Det stora felet

Av Jarl L:son Renwall

Enligt Kyrkans evigt oföränderliga lära rättfärdiggör icke tron allena, utan det kräves ytterligare trons omsättning i handling. Med andra ord: goda gärningar, framsprungna ur kristen tro, kompletterar, fulländar tron. Mot denna lära bröto de s. k. reformatorerna, och i detta brytande mot Kyrkans lära, som tillika är Kristi lära, ligger onekligen den största orsaken till det sant kristna livets i stor utsträckning förfall eller, i allt fall, försumpning, som vi i synnerligen stor utsträckning kunna iakttaga på protestantiskt håll. Där de goda gärningarnas betydelse för människans rättfärdiggörelse förnekas, där måste sist och slutligen även den levandegörande tron vackla. Tron i betydelse: »Herre, jag tror», lever, men denna tro är passiv. Helt annat är fallet, där goda gärningar måste komma till tron på det att människan må uppnå rättfärdiggörelse.

På allt detta kom jag att tänka vid genomläsandet av Margit Niininens skisser, utgivna under titeln »Bakom gallret» och nedskrivna under fängelselivets kalla tryck. I den första handvändningen kan man tycka, att det verkar profanerande att i sammanhang med spörsmålet död, passiv tro i kontrovers med levande, aktiv tro dröja vid dessa fängelseskisser, men jag tror dock, att man vid ett närmare begrundande skall finna, att intet profanerande kan föreligga. Jag överlämnar åt läsaren av dessa rader att avgöra denna invändning. Jag vill dock ytterligare påpeka: det gives icke något så lågt, att man icke därur kan hämta högre värden, intet så profant, att det icke kunde stiga mot höjderna; men det gives icke heller något så högt, att det icke kunde nedrivas, intet så gudomligt, att det icke kunde profaneras. Ur motsatserna hämta vi bevis för det värdefulla, det evigt bestående.
Jag återkommer nu till skisserna. Trots, eller kanhända tack vare, en viss stark trotsighet och ångerlöshet, innehålla dessa skisser, dessa fångens nedskrivna tankar vissa rätt beaktansvärda moment.

För att emellertid rätt förstå det följande, måste vi lägga märke till tvenne omständigheter: författarinnan var ateist, då hon begick sitt brott: mord, som förde henne »bakom gallret», men hon torde knappast vidare vara detta, nu då hon lämnat fängelsets kvava luft, för att åter andas frihet.

I rannsakningsfängelset, berättar hon, griper hon i sin ensamhet till en postilla, men hon lägger dock åter bort densamma med tanken: »Den passar mig icke. Jag förstår den inte.» På ett annat ställe säger hon dock: »En känsla av gränslös tacksamhet, av vördnad, av ödmjukhet fyller mitt sinne. Nej, jag kan inte beskriva det. Endast en minut eller ett par – så är det borta. Vad var det? Var det en bön? En bön till Gud, som jag icke tror på? Var det en livsyttring av en svunnen barnatro? Ett obestämt utslag av detta underliga något, som kallas »religiös känsla»? Tvivlarnas tillbedjan av det transcendenta? Jag vet inte.»

Förnimma vi icke i dessa tankar ateistens kamp mot en påträngande, återuppvaknande hängivelse åt det obekanta och dock så bekanta: tron på en personlig Gud!

Efter att hava blivit frigiven skriver hon en dikt »Fri». Där finna vi en annan strängarnas dallring, en ny ton ljuder i våra öron. Är den äkta, eller är den blott en tom känsloyttring; med bestämdhet kunna vi icke svara på denna fråga. Jag tror dock, att vi icke äro berättigade att tvivla på stämmans äkthet, på tankarnas ärlighet. Är dikten således en äkta yttring av hennes nya själsliv; hennes nya tankar, då har med författarinnan skett en total förändring, då har hennes inre människa genomgått en oanad luttring, då har hon i en rätt stor grad, mänskligt att döma, försonat sitt brott: mord.

Hon säger:

»Tillgiv, att jag tvivlat
på din stora godhet, Herre
och förlåt, att jag förnekat
all din skönhet Liv.
Se en klarhet har jag funnit.
Och för vad du gav mig, vad du tog ifrån mig vill jag tacka dig min Gud.»

Mot denna bakgrund skola vi se det följande.

I en av skisserna, benämnd »Gudstjänst» och skriven redan i ett tidigare stadium av hennes fängelsevistelse, nedskriver hon tankar, vilka i allt fall måste tagas för en äkta yttring av hennes uppfattning om den tro, i vilken hon uppfostrats – den lutherska. Tanken måste vara äkta allaredan därför, att en motsatt tanke eller uppfattning om tron såsom det enda medlet för människans rättfärdiggörelse hade kunnat bliva för henne – brottslingen och tukthusfången – en »moralisk» räddningsplanka. Hon skriver emellertid: »Predikan behandlar det vanliga (vi skola minnas, gudstjänsten var protestantisk) temat: synd och nåd. Även de uslaste människor, både rövare och synderskor, bli genast frälsta, blott de vända sig till Gud. Så bekvämt är det ordnat. — Det är tron och allenast tron, som är vägen till frälsning. Den gamla Brandska satsen: »I skiller liv fra tro og lære; for ingen gælder det at være», tycks gälla allt fortfarande. Fadern Luther for visst en smula vilse i sitt nit att misskreditera de goda gärningarna. Om vår religion (= den lutherska) vore mera etiskt betonad, om den kunde uppfostra till större ansvar och självtukt, så kunde det kanske finnas mindre brottslingar i världen.»

