Det skymmer för revolutionen på Kuba

MÜLLER, OLIVER

Efter den dramatiska ekonomiska nedgången till följd av östblockets upplösning upplever Kuba en omvälvning med ovisst slut. Oliver Müller, expert på offentliga frågor i det internationella Caritas, beskriver krisen och den spänning som råder mellan kyrka och stat inför Johannes Paulus II:s besök som ägde rum i januari i år.

Artikeln har tidigare puclicerats i tidskriften Herder Korrespondenz’ januarinummer.

Trettioårsdagen av Che Guevaras död för några månader sedan riktade världens blickar mot Kuba. För den socialistiska regeringen var festligheterna kring myten Che en välkommen möjlighet att avleda människors intresse från den rådande tristessen i landet. Att tala om Kuba betyder nu som tidigare att tala om Maximo lider (den störste ledaren) Fidel Castro, som har präglat sitt land i en utsträckning som det endast är få politiker förunnat. Åtta amerikanska presidenter har han sett komma och gå, han har överlevt flera dussin mordförsök och otaliga gånger har han manövrerat sig själv och sitt land ut ur lägen som förefallit totalt hopplösa.

Sedan man en tid spekulerat över den försvagade hälsan hos världens till tjänsteåren äldste statschef, meddelade han med ett nästan sju timmar långt tal vid Kubas kommunistiska partis femte kongress i oktober förra året att han var tillbaka. Den glänsande retorikerns goda kondition fascinerade dock åhörarna mycket mer än innehållet i talet. Detta innehöll få nyheter och de trängande perspektiven på Kubas ekonomiska nyordning lyste med sin frånvaro. Castro som också i fortsättningen håller maktens tyglar hårt i handen som parti-, stats-, regerings- och försvarschef låter inte något tvivel på landets socialistiska inriktning skymta fram. Men kärnfulla påminnelser om de revolutionära stordåden i det förgångna och uttjatade ordvändningar från klasskampens tid får ersätta en självkritisk analys.

I den aktuella situationen vore ändå en hänsynslös ekonomisk balans viktigare för Kuba än någonsin förr. Slutet på det kalla kriget innebar den centrala vändpunkten efter Castros maktövertagande 1959. Nästan över en natt förlorade Kuba ungefär tre fjärdedelar av sina handelspartners genom Sovjetunionens sönderfall. Efter det att blodtillförseln i form av olja, maskiner och livsmedel från de socialistiska brödraländerna nästan helt hade torkat ut, befann sig Kubas ekonomi i fritt fall. Mellan 1989 och 1993 sjönk exporten med 80 procent, transportutbudet med 75 procent och industrins kapacitet utnyttjades endast till mellan 10 och 20 procent.

Dollarapartheid i ett till namnet klasslöst samhälle

Den kubanska regeringen var totalt oförberedd på dessa problem, uppenbarligen hade Castro-regimen aldrig på allvar bekymrat sig om hur existentiellt beroende den var av östblocket. För befolkningen innebar sammanbrottet en radikal försämring av livsvillkoren. Den inhemska livsmedelsproduktionen minskade under den nämnda tiden med hälften, leveranserna från RGW-länderna (till dess kom 40 procent av alla konsumerade livsmedel därifrån) bortföll helt och ersattes av ingenting. Svält och fattigdom återvände till ön.

Inte desto mindre kan Kuba ändå visa upp den största tillväxten bland de latinamerikanska länderna. Elförsörjningen fördubblades nästan efter den kubanska revolutionen och idag har 92 procent av alla hushåll tillgång till el. Livslängden är tack vare en heltäckande hälsovård utan motstycke den längsta i hela Latinamerika vid sidan av Costa Ricas. Barndödligheten ligger på europeisk nivå. Alla dessa sociala vinster stod på spel när Castro 1990 inledde Periodo especio, som vid sidan av en strikt sparinriktning skulle åstadkomma de nödvändiga reformerna. Först 1994 kunde nedgången hejdas. Detta åstadkoms framför allt genom att man skapade nya spelrum för den fria marknaden. Jordbruksmarknader med fri prissättning tilläts liksom privata hantverksföretag, och dollarn släpptes fri. Antalet nya självständiga företag ökade snabbt till 200 000. Också stödet till turismen, som idag räknar med runt en miljon semesterfirare årligen, liksom utlandsinvesteringar var drivande krafter i tillväxten.

