Dialog och gemenskap

av LAPO LAPPIN

– Några teman i ungdomssynodens slutdokument.

Biskopssynoden om ”Unga människor, tron och kallelsen” ägde rum i Rom under hela oktober månad. Synoden är nu över, och det officiella dokument som sammanställts av synodfäderna har publicerats, om än endast på italiens­ka. Det första som framgår av dokumentet är den vikt som lagts på dialog. Frågan vad kyrkan kan göra för ungdomarna är enligt synodfäderna felställd. Frågan som kyrkan måste ställa sig är i stället: hur kan vi leva i gemenskap, kommunion, med ungdomarna? För att belysa frågan hade synoden bjudit in en stor grupp ungdomar från hela världen och olika trosriktningar att medverka genom att dela sina tankar och erfarenheter med synodfäderna. Dessutom har unga människor från hela världen bidragit till synoden genom att fylla i en nätenkät om synodens tema och engagerat sig genom att följa samtalen och vara med via sociala medier under synodens gång.

Bilden som stod i centrum för synoden var att ”gå tillsammans” med unga människor. Som vanligt påpekades vid synoden, betyder ”synod” (från grekiskans syn-odos) just ”att gå tillsammans”.  Bilden av att gå tillsammans har dessutom djupa bibliska rötter: ett återkommande motiv under synoden var Jesu vandring till Emmaus med de två lärjungarna. Alla tre kapitlen i dokumentet får sin titel från en vers i Emmausberättelsen: ”Han gick med dem” (Luk 24:15), ”Då öppnades deras ögon” (24:31) och ”De bröt genast upp” (24:33).

Både synodens form och dokumentets innehåll återger en och samma vision av samarbete och dialog mellan biskoparna och unga människor. Samarbete mellan generationerna har varit ett återkommande tema under Franciskus pontifikat. Påven påminner ofta om bilden i Joels bok, där ”de gamla drömmer och de unga profeterar”. Men i kontrast till detta upplever många ungdomar, speciellt i västvärlden, en rotlöshet och distans till de äldre generationerna; de befinner sig i en kultur som betonar det omedelbara och uppskattar inte värdet av det förflutna. Behovet av att öppna en dialog över generationsklyftorna togs på allvar på synoden. En av de medverkande ungdomarna, som kom från Samoaöarna, liknade kyrkan vid en kanot, där de gamla läser stjärnorna och slår fast kursen, medan ungdomarna paddlar och driver kanoten framåt.

Synodens öppenhet för dialog har dock varit omtvistad. Många kritiker, främst medier och även grupper och biskopar i den engelskspråkiga världen, menar att kyrkans uppgift borde vara att förkunna sanningen, inte att till varje pris försöka bli ”relevant”. En betoning av dialog leder enligt kritikerna till att man kommer att söka sig till kompromisser: en tro som söker dialog blir snabbt en urvattnad tro. Följer man resonemanget hos kritikerna, blir slutsatsen att dessa finner det vara en allvarlig förvanskning av den kristna läran att låta alla – även bortglömda och utsatta – komma till tals i kyrkan. Som svar på kritiken reflekterar dokumentet över den förra påvens skildring av människan som en varelse skapad för dialog, och påpekar att dialog är ”det sätt på vilket Gud själv förhåller sig till sitt folk”.

Den hårdaste kritiken, även bland de församlade, var dock riktad mot den del av dokumentet som behandlade begreppet ”synodalitet”. Styckena i denna del var de som fick absolut minst bifall av biskoparna. Synodalitet består enligt dokumentet av en betoning av kyrkans synodala karaktär och uppmanar att ”med glädje välkomna insatsen från det troende lekfolket (även unga människor och kvinnor), religiösa bröder och systrar, grupper, associationer och rörelser”. Faran är, enligt kritikerna, att en synodal kyrka så småningom kommer att bli en demokrati, där lära och dogmer kommer att fastläggas och revideras genom folkomröstningar. Men detta är långt ifrån en välvillig (eller ens rimlig) tolkning av texten.

