Dialogens uppenbarelse

av LEIF ZERN

I sommar har jag återvänt till Martin Buber, den judiske tänkaren som nominerades både till Nobelpriset i litteratur och till Nobels fredspris. De bägge nomineringarna vittnar om svårigheten att placera Buber i 1900-talets intellektuella historia. Han var filosof och poet, teolog och pedagog och något av mystiker i samtliga avseenden. Om jag inte tar miste är det förklaringen till att Buber på senare år har hamnat i skuggan av andra judiska tänkare, inte minst Emmanuel Levinas. Det gränsöverskridande väcker inte respekt i en tid av specialisering och expertvälde.

Martin Buber är framför allt känd för sin dia­logfilosofi, den som når sin fullbordan i den lilla boken Jag och Du från 1923, på svenska 1963. Av en 1900-talstänkare förväntar man sig att hans magnum opus ska vara en tegelsten – hos Buber hittar man ofta hans vackraste tankar i någon av de öst­judiska legender han samlade och gav ut under ett helt liv. Där besvaras varje fråga på chassidiskt vis med en ny fråga. Svaret finns hos den som frågar och själv måste hitta fram till det. Det är människans väg.

Alla älskar Bubers idé om Jaget som blir till först i mötet med ett Du, lätt att hålla med om för den som nöjer sig med formuleringen. De teoretiskt skolade filosoferna har visserligen alltid haft svårt för honom. Några, som Levinas, har kritiserat honom för att vara mystiker och andra för att vara existentialist. Det stämmer ju – Bubers rötter är lika många som förgreningarna i hans tänkande.

Kanske ligger den verkliga radikalismen i hans vägran att binda sig vid någon av de medvetandefilosofier som den unge studenten ställdes inför i det tidiga 1900-talets Wien och Berlin. För honom gällde från början intersubjektiviteten, det vill säga relationen och ömsesidigheten. Nej till alla former av antingen–eller. Dialogen omfattar alla religioner.

Behovet av Buber har nog aldrig varit större. Jag märker att jag saknar samtalen, de där oväntade pratstunderna som i allt snabbare takt ersätts av digitala meddelanden befriade från allt ”onödigt”, det oplanerade, det som förr kunde ringla vidare till platser du inte visste fanns. Eller glömt att du en gång besökt.

Det är lätt att säga dialog och att kräva det. Men alla dialoger är inte dialogiska. Till formen är en dialog alltid ett samtal med två eller flera personer. Det händer dock att den ene lägger ut texten för den andre som förväntas lära sig ”sanningen”. I den äkta dialogen lär sig båda någonting under samtalets gång. Den förverkligar någonting.

Tio år före Jag och Du skrev Buber en bok som innehåller fem dialoger som kan läsas som en övergång till dialogfilosofin. Den heter Daniel och inleds med en kort beskrivning av hur Buber under en vandring blir stående i skymningen och pressar sin stav mot en trädstam. Han känner hur han är både där han håller i staven och där den rör vid barken.

I samma ögonblick uppenbaras dialogens idé för honom.

Leif Zern är journalist, teaterkritiker och författare.

 

Detta är en krönika publicerad i Signum nr 6/2019.