Kubanernas vardagsliv förändrades framför allt genom ”dollariserandet” av deras liv. Den som äger ärkefiendens gröna sedlar kan ha råd till saker som man ingenstans kan få tag i för kubanska pesos – hur mycket man än har. Den dollarapartheid som på detta sätt skapades i det skenbart klasslösa samhället var en deprimerande upplevelse för många kubaner, en erfarenhet som har satt djupa spår. En följd av detta är att en kypare på ett turisthotell som får dricks i utländsk valuta förtjänar många gånger mer än en överläkare som får sin lön i pesos.

1995 och 1996 hade Kuba en ansenlig tillväxt. Men den tydligt dämpade utvecklingen 1997 och den kubanska ekonomiska politikens fortsatta planlöshet åstadkom snart ett tillnyktrande. Ett av landets kärnproblem ligger i funktionärsklassens slingrande mellan socialistiska ideal och oklara marknadsekonomiska mål. Castro som visserligen enligt egen utsago bara läst Marx’ Das Kapital till sidan 370 håller orubbligt fast vid att staten allsmäktigt styr alla ekonomiska angelägenheter så att det ser ut som om marknadsekonomis-ka mekanismer bara kan tolereras som ett nödvändigt ont för en tid.

Två år efter det att småföretag så framgångsrikt hade tillåtits höjdes till exempel skatterna med ibland 1 000 procent, något som i sin tur ledde till åtskilliga tiotusentals företagskonkurser. Dessutom drar sig Castro för att göra andra nödvändiga förändringar. Åtminstone 30 procent av alla arbetare anses vara undersysselsatta, en tredjedel av statsbudgeten går till understöd av icke lönsamma statliga företag, endast 76 av de 1210 jordbrukskooperativ som finns över hela landet går med vinst. Egentligen skulle åtminstone mellan 500 000 och 800 000 arbetare behöva friställas; man kan förstå att regeringen ryggar tillbaka för en sådan åtgärd på grund av det sociala sprängstoff som det skulle ge upphov till. Det ska inte bli fler bilder av flyktingar som vaggar fram över havet på hemgjorda flottar.

Men ännu farligare vore ändå ett hungeruppror i det egna landet, något som hittills har kunnat undvikas, fast kubanerna öppet visar sitt missnöje. Enligt en oberoende opinionsundersökning känner sig ungefär en fjärdedel av alla ungdomar i städerna ”icke integrerade i systemet”. 450 000 kubaner begär varje år utresetillstånd till USA. En bråkdel av dem får genom lotten det eftertraktade ”gröna kortet”, som ger dem inresetillstånd i USA.

Uppenbara tecken på att fattigdomen ökar

Den som antingen inte får eller vill lämna landet måste med alla tillåtna och otillåtna medel slå sig fram genom det av byråkrati präglade vardagslivet. Betraktaren utifrån förvånas över det tålamod och den förmåga att utstå umbäranden som kubanerna visar när de klarar att varje dag stå i kö, att strömmen ständigt stängs av och att det är så stor bostadsbrist. Utan en i grunden faktiskt relativt stor identifikation med den kubanska revolutionens mål och dess obestridliga resultat skulle kanske missnöjet för länge sedan ha exploderat. I själva verket kan man istället iaktta ett återtåg till privatlivet och en lätt avpolitisering, som inte ens kan hejdas av allestädes närvarande och miljoner gånger upprepade slagord som ”Socialism eller döden”, ”Vi kommer att segra” eller ”Ett folk, ett parti”. De politiska massorganisationerna registrerar minskande tillströmning, något som ändå inte tyder på ett uppsving för en någorlunda utvecklad opposition. Individuell överlevnadsteknik tycks vara viktigare än aktivt deltagande i politiken.

Ett uppenbart tecken på tilltagande fattigdom är den drastiska ökningen av prostitutionen i Havanna och på turistorterna. Fast Castro själv för bara några år sedan skämtsamt sade att Kuba hade de mest bildade prostituerade i världen, kan man nu knappast förneka att problemet har ökat. Bristen på dollar driver ut också ett stort antal medelålders yrkesverksamma akademiker på gatan för att kunna försörja sina familjer. Förtjänsten som man får genom en enda utländsk kund är högre än den genomsnittliga månadslönen på i genomsnitt 20 dollar (omräknat från pesos).

Ett annat stort problem ligger i den ytterst bekymmersamma bostadssituationen. Den morbida charmen i Havannas gamla stadskärna innebär för invånarna ett liv i närmast rivningsfärdiga hus. 80 procent av alla byggnader i den här mest tättbebyggda stadsdelen befinner sig i dåligt skick. I genomsnitt rasar en bebodd våning om dagen ihop. Också inom mycket större områden, som stadens utslitna hundraåriga kloaksystem, får bristen på investeringar följder som är närmast straffbara, och som förvärrar de aktuella problemen ytterligare.

