Donera mera – men tänk efter före!

av JENNY LINDBERG

Man kan välja att tjäna sina medmänniskor i livet, men man kan också tjäna andra efter sin död. Inte enbart genom testamentering av ägodelar till nära och kära utan även genom donation av organ, ofta till personer som är helt okända för donatorn men som lider av kroniska sjukdomar och livshotande tillstånd. Tidigare tilläts endast donation efter konstaterad hjärndöd. Nu är också donation efter hjärtdöd möjlig och genomförs redan på flera transplantationsenheter i landet.

En utredning kring organbevarande behandling för donation gjordes under 2018 (SOU 2019:26), en komplettering av den tidigare utredningen från 2015 (SOU 2015:84) som syftade till att öka antalet donatorer och därmed organ för transplantation. Med organbevarande behandling avses behandling som inte sätts in för patientens egen skull utan som ska bibehålla funktionen hos organ som man avser att använda för transplantation av andra patienter. Patientföreningar har velat påskynda utredningen och därmed snabbt öka tillgången på organ med argumentet att tusentals liv står på spel om man fördröjer en vidgning av donationsmöjligheterna. Men även om syftet är angeläget och nyttan är stor, så bör man inte ta moraliska eller juridiska genvägar som kan leda till oönskade etiska konsekvenser på sikt.

Utredningen föreslår i korthet att man ska kunna efterforska patientens tidigare önskemål rörande donation och inleda organbevarande behandling redan på en levande patient om det bedöms nödvändigt och om den medför ringa skada för patienten samt sker under en begränsad tid. Detta får göras i de fall då man har tagit ställning till att avsluta eller inte påbörja livsuppehållande behandling. Patienten är i regel medvetslös och kan inte uttrycka någon aktuell vilja. Tidigare uttryckt vilja kan finnas i donationsregistret eller återges av närstående. Närstående ska däremot inte längre ha rätt att neka donation om patienten har uttryckt donationsvilja. Själva donationsingreppet görs förstås efter att donatorn har avlidit.

Trots att utredningen har velat minimera obehag och smärta som konsekvens av den organbevarande behandlingen samt respektera donatorns tidigare vilja, så kvarstår en del angelägna frågor som man inte riktigt går till botten med. Den moraliska och juridiska kärnfrågan består i att man inleder behandling av en levande person enbart för andras skull, något som bryter mot en allmän etisk princip inom sjukvården. I vanliga fall skulle detta ställa högra krav på informerat samtycke, i likhet med vad som gäller för exempelvis forskning.

Inom forskning krävs det att patienten informeras om alla detaljer kring forskningen, givetvis med fokus på praktiska konsekvenser för forskningspersonen. Inte ens ringa skada accepteras utan forskningspersonens aktuella samtycke, som dessutom när som helst kan tas tillbaka. När det gäller donation ställer man inte motsvarande krav, och är man medvetslös kan man inte återkalla samtycket. Man nöjer sig med ett tidigare generellt medgivande till donation, utan några krav på samtycke till specifika åtgärder som genomförs när donatorn fortfarande är i livet och som kan vara förbundna med viss skada eller smärta.

Transplantation av organ är en livsviktig verksamhet som kräver tillgång till tillräckligt antal donatorer. Men en varningslampa borde lysa när vi nu är beredda att låta levande människor genomgå olika mer eller mindre påfrestande utredningar och behandlingar i syfte att gagna andra och mot bakgrund av ett samtycke som har getts i förväg, kanske utan vetskap om de praktiska konsekvenserna. Visst behöver vi se till att människor kan tjäna andra efter sin död om det är deras vilja, men vi måste också se till att samtycket är aktuellt och konkret kring de åtgärder som ska genomföras. Annars riskerar vi en oetisk vidgning av möjligheten att behandla människor som medel för andra, men även att orsaka svårt sjuka patienter smärta och obehag mot deras vilja.

Jenny Lindberg 2019-11-30

Detta är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.