel återspegling av omvärlden på vita duken står klart, även om mediets inneboende realism ibland kan föra på villospår. Samtidigt är det lika klart att där finns förbindelser, kanske oklara och mångtydiga, men alltid öppna för tolkning.

Vetenskapsmännen som överskrider sina befogenheter – från Faust till Frankenstein hör, kanske tack vare sin ursprungliga hemvist i litteraturen, till de mer seglivade filmiska klichéerna. De tillmäts en varierande grad av ondska, men följden blir ändå alltid densamma: de misslyckas i sina biologiska eller psykologiska experiment och deras forskningsmässiga landvinningar förbyts på ett eller annat sätt i katastrof. Det onda ligger här i själva deras överträdelse av skapelsens ordning.

I åttio- och nittiotalets filmer framträder emellertid inte sällan ett annat slags bärare av ondskan: gestalter som i sig själva är moraliskt neutrala, men som iscensätter ondskefulla handlingar eller utlöser diaboliska maskinerier utan att själva hysa några egentligt onda avsikter. Det är frågan om maskiner eller maskinella hybrider, som ibland iklätts mänskligt kött för att det egentliga ändamålet med deras existens skall kunna döljas så mycket effektivare. Att vara människa är att välja – men dessa individer har trots sitt mänskliga utseende inget val. Antingen är de förprogrammerade till död och förstörelse, eller också spårar de helt enkelt ur genom inverkan av en illvillig slump, ett slags tingens inneboende ondska. Vem som styr dem är varierande. Ibland är det ränksmidare på någon fjärran planet, ibland spelar filmmakarna med tiden och låter framtiden sända destruktiva krafter till det förflutna för att ändra historiens lopp, ibland åter saknas ett egentligt motiv eller en upphovsman till ondskan som sätts i rörelse. I alla händelser blir det hela abstrakt: diffusa ekonomiska vinningsmotiv i en eller annan lika gigantisk som anonym korporation.

Påfallande ofta är det ögat som är den svaga punkten hos dessa konstgjorda existenser och som avslöjar dem, vare sig det som hos datorn Hal i Stanley Kubricks science fiction-klassiker 2001 visar sig i diskrepansen mellan det primitiva i Hals perceptionsförmåga och den perfekta röst han begåvats med, eller som i Terminator-filmerna, där sökarblicken avslöjar terminatorns identitet som målsökande robot. Den konstgjorda människoproduktens öga är dussinvara framställd på mekanisk väg. Den brister därför inte främst som syninstrument, utan som tecken för individualitet och därmed för mänsklighet. Ögat är inte ont i sig – men det visar på det onda.

Tvärsigenom dessa olika former förblir en väsentlig aspekt bestående. Det ”teknologiskt onda”, som jag här vill kalla det, gestaltar inte främst en enskild mänsklig ond vilja. I så måtto undandrar det sig gängse moraliska bedömningar. Däremot är de onda följdverkningar som uppträder i dess spår knappast moraliskt neutrala. Vad är då egentligen roten till detta onda? Är den avsaknad av etiska kategorier som utmärker filmernas datorer, robotar eller mänskligt-maskinella hybrider ett tecken på en allmän urholkning av moral och etik, där kategorier som ont och gott helt enkelt förlorat sin värdeladdning? Jag tror inte det. Snarare skulle man kunna se den skenbara frånvaron av moraliska frågeställningar som tecken på en sund motvilja mot gängse filmiska förenklingar kring det onda och det goda. Vad dessa filmer ju ytterst pekar på är den helt avgörande vikten av de val människan träffar på teknologins område. I så måtto är de direkta arvtagare till filmerna med motiv från biologisk teknologi. De gestaltar människans ångest för konsekvenserna av hennes handlande. Genom sina iscensättningar av skräckvisioner där tekniken löpt amok och gjort sig till människans herre påminner de om ett ansvar omöjligt att undandra sig, de ger röst åt vetskapen att effekterna av en bestämd handling inte till fullo låter sig kontrolleras utan att de lever sitt eget liv, tar sina egna vägar.

Centralt är just att det onda flyttat över från den besatte vetenskapsmannens individuella skuld till mer kollektiva kategorier. Ondskan i samtiden är uppenbarligen undflyende, abstrakt. Men det tillåter också att vem som helst – du eller jag – sätts i vetenskaparens ställe. Det är inte någon annans handlingar, utan alltid de egna, som ytterst fäller det moraliska avgörandet.

Publicerad 1999 i nummer 2