En ny erfarenhet för kubanerna är att det växer upp slumkvarter i utkanterna av huvudstaden. 188 sådana bostadsområden med omkring 72 000 människor har kommit till under de sista åren genom inflyttning från inlandet. Genom att livsmedelspriserna hålls nere på artificiell väg, görs jordbruket oattraktivt. Enligt aktuella beräkningar från ett kubanskt ekonomiskt institut förtjänar den genomsnittliga kubanska familjen bara hälften av vad den behöver för att överleva. Möjligheterna att fylla tomrummet finns bara i storstaden Havanna. Skuggekonomi, utländska företag och turism erbjuder här överlevnadsnischer.

Liksom David och Goliat ägnar sig Kuba och USA fortfarande åt ett osynligt krig, och det måste få en lösning innan ön kan återgå till ett normalt liv. Om Kuba ända in på trettiotalet var en sorts andra klassens förbundsstat till USA, så markerade Castros maktövertagande intressant nog inte en omedelbar brytning. Först omkring två år efter revolutionen avgav Maximo lider en klar bekännelse till marxism-leninismen. Från och med då försämrades relationen mellan de två länderna ständigt, tills Kuba-krisen 1962 fick världen att hålla andan.

Inte ens efter slutet på öst-västkonflikten kunde USA förmå sig till en fredlig samexistens med ön. Fortfarande måste godstransporter ta sig fram till Kuba på krångliga omvägar. Officiella kubanska myndigheter uppskattar de skador som blockaden orsakat folkets ekonomi till omkring 40 miljarder dollar. En grundläggande orsak till USA:s hårda hållning är det mäktiga inflytande som de mer än 700 000 exilkubanerna i Florida har, bland vilka en särskilt hårdför grupp fortfarande utbildas för att med våld återerövra Kuba.

USA:s fåfänga kamp mot den kommunistiska boven fick ny slagkraft genom en lag som stiftades 1996 och som efter sina initiativtagare kallas Helms-Burton-lagen. Lagen utgår på fullt allvar ifrån att ”Castro-regeringens aktioner…hotar den internationella freden ” och skärper följaktligen handelsembargot mot Kuba. Sanktionerna ska gälla ända till dess att en demokratisk regering väljs ”i vilken varken Fidel Castro eller Raul Castro ingår”. Avslöjande är dock lagens definition av en demokratisk regering som bara är demokratisk om den ”substantiellt rör sig i riktning mot ett marknadsorienterat system”.

Bortsett från att USA överhuvudtaget inte har samma kriterier för andra handelspartners som till exempel Kina, innehåller lagen ytterligare en skärpning med internationella implikationer. Den gör det möjligt för exilkubaner att stämma europeiska företag, som gör affärer med deras tidigare, numera förstatligade kuban–s-ka företag inför amerikansk domstol. Fast denna bestämmelse annullerades av president Clinton för cirka sex månader sedan, ledde den till allvarliga konflikter med den Europeiska unionen. Även om en kompromiss i detta fall syns vara möjlig så hänger Helms-Burton-lagens Damoklessvärd över europeiska investerare.

Vid första påsyn är det förvånansvärt att Förenta staterna nästan låter sig föras till internationell politisk isolering på grund av en ideologisk strid med en lilleputt i närmaste grannskapet. Vid närmare betraktande gynnar lagen den elit av inflytelserika exilkubaner som bor i USA. Dessa får nämligen möjlighet att kräva en sorts vinstskatt av de berörda europeiska företagen på grund av en uttryckligen tillåten utomrättslig uppgörelse.

Kyrkan på Kuba fruktas fortfarande som potentiell opposition

Den omvälvande situationen efter 1989 och de svårigheter som följde förändrade också relationerna mellan stat och kyrka. Förhållandet har länge varit skadat, efter det att under den kubanska revolutionen alla icke sakrala byggnader konfiskerats och det breda nätet av kyrkliga skolor och sociala inrättningar rivits sönder. I över tre årtionden tilläts tron inom kyrkans murar men den som bekände sig till den i samhället blev offer för svåra påföljder. Under denna tid av isolering och förtryck hade kyrkan nästan inga som helst utvecklingsmöjligheter. Antalet präster sjönk från över 700 på 50-talet till 220 idag.

