Döden som behandling

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Om vi behöver en moralisk förebild ska vi rikta sökarljuset mot Belgien. Det är inflikat i ett reportage i The New Yorker [länk här]. Argumentet för Belgiens moraliska stjärnstatus är den eutanasilag som antogs 2002 av en regering med sekulär dominans.

Lagen innebär i princip att vem som helst som tröttnat på livet kan få dödshjälp, det kan handla om någon form av psykisk insufficiens eller också om en smärtsam social situation. De villkor som gäller är att personen ifråga ska vilja dö och i det syftet underkastar sig en bedömning av tre läkare. Är läkarna överens om att tillståndet är obotligt ges dödshjälp.

Människors självbestämmanderätt är det mest centrala argumentet för dödshjälpen. Den bygger på humanistisk filosofi som bland annat utgår ifrån att människor fungerar autonomt, rationellt och jämbördigt.

Om jag förstått eutanasiförespråkarna i Belgien rätt föreställer de sig att människor är autonoma när de begär dödshjälp. Samtidigt ska de då vara obotligt sjuka, psykiskt och/eller socialt. Det går inte ihop! Psykologiskt sett är en autonom människa en person som inte är impulsdriven och styrd av prägling från barndomen. I stället har hen frigjort sig från automatiserade anpassningsmönster och styr sitt handlande utifrån överlagda val där alternativ och konsekvenser är genomtänkta. Det kräver närvaro, kringsynthet och engagemang, det vill säga kvaliteter som också en humanistisk livsstil förutsätter. Det är kort sagt en psykiskt välfungerande människa.

En annan tankelucka verkar finnas när det gäller distinktionen mellan samhällslivet och Livet. Samhällslivet är vår konstruktion som vi förfogar över. I det perspektivet kan vi alltså komma överens om vilka dödshjälpslagar som helst. Men när det gäller verkställandet av lagarna går vi över en gräns från den konstruktion som vi styr över till det givna som vi inte styr över.

Det givna är Livet självt. Vi är alla liv av Livet/Helheten som vi gör vårt bästa för att förstå och använda oss av. Med det uttrycker vi vårt beroende samtidigt som vi måste konstatera att vi inte kan fånga in Livet som helhet och sätta det under luppen. Det förblir outgrundligt. I den mån vi ändå försöker ta styrningen riskerar vi att vara aningslösa.

Detta faktum borde, psykologiskt sett, få oss att inta en respektfull hållning, bland annat på så sätt att vi överlåter åt Livet att bestämma vårt uttåg ur den här existensen. Hårddraget innebär det inga dödshjälpslagar alls.

Att fokus ligger på samhällslivet och inte på Livet blir tydligt av en argumentation i reportaget som innebär att dödshjälp vid psykiskt och socialt lidande är ett sätt att ta konsekvenserna av psykiatrins undermålighet. I förlängningen verkar man alltså mena att dödshjälp kan vara ett sätt att ta hand om människor som blivit lidande på att samhällsinstanser inte fungerar. I den mån vi faller för argumentationen riskerar vi att få ett nytt problem av diskrimineringstyp: folk som belastar samhället bör söka dödshjälp.

Av reportaget framgår att det inte är särskilt lätt att få till stånd en kritisk diskussion av eutanasilagen i Belgien. Den har kostat många människor livet. Säkert har den också inneburit lidande för åtminstone en del efterlevande. Det kan inte vara lätt att öppna upp för en granskning i det läget. Psykologiskt sett är lagen snarare ett varnande exempel än en god förebild.

Maj-Britt Lindahl 2015-09-17
Docent, leg psykolog, leg psykoterapeut, specialist i klinisk psykologi

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Om vi behöver en moralisk förebild ska vi rikta sökarljuset mot Belgien. Det är inflikat i ett reportage i The New Yorker [länk här]. Argumentet för Belgiens moraliska stjärnstatus är den eutanasilag som antogs 2002 av en regering med sekulär dominans.

Lagen innebär i princip att vem som helst som tröttnat på livet kan få dödshjälp, det kan handla om någon form av psykisk insufficiens eller också om en smärtsam social situation. De villkor som gäller är att personen ifråga ska vilja dö och i det syftet underkastar sig en bedömning av tre läkare. Är läkarna överens om att tillståndet är obotligt ges dödshjälp.

Människors självbestämmanderätt är det mest centrala argumentet för dödshjälpen. Den bygger på humanistisk filosofi som bland annat utgår ifrån att människor fungerar autonomt, rationellt och jämbördigt.

Om jag förstått eutanasiförespråkarna i Belgien rätt föreställer de sig att människor är autonoma när de begär dödshjälp. Samtidigt ska de då vara obotligt sjuka, psykiskt och/eller socialt. Det går inte ihop! Psykologiskt sett är en autonom människa en person som inte är impulsdriven och styrd av prägling från barndomen. I stället har hen frigjort sig från automatiserade anpassningsmönster och styr sitt handlande utifrån överlagda val där alternativ och konsekvenser är genomtänkta. Det kräver närvaro, kringsynthet och engagemang, det vill säga kvaliteter som också en humanistisk livsstil förutsätter. Det är kort sagt en psykiskt välfungerande människa.

En annan tankelucka verkar finnas när det gäller distinktionen mellan samhällslivet och Livet. Samhällslivet är vår konstruktion som vi förfogar över. I det perspektivet kan vi alltså komma överens om vilka dödshjälpslagar som helst. Men när det gäller verkställandet av lagarna går vi över en gräns från den konstruktion som vi styr över till det givna som vi inte styr över.

Det givna är Livet självt. Vi är alla liv av Livet/Helheten som vi gör vårt bästa för att förstå och använda oss av. Med det uttrycker vi vårt beroende samtidigt som vi måste konstatera att vi inte kan fånga in Livet som helhet och sätta det under luppen. Det förblir outgrundligt. I den mån vi ändå försöker ta styrningen riskerar vi att vara aningslösa.

Detta faktum borde, psykologiskt sett, få oss att inta en respektfull hållning, bland annat på så sätt att vi överlåter åt Livet att bestämma vårt uttåg ur den här existensen. Hårddraget innebär det inga dödshjälpslagar alls.

Att fokus ligger på samhällslivet och inte på Livet blir tydligt av en argumentation i reportaget som innebär att dödshjälp vid psykiskt och socialt lidande är ett sätt att ta konsekvenserna av psykiatrins undermålighet. I förlängningen verkar man alltså mena att dödshjälp kan vara ett sätt att ta hand om människor som blivit lidande på att samhällsinstanser inte fungerar. I den mån vi faller för argumentationen riskerar vi att få ett nytt problem av diskrimineringstyp: folk som belastar samhället bör söka dödshjälp.

Av reportaget framgår att det inte är särskilt lätt att få till stånd en kritisk diskussion av eutanasilagen i Belgien. Den har kostat många människor livet. Säkert har den också inneburit lidande för åtminstone en del efterlevande. Det kan inte vara lätt att öppna upp för en granskning i det läget. Psykologiskt sett är lagen snarare ett varnande exempel än en god förebild.

Maj-Britt Lindahl 2015-09-17
Docent, leg psykolog, leg psykoterapeut, specialist i klinisk psykologi