Diskontinuitet av brutalt slag

av ANDERS PILTZ

Mikael Mogren hävdar i sin ledartext i Kyrkans tidning [Svenska kyrkan är äldre än reformationen] den nutida lutherska Svenska kyrkans kontinuitet med den medeltida kyrkoprovinsen Uppsala. Jo, kontinuiteten bevarades såtillvida att de flesta kyrkobyggnader och församlingsindelningen bestod tvärs igenom femtonhundratalet. Men för gemene man var den protestantiska reformationen en kulturrevolution, en diskontinuitet av brutalt slag.

Tänk på följande fakta: daglig mässa och tidebön upphörde, man förbjöd salt, ljus och dopklänning vid dop, vigvatten, kyndelsmässoljus, aska på askonsdagen, palmkvistar på palmsöndagen, smörjelsen av de sjuka, välsignelser av hus och hem, boskap, åker och skördar (detta som Luther kallade Satans sakrament), processioner, pilgrimsfärder, gillesmåltider, möhippor, kors och helgonbilder vid vägarna, vallfärder till heliga källor, förbön för avlidna, själamässan och åkallan av helgon, hela Mariafromheten. En ridå gick ner mellan himmel och jord, mellan de avlidna och de levande. [Bilden: Vigvattenskål i S:ta Eugenia katolska kyrka, upprättad 1837, Norra Smedjegatan 24, Stockholm.]

Kyrkklockor, nattvardskärl och monstranser togs i beslag. Sju sakrament reducerades till två. Klostren upplöstes. Viktigast av allt, det som var den senmedeltida fromhetens hjärtpunkt: Kristi närvaro i sakramentet i sockenkyrkan, under och utanför mässans firande, blev genom myndighetsdekret förvandlad till den sakramentala frånvaron, när tabernaklen tömdes. De olika upproren och mordhoten mot den nya tidens män vittnar inte om entusiasm för förändringarna. [Bilden: Ture Jönsson på riksmötet i Västerås 1527. Rikshovmästaren Ture Jönsson och biskopen i Skara stift, Magnus Haraldsson, var ledargestalterna i Västgötaherrarnas uppror 1529 som protesterade mot upplösningen av klostren och mot att ”goda, gamla kristliga sedvänjor” eliminerades.]

Lekmännens möjligheter att uttrycka sin tro reducerades till hörandet av predikan. Luther hade sagt att örat är den kristna människans enda sinnesorgan. Kyrkobyggnaden skulle i fortsättningen betraktas rent funktionellt, som skydd mot väder och vind, ungefär som en skolsal. Petrus Paulinus Gothus avhånades och berövades sitt prästämbete vid Uppsala möte 1593 för att han vågat hävda att ceremonier kan vara lika talande som ord. Vid sin räfst 1596 bestraffade ärkebiskopen Abraham Angermannus med prygel och iskallt vatten eventuella kvarlevande rester av den katolicism hans föregångare på biskopsstolen hade levt för. Snart skulle katolicismen beläggas med dödsstraff.

Man kan hysa vilken uppfattning som helst om det berättigade i dessa reformer, men man kan inte gärna påstå att de stod i kontinuitet med den medeltida kristendomen. Vi gör väl i att erkänna fakta, om vi vill att vårt samtal skall bli fruktbart.

Anders Piltz 2015-02-19

Denna replik publicerades ursprungligen i Kyrkans tidning i dag, nr 8/2015, sid. 27.

Mikael Mogrens text från den 5 februari 2015 finns här på denna länk