Endast ungefär 4,5 av de sammanlagt 11 miljonerna kubaner tillhör fortfarande den katolska kyrkan. Den största delen av befolkningen sägs vara konfessionslös men många dras sedan gammalt till den synkretistiska afro-amerikanska Santería-kulten, som fortfarande existerar utan varje hierarkisk ordning eller församlingsorganisation och med sina många gåtfulla facetter. Santería har mycket djupare rötter i det kubanska folket än kristendomen eller marxismen. Båda gav därför upp kampen mot de hundraåriga riterna på grund av att de aldrig såg några resultat.

När Castro-regimen i början av 90-talet politiskt och ekonomiskt stod med ryggen mot väggen, gällde det att förmå alla krafter, särskilt katolikerna, till nationell lojalitet. Öppningen gentemot kyrkan resulterade 1992 i en författningsändring, som strök begreppet ”ateistisk stat” och som omdefinierade Kuba som en folkets stat, sekulär stat med full religionsfrihet.

Redan ett år innan dess grundade den kubanska bis-kopskonferensen en nationell Caritas-avdelning, som främst engagerar sig inom området livsmedelshjälp och socialt arbete. Caritas tilläts endast att ha sociala projekt som gällde de målgrupper som misstrogna partiföreträdare förmodade skulle erbjuda minst infiltrationsmöjligheter: gamla människor och handikappade barn. Då båda dessa ur officiellt perspektiv improduktiva grupper försummas från statligt håll, kunde Caritas här bygga upp absolut nödvändiga program i alla stift. Att Caritas självförtroende ökade, berodde på att man deltog i ett av den Europeiska unionen anordnat hjälpprogram på Kuba. Caritas har ansvaret för fördelningen av livsmedel i två provinser i centrum av ön och kontrollerar samtidigt att varorna används på riktiga sätt i statliga inrättningar som till exempel sjukhus, en rollfördelning som hittills varit otänkbar för partifunktionärer-na. Kyrkan visade att deras hjälpprogram gäller alla kubaner, vare sig de är katoliker eller inte, och att den på intet sätt är ute efter att nå pastorala mål.

Det kyrkliga livet på Kuba blir märkbart allt färgstarkare, antalet dop och gudstjänstbesökare ökar. Allt fler människor söker vägledning i tron. Omkring tolv procent av alla döpta katoliker är enligt aktuella skattningar kyrkligt aktiva. Detta är en hög siffra för kubans-ka förhållanden, om man tar hänsyn till att landets kyrka under största delen av sin historia var nära förbunden med överklassen. Man kunde knappast säga att den stod fast rotad i det enkla folket. En bidragande orsak till den senaste tidens positiva förändring skulle kunna ligga i kyrkans förstärkta socialpastorala verksamhet.

Med mer än 6 000 frivilliga på bara 35 fast anställda medarbetare har Caritas skapat ett solidariskt nätverk på församlingsnivå i en stat som officiellt fortfarande gör anspråk på handelsmonopol inom alla områden. ”Vår rikedom är vår fattigdom. Vi bygger inte upp någon stor apparat” säger Siro González Bacallao, biskop i stiftet Pinar del Rio och samtidigt ordförande i Caritas. Uppbyggnaden av den nya organisationen och professionaliseringen av dess frivilliga medarbetare understöds i stor utsträckning av det internationella Caritas i Freiburg.

Den kubanska regeringen är ambivalent till kyrkans engagemang. Till en del erkänner också förhärdade kadrar att den kyrkliga hjälpen kan bryta udden av den rådande nöden. Med starkt stöd från utlandet ger Caritas därigenom ett välkommet bidrag till systemets konsolidering. Ändå betraktar partiets strateger kyrkan även i fortsättningen med misstro. I ett land där det varken finns fria media eller icke-kommunistiska sammanslutningar, fruktar man kyrkan som potentiell oppositionsmakt. I själva verket är kyrkan den enda större organisation i landet, som är oberoende av staten.

Ett svårt besök för Johannes Paulus II

För Fidel Castro är påvens besök en svårbedömd risk. Han tar den för att bryta sin internationella isolering. Johannes Paulus II har tidigare förkastat det nordamerikanska embargot som icke etiskt försvarbart och kommer att upprepa detta ställningstagande i Kuba inför hela världens ögon. Denna utsagas höga moraliska vikt kommer att bli en stötesten för Washington. Vill Castro ”rädda den kubanska revolutionen med hjälp av den Helige Fadern”, en fråga som nyss ställdes av Le Monde? Samtidigt kommer den forne jesuitlärjungen bli tvungen att lyssna till obehagliga sanningar från påvens mun på teman som pressens frihet och politiska fångars situation. Människorättsorganisationer anklagar Kuba för förtryck och tortyr av dissidenter. Ingen lätt fråga för påven som vet hur ömtålig frågan om regimens gillande är för kyrkan. Fortfarande har församlingarna problem med att anskaffa fordon eller fotokopiera.

