Det religiösa Sverige – en årsbok och en forskningsrapport

av MAGDALENA DAHLBORG

 

Myndigheten för statligt stöd till trossamfunden (SST) är möjligen en av de mer ifrågasatta myndigheterna. Riksdagsledamöter lägger regelbundet förslag om att myndigheten helt enkelt ska läggas ner och att stödet till trossamfunden antingen ska upphöra eller behandlas som vilka föreningsbidrag som helst.

Hur det ligger till med riksdagsledamöternas kunskaper låter jag vara osagt, men i den allmänna debatten finns det ofta en stor okunnighet om vad bidragen går till, vad trossamfundslagstiftningen grundar sig på och vad SST egentligen gör. Om man inte är sorten som kastar sig över årsredovisningar (SST:s är dock pedagogisk och förhållandevis lättläst), finns i stället SST:s årsbok att beställa gratis på myndighetens hemsida och ett urval av artiklarna finns också digitalt.

Årsboken speglar myndighetens olika uppdrag: att fördela statens ekonomiska stöd till av regeringen godkända trossamfund som ansökt om stöd och uppfyller beslutade kriterier; att ge stöd till trossamfund i andra avseenden, som till exempel utbildning, samhällsorientering, rådgivning och viss administration; att verka för samverkan mellan civilsamhället och det offentliga, särskilt i fråga om krisberedskap; att vara ett forum för samtal om samhällets värdegrund; att vara expertorgan i religionsfrågor samt att stötta den andliga vården inom sjukvården. Det är en blandning av mer specifika och mer generella uppdrag som hanteras av myndighetens kansli och nätverk, och i praktiken fungerar man som interreligiös mötesplats och kanske en av de viktigaste arenorna för samtal om demokrati, mänskliga rättigheter och integration.

Det är ogörligt att i en årsbok redogöra för varje enskilt samfund som verkar i landet, i stället görs ett urval från år till år. Den som vill ha presentationer av samtliga samfund hänvisas till sammanställningen Trossamfund i Sverige som regelbundet kommer i ny upplaga. I Årsbok 2019 presenteras bland annat det judiska kulturhuset Bajit, det lite i skymundan växande hinduiska religionsutövandet och den serbisk-ortodoxa kyrkan som nu formellt funnits i landet sedan femtio år.

En viktig del av SST:s verksamhet är utbildningsinsatser för trossamfundsföreträdare, utbildningar som också fungerar som interreligiösa mötesplatser. Bredare kurser och konferenser riktade till fler religiöst aktiva ges regelbundet, som exempelvis studiecirkeln i Scriptural reasoning där deltagarna får ta del av varandras heliga skrifter och diskutera frågor om texttolkning och hur olika traditioner relaterar till sina texter – ett sätt att samtala interreligiöst som ofta innebär att deltagaren också får en djupare förståelse för sin egen tradition.

Årsboken innehåller även iakttagelser av förändringar och trender. Sedan 1990-talet, men kanske särskilt efter den på sina håll pressade situationen hösten 2015, har det offentliga Sverige fått större förståelse för trossamfundens bidrag till landets krisberedskap, och SST stödjer på olika sätt samordning och kontaktbyggande. Samfunden når ofta personer som kan vara svåra för andra aktörer att få kontakt med, till exempel på grund av språksvårigheter, och kan också bidra med lokaler, tolkar och volontärer i en krissituation. I Årsbok 2019 berättas om hur detta ökande samarbete mellan samfund och myndigheter var en hjälp under fjol­årets skogsbränder.

En intressant artikel, byggd på en längre artikel i juristtidningen Advokaten (nr 1 2019), behandlar religionsfriheten och den bristande förståelsen i samhället för denna komplexa rättighet och inte minst de avvägningar som måste göras när religionsfriheten krockar med annan lagstiftning. Flera av dem som kommer till tals i artikeln påpekar kunskapsbristen i samhället som ett problem och lyfter fram att det är viktigt med kunskap om olika religiösa traditioner, inte bara för de juridiska bedömningarna utan också för att kunna kommunicera rättsliga utslag begripligt till dem som drabbas av besluten. Artikeln avslutas med konstaterandet att de stora frågorna inte kan avgöras genom lagstiftning, det går inte att formulera komplexa livsåskådningsfrågor i svartvitt.

