Dom och skärseld – kristna rötter bakom Halloween

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Åsynen av folksamlingar utklädda till spöken, demoner och monster kommer att vara vanliga under den kommande Halloween-helgen. Men hur ser den verkliga traditionen bakom Alla helgades afton (All Hallow’s Eve) ut och har den bakomliggande kristna visionen förvanskats? Den skottske jesuitprästen John McDade återerövrar sanningen om vår död i Kristus, vilken präglar vår lära och vår fantasi.

Artikeln finns att läsa i sin helhet på Thinkingfaith. Här har utdrag av texten översatts till svenska.

Till de ritualer under året som formar vår kultur hör framför allt måltider och köpfesten i slutet av december; någonting som har med kaniner och choklad att göra på våren; samt en skräckfylld ceremoni med pseudo-våld sista dagen i oktober månad. I centrala London på Halloween kommer du att se folk med bleknade ansikten som ser ut som gravskändare, med röda skärsår på halsen, skymten av gifttänder i mungipan, strumpbyxor i fisknätstil och slängkappor. En värld av vampyrer och karaktärer från Rocky Horror Show.

Den verkliga traditionen bakom Alla helgades afton (All Hallow’s Eve) är att dagen innan Alla helgons dag, uppstår en reva i den vävnad som kosmos utgör och denna reva ger de onda andarna från underjorden en möjlighet att attackera oss. I detta skede är vi sårbara, precis som vi är sårbara i dödsstunden och vi behöver då bli tilltalade av Jesu namn och djävulen måste skrämmas i väg med höga rop i Jesu namn och kraft. Med andra ord, på Alla helgades afton är det meningen att folk ska gå ut på gatorna i otäcka kläder och vara högljudda så att de skrämmer iväg djävlarna, och varje år återskapas helighetens seger över det onda. Det är en mytologisk utvidgning av centrala teman på påskafton. Men vem berättar om det för dig i dag? Ingen. Det enda Alla helgades afton handlar om är att vi ska skrämma i väg djävlarna och fösa ner dem tillbaka till fångenskapen i helvetet. Men Alla helgades afton är i själva verket kristen och mytologisk, och jag vill att du ska se att det finns något sådant som ett kristet mytologiskt tänkande som är betydelsefullt och som bär på en sanning.

Men denna bakgrund av kristen religiös vision är borta nu. Det sätt på vilket Halloween firas nu härstammar från Hollywoods fantasi kring de onda krafterna, och unga människor på gator och i klubbar efterliknar de bilder de sett på skräckfilmer.

[…]

Människors föreställningar och andliga liv handlar fortfarande om sårbarhet, om de krafter som skulle kunna förgöra oss. Här finns föreställningar om ett ramverk av rättvisa där det felaktiga korrigeras och det onda hanteras, men i många fall utspelar sig detta utanför Kyrkan i förvanskade versioner. Vi ser en förvrängning av det genuint kristna i några, kanske många, aspekter av populär efter-kristen kultur. Är inte kulten kring kändisar en omvandling av helgonkulten, vilken är central i Kyrkans lära i allmänhet, och i läran om skärselden i synnerhet. Enligt denna lära kommer vi inte till himlen ensamma och på egen hand.

Är jag rätt ute när jag undrar: är det så att många unga människor är mer bekanta och bekväma med föreställningen om odöda [undead] än vad de är med uppståndelsen? Vid de årliga Halloween-ritualerna finns ingen seger över det onda, ingen dödas, ingen är egentligen rädd för det hela. Förutom en jesuit som är oroad över bristen på seriös religiös vision bakom hela saken och som undrar om en seriös plattform för mänskligt liv kan komma tillbaka. Kommer ett riktigt metafysiskt allvar att någonsin vara möjligt igen? Detta är en djupt kristen fråga då vi iakttar hur en konstgjord och efterapande kultur leder till att äkta religion blir onödig för många människor i detta land.

Jag minns ett samtal jag en gång förde med en kollega som sade till mig: ”Vad spelar det för roll? I slutändan dör du ändå ensam.” Jag svarade: ”Nej, var du än befinner dig och under vilka omständigheter du än dör, dör du alltid i Kyrkan. Det finns inte något sådant som en isolerad död, lika lite som det finns någon isolerad person – om det nu är sant att Guds son har förenat alla med sig själv genom inkarnationen. Vi alla dör i Kristus.” Jag tror att jag var väldigt katolsk i detta samtal och han hade ett onödigt isolerande perspektiv på människan. Skillnaden var alltså både en fråga om temperament och teologi.

[…]

Detta är vad kristet liv försöker åstadkomma, en äkta och grundläggande respekt för Gud och ett generöst givande av sig själv till andra. Ett genuint själv är ett själv som har tömt [utblottat] sig själv – och om du misstänker att det finns en paradox här så har du rätt. Men det är ingen slump att Filipperbrevet (2:5–11) talar om Kristus just i dessa ordalag, när det betraktar honom som ”själv-uttömmande” [Bibel 2000: ”han avstod från allt”] eller ”kenotisk”. Det bästa i oss uppnås när det sämsta i oss skalas bort och när vi förs in i godheten, förfinade och mindre motsträviga.