De kubanska biskoparna vågar samtidigt offentligt kritisera ” den officiella ideologins utestängande karaktär” eller ”säkerhetstjänstens omåttliga kontroll” och att kräva rätt till pluralism i åsikter och media. Sådana oförbehållsamma åsikter var otänkbara för bara tio år sedan. Biskoparna vet att de måste gå försiktigt fram, men de repar allt oftare mod och utnyttjar de möjligheter som finns.

En allt större roll spelar det ökande antalet kyrkliga publikationer som tillmötesgår befolkningens hunger efter information. Att lyssna till västerländsk radio eller titta på sådana TV-program är vid vite förbjudet för kubanerna. De statligt styrda medierna – andra existerar inte – ger med sina bönekvarnsmässiga lovprisningar av det kommunistiska partiet en lika endimensionell som tröstlös bild. De för det mesta endast i små upplagor publicerade kyrkliga tidningarna åtnjuter stort intresse trots deras mycket enkla förpackning. Att de har så stor betydelse beror på den väldoserade blandningen av artiklar, som på intet sätt låter ana att de skulle vara någon sorts oppositionspress men som på ett klokt sätt tar upp ämnen som mänskliga rättigheter eller kyrkans sociallära.

Generellt sett lägger biskoparna stor vikt vid att kyrkliga aktiviteter inte sätts i förbindelse med begreppet opposition. I visshet om att det skulle innebära slutet på allt kyrkligt arbete försöker biskoparna fortsätta med ett på en gång strategiskt närmande och en egen profil gentemot regimen. De tror inte att det kommer att bli några djupgående förändringar under Castros livstid. Kyrkan låter ingen sväva i tvivelsmål om att hon också under socialismen kommer att engagera sig i utformandet av framtiden på ett ansvarsfullt och konstruktivt sätt. I kyrkliga kretsar hyser man knappast några sympatier för de militanta exilkubanerna i det intilliggande Florida. Att uppnå kontinuerliga förändringar utan att stabiliteten hotas skulle väl snarast kunna motsvara biskoparnas målsättning.

När det gäller Kubas framtid inställer sig många frågor. Castro står fortfarande vid rodret men vart går färden? Förutsättningarna för att de magra åren ska vara över är, om man bortser från konflikten med USA, inte dåliga. ”Kubas viktigaste resurser är människorna” säger med rätta Dagmar González Grau på utrikeshandelsministeriet i Havanna. Som snart inget annat land i regionen förfogar Kuba över en hög potential av kvalificerade yrkesverksamma och akademiker. När det gäller produktion av vacciner har Kuba en förstklassig kunskap. Den kubanska revolutionen åstadkom hälsa, utbildning och arbete för varje medborgare.

Men särskilt det socialistiska kravet på jämlikhet för alla visar sig vara ett hinder i dagens situation. Om den privata sektorn verkligen ska kunna bli motorn i uppsvinget måste man åtminstone för en tid räkna med strukturella ojämlika förhållanden. Regeringen vill visserligen ha den engagerade småföretagaren, men unnar honom helt tydligt inte att få det bättre ställt genom högre förtjänster. Regeringen är också i trängande behov av större innovationskraft när det gäller att sanera de vanskötta statliga företagen.

Att Kuba överhuvudtaget har överlevt östblockets sönderfall är en stor framgång som förtjänar uppskattning. De senaste årens hästkur tvingade dock öns invånare att svälja en mycken besk medicin. Eftersom även kubanernas förmåga att utstå umbäranden kommer att ta slut någon gång, behövs snart trovärdiga signaler om ökat välstånd och större frihet. I den yngre generatio-nens ögon förbleknar synbart revolutionsmyten. Trots sympatier för den äldre generationens verk har också på Kuba västerlandets mode- och konsumtionstrender sin dragningskraft. Kyrkans särskilda insats skulle kunna bestå i att relativisera attraktionskraften hos rent kapitalistiska värderingar och hjälpa till att få fram svar på frågan om livets mening i förändringssituationen.

Med den 71-årige Castro, som alla kubaner bara använder förnamnet på, går långsamt men obevekligt en epok mot sitt slut. Revolutionens skymning har börjat falla. Genom exemplen från de karibiska och mellanamerikanska grannländerna med sina stora fördelningsproblem kan kubanerna känna sig styrkta att slå in på en egen bana.

Översättn. Birgitta Carlquist

Publicerad 1998 i nummer 1