Kunskapsbristen tas upp i en skrift som också nyligen getts ut av myndigheten SST i syfte att ge bättre kunskapsunderlag för samtal om religiös tillhörighet och praktik i Sverige. I forskningsrapporten Sveriges religiösa landskap – samhörighet, tillhörighet och mångfald under 2000-talet gör socio­logen Erika Willander, som sedan disputationen 2014 har ägnat sig åt religiös mångfald och social sammanhållning, en analys utifrån tillgänglig statistik om människors religionsutövande. Till skillnad från analyser baserade på registrerade medlemskap och gudstjänstdeltagande tittar Willander på SOM-undersökningen (SOM står för samhälle, opinion och medier och är en regelbundet återkommande metodologiskt väl ansedd enkätundersökning gjord vid Göteborgs universitet) och de svar människor där ger om hur de själva uppfattar sin religiösa tillhörighet och praktik. Hon konstaterar i förordet att statistiska metoder inte fångar allt i det religiösa livet, men att enkäter rätt använda kan säga någonting om trender och strukturer.

Rapporten är kort och förhållandevis lättläst, utan att för den sakens skull överdrivet förenkla. Den är tydlig med vad som går att säga och även vilka slutsatser som inte kan dras utifrån presenterade siffror. I viss mån bekräftar den allmänna fördomar: den andel av befolkningen som inte har någon religiös tillhörighet ökar, och minoriteter har lägre tillit till andra än majoritetsbefolkningen. Andra vanliga fördomar ställs på huvudet. Det tycks till exempel inte finnas någon koppling mellan religiös tillhörighet och utbildningsnivå vilket ibland hävdas, däremot verkar det finnas ett negativt samband mellan religiös tillhörighet och inkomstnivå. Det går inte, som också påstås emellanåt, att generellt säga att kvinnor är mer religiösa än män, däremot är kvinnor oftare än män kristna, och män är oftare än kvinnor inte religiösa alls. Bland dem som i SOM-enkäterna säger sig tillhöra en icke-kristen religion är kvinnor och män helt jämnt fördelade. Majoritetsbefolkningen känner större tillit, men minoriteter har lättare att känna samhörighet med männi­skor som har annan livsåskådning och kultur än de själva. Muslimer och andra religiösa icke-kristna besöker religiös verksamhet ungefär i samma utsträckning som tillhöriga till Svenska kyrkan (omkring 30 procent, och då inkluderas sådant som språkundervisning och öppen förskola), medan en stor majoritet av dem som tillhör kristna minoritetskyrkor, även traditionella frikyrkor, regelbundet går i kyrkan. Dessutom har gudstjänstdeltagandet inte minskat under åtminstone ett sekel – den andel av befolkningen som besökte gudstjänst eller liknande samling varje vecka var omkring fem procent redan under 1800-talet, det var omkring fem procent på 1970-talet och det är omkring fem procent nu. Däremot minskar andelen som besöker gudstjänster ibland, vilket innebär att den andel av befolkningen som ”vet vad man gör i kyrkan” och har en relation till någon sorts gudstjänstfirande minskar. Åtminstone tre fjärdedelar av Sveriges invånare har ändå fortfarande någon sorts formell koppling till religiös verksamhet om man frågar dem själva.

Statistik kan berätta om trender, strukturer och hur många som själva identifierar sig som tillhöriga. Det är svårare att utläsa någonting om hur de som svarat tolkar frågorna som ställts, om innehållet i tron och praktiken eller vad som ligger bakom att minoritetsgrupper känner lägre tillit men högre samhörighet till andra, eller varför inkomstskillnaderna ser ut som de gör. Willanders rapport är ett bra underlag för fortsatt diskussion och forskning och ger siffror som motvikt till gissande och filterbubbletolkning av det allmänna samtalet. Framför allt problematiserar hon vanliga (västerländskt protestantiska) förståelser av tillhörighet, medlemskap och praktik, genom att låta olika undersökningar mötas och genom att problematisera frågor, begrepp och möjliga slutsatser. Boken är därmed ett kort, men gott, bidrag till diskussionen om sekularisering och religiös mångfald i dagens Sverige.

Magdalena Dahlborg är red. sekr. för Signum, Uppsala.