[…]

John McDade SJ

Översättning: Fredrik Heiding

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Åsynen av folksamlingar utklädda till spöken, demoner och monster kommer att vara vanliga under den kommande Halloween-helgen. Men hur ser den verkliga traditionen bakom Alla helgades afton (All Hallow’s Eve) ut och har den bakomliggande kristna visionen förvanskats? Den skottske jesuitprästen John McDade återerövrar sanningen om vår död i Kristus, vilken präglar vår lära och vår fantasi.

Artikeln finns att läsa i sin helhet på Thinkingfaith. Här har utdrag av texten översatts till svenska.

Till de ritualer under året som formar vår kultur hör framför allt måltider och köpfesten i slutet av december; någonting som har med kaniner och choklad att göra på våren; samt en skräckfylld ceremoni med pseudo-våld sista dagen i oktober månad. I centrala London på Halloween kommer du att se folk med bleknade ansikten som ser ut som gravskändare, med röda skärsår på halsen, skymten av gifttänder i mungipan, strumpbyxor i fisknätstil och slängkappor. En värld av vampyrer och karaktärer från Rocky Horror Show.

Den verkliga traditionen bakom Alla helgades afton (All Hallow’s Eve) är att dagen innan Alla helgons dag, uppstår en reva i den vävnad som kosmos utgör och denna reva ger de onda andarna från underjorden en möjlighet att attackera oss. I detta skede är vi sårbara, precis som vi är sårbara i dödsstunden och vi behöver då bli tilltalade av Jesu namn och djävulen måste skrämmas i väg med höga rop i Jesu namn och kraft. Med andra ord, på Alla helgades afton är det meningen att folk ska gå ut på gatorna i otäcka kläder och vara högljudda så att de skrämmer iväg djävlarna, och varje år återskapas helighetens seger över det onda. Det är en mytologisk utvidgning av centrala teman på påskafton. Men vem berättar om det för dig i dag? Ingen. Det enda Alla helgades afton handlar om är att vi ska skrämma i väg djävlarna och fösa ner dem tillbaka till fångenskapen i helvetet. Men Alla helgades afton är i själva verket kristen och mytologisk, och jag vill att du ska se att det finns något sådant som ett kristet mytologiskt tänkande som är betydelsefullt och som bär på en sanning.

Men denna bakgrund av kristen religiös vision är borta nu. Det sätt på vilket Halloween firas nu härstammar från Hollywoods fantasi kring de onda krafterna, och unga människor på gator och i klubbar efterliknar de bilder de sett på skräckfilmer.

[…]

Människors föreställningar och andliga liv handlar fortfarande om sårbarhet, om de krafter som skulle kunna förgöra oss. Här finns föreställningar om ett ramverk av rättvisa där det felaktiga korrigeras och det onda hanteras, men i många fall utspelar sig detta utanför Kyrkan i förvanskade versioner. Vi ser en förvrängning av det genuint kristna i några, kanske många, aspekter av populär efter-kristen kultur. Är inte kulten kring kändisar en omvandling av helgonkulten, vilken är central i Kyrkans lära i allmänhet, och i läran om skärselden i synnerhet. Enligt denna lära kommer vi inte till himlen ensamma och på egen hand.

Är jag rätt ute när jag undrar: är det så att många unga människor är mer bekanta och bekväma med föreställningen om odöda [undead] än vad de är med uppståndelsen? Vid de årliga Halloween-ritualerna finns ingen seger över det onda, ingen dödas, ingen är egentligen rädd för det hela. Förutom en jesuit som är oroad över bristen på seriös religiös vision bakom hela saken och som undrar om en seriös plattform för mänskligt liv kan komma tillbaka. Kommer ett riktigt metafysiskt allvar att någonsin vara möjligt igen? Detta är en djupt kristen fråga då vi iakttar hur en konstgjord och efterapande kultur leder till att äkta religion blir onödig för många människor i detta land.

Jag minns ett samtal jag en gång förde med en kollega som sade till mig: ”Vad spelar det för roll? I slutändan dör du ändå ensam.” Jag svarade: ”Nej, var du än befinner dig och under vilka omständigheter du än dör, dör du alltid i Kyrkan. Det finns inte något sådant som en isolerad död, lika lite som det finns någon isolerad person – om det nu är sant att Guds son har förenat alla med sig själv genom inkarnationen. Vi alla dör i Kristus.” Jag tror att jag var väldigt katolsk i detta samtal och han hade ett onödigt isolerande perspektiv på människan. Skillnaden var alltså både en fråga om temperament och teologi.

[…]

Detta är vad kristet liv försöker åstadkomma, en äkta och grundläggande respekt för Gud och ett generöst givande av sig själv till andra. Ett genuint själv är ett själv som har tömt [utblottat] sig själv – och om du misstänker att det finns en paradox här så har du rätt. Men det är ingen slump att Filipperbrevet (2:5–11) talar om Kristus just i dessa ordalag, när det betraktar honom som ”själv-uttömmande” [Bibel 2000: ”han avstod från allt”] eller ”kenotisk”. Det bästa i oss uppnås när det sämsta i oss skalas bort och när vi förs in i godheten, förfinade och mindre motsträviga.

[…]

John McDade SJ

Översättning: Fredrik Heiding