Dessa ord äro nedskrivna av protestanten åtminstone då ännu ateist – Margit Niininen, på vars samvete vilade medvetandet: Jag har berövat en medmänniska och därtill en familjeförsörjare livet. Därför hava dessa tankar en så hård klang, de tyckas utgöra en fruktansvärd anklagelse mot alla dem, som lärt och lära, att endast tron är tillfyllest för rättfärdiggörelsen, för människans frälsning. Och vad värre är: icke ens den bäste advokat kan omkullkasta rättmätigheten i den med dessa ord uttalade anklagelsen.

Nu förstå vi rubriken: Det stora felet hos protestantismen är Luthers och de övriga s.k. reformatorernas förkastande av de goda gärningarnas betydelse och deras nödvändighet för människans frälsning. Tukthusfången Margit Niininen har upplevat detta och hon var nog modig att uttala anklagelsen.

För oss katoliker är allt detta klart, men skall denna läras fördärvbringande följder måst på protestantiskt håll upptäckas av en tukthusfånge, som personligen hade haft allt skäl att vagga sig till ro med denna lära på sina läppar och i sitt hjärta. I detta faktum ligger en oerhörd tragik.

Margit Niininens brott var himmelskriande, ty hon hade icke blott berövat sitt offer hans liv, utan även efter dådet utan en tillstymmelse av ånger men med ett filosofiskt lugn förklarat honom icke värdig att leva, uppresande därmed sig själv till människans högsta domare. Och dock, långt före den stund då hon, måhända för första gången i sitt liv, kände behov av att tacka Gud för det lidande, som hon själv ådragit sig till stor del på grund av hennes ateism, vinner hon en stor klarhet däröver, att ett liv, låt vara i tro, men utan goda gärningar, är värdelöst såsom väg till människans rättfärdiggörelse: således att den protestantiska läran om rättfärdiggörelse genom tron allena är haltlös. För att förstå vilken bankrutt denna lära inför hennes inre har gjort, måste vi ytterligare taga i beaktande, att läran: tron allena giver salighet, kunde hava varit för henne, liksom för varje syndare; ett medel att förringa sin egen skuld, sin egen medansvarighet. Denna lära kan för varje syndare bliva ett »stöd», en källa till ursäktelser för begånget brott, gjord synd, och Margit Niininen hade med stöd av denna lära kunnat inför sig själv tillförsäkra sig »salighet», trots brottet, blott hon ropat: »Herre, Herre jag tror». Men hon finner dock haltlösheten i en dylik »bekväm» lära, hon har i sitt inre medvetande funnit, att tron utan goda gärningar är död. Att hon senare i sin bok tackar Gud för »allt vad du tog ifrån mig» kunde måhända tolkas såsom utvisande, att hon nu, trots allt, fullt kommit att inse och förstå, att läran: tro, och du skall vara salig, är människan ovärdig.

Jag skulle vara benägen tro, att Margit Niininen, tidigare lättfärdig, kall och egoistisk, utan varje religiös känsla och förnimmelse, dock genom följderna av sitt brott, sitt djupa felsteg kommit att inse, att En styr världen, att En är domare över människan och att människan är dödens, där hon icke tyr sig till denne Ende, icke blott i tro utan även i goda gärningar, i viljan att göra det goda, att otro aldrig kan giva styrka att motstå frestelserna till ond gärning, men även att tron såsom enda nådekälla ej heller kan avhålla oss från att göra det onda, och sist och slutligen, att endast tro i förening med goda gärningar kan giva oss salighetens oskattbara styrka.

Ligger det icke en bottenlös tragik däri, att en protestantisk tukthusfånge, att en, som berövat en medmänniska livet, skall vara den, som utsetts att i några få enkla ord på grund av egen erfarenhet utdöma den lära, som strider mot Kyrkans, som hon icke känner. En hård ironi ligger även däri, att denna människa, som brutit mot såväl gudomlig som mänsklig lag, förkastar såsom »för bekväm» den lära »Fader Luther», som även han brutit mot gudomlig lag genom brytandet av sin ed, till sitt eget försvar uppfunnit!

Värdet av domen förminskas möjligen därigenom, att den fälldes då domaren ännu var ateist, men dess värde ökas genom att domarn hade ingen vinning av domen samt därigenom att densamma icke återbrutits sedan domarn bett: »Tillgiv, att jag tvivlat på din stora godhet, Herre.»

Åbo, den hl. Josefs dag 1931.