Den andra stora invändningen mot dessa stycken är att de framstår som tillagda på ett artificiellt sätt. Många anser att formuleringar om hur kyrkan bör styras i framtiden inte borde ha inkluderats i dokumentet, som skulle handla om unga människor. Men om man tittar på synoden som helhet så ser man att reflektionen om synodalitet verkligen inte är något nytt utan bara ett destillat av det tankesätt som genomsyrade hela synoden. Metoden dialog och ömsesidigt lyssnande, som tillämpades i gemenskap med unga människor världen över, kan vara ett exempel för kyrkan i framtiden. Som dokumentet uttrycker det: ”ungdomarna har återuppväckt synodaliteten i kyrkan”.

Synodens uppmaning till en förnyad dialog bör inte tolkas som ett spel för gallerierna. Snarare är den ett erkännande av att den samtida världen ställer såväl kyrkan som ungdomarna inför nya etiska och existentiella dilemman. För att kunna formulera evangeliet på ett sätt som är begripligt i nutiden måste man först förstå nutiden. Efter att ha lyssnat på unga människors erfarenheter reflekterade synodfäderna över vilka nya utmaningar som väcks av världen i dag. Teknologi, till exempel, kan inte längre förstås som enbart ett redskap, utan den är något som genomsyrar hela kulturen och har en djup inverkan på hur vi uppfattar tid och rum, oss själva, våra medmänniskor, världen, och de sätt på vilka vi kommunicerar och relaterar till varandra. En aspekt av teknologins djupa inflytande är den nya generationens användning av bilder, snarare än skrivet språk, som det främsta kommunikationsmedlet – ett faktum som enligt synodfäderna ställer frågor om hur man ska förmedla Guds Ord på bästa sätt i dagens samhälle. Här finns till och med en blinkning till cyborger, och ett erkännande av de antropologiska frågor som väcks av framstegen inom genteknik och neurovetenskaperna.

Kyrkans inställning till de nya utmaningarna måste vara frukten av en dialog- och urskiljningsprocess, som ”kräver ödmjukhet, tålamod, en vilja att förstå och en ansträngning för att förmedla svaren på ett förnyat sätt”. Biskoparna påpekar vikten av att inte formulera alltför snabba beslut och fördömanden. Samhällets sekularisering, till exempel, som ofta anses vara något negativt, ansågs enligt vissa biskopar vara en ”dyrbar möjlighet att lämna en religiositet grundad på vana eller etnisk och nationalistisk identitet”. Denna urskiljning ska inte förstås som motsatsen till att ta ställning i svåra frågor, utan som en nödvändig del av den processen. Bara genom att lyssna och försöka förstå kan man formulera ärliga och tydliga svar – svar som tar såväl frågorna som dem som ställer dem på allvar. Som en biskop påpekade, de briljanta svaren i Thomas av Aquinos Summa theologiae växte ofta ur frågor ställda av unga studenter.

I anslutning till synoden antydde Franciskus att han troligen inte kommer att ge ut någon apostolisk uppmaning efter synoden, i motsats till vad påven förväntas göra och vanligen gör. Dokumentet som sammanställts av synodfäderna kommer i så fall att bli sista ordet i ämnet för den här gången. Men detta betyder inte att dokumentet på något sätt är slutgiltigt. Det ska också ingå i en större process av dialog och urskiljning; dokumentet förklarar att synoden bara var ”ett steg på vägen”. Det är nu upp till ”bis­kopskonferenserna och de enskilda församlingarna att fortsätta vandra längst denna väg”. Det gäller att fördjupa och utveckla de frågor som snuddades vid på synoden med hänsyn till enskilda fall. Det är alldeles riktigt, men också trivialt, att internet har såväl goda som onda sidor; att modern medicin erbjuder fantastiska resurser men också faror. Men, det får inte sluta där.

 

Lapo Lappin är studerande, Uppsala.