Drottninggatan i oktober 2014

av STIG OLSSON

Det är den 30 oktober 2014. En torsdag i Allhelgonaveckan, klockan går mot sex en klar, kylig höstkväll. Jag kommer från Centralen, går via Drottninggatan bort mot Sveavägen. Är på väg till ett författarsamtal på ABF-huset kring en bok som kom i höstas: Gränsbrytarna, heter den, en mycket bra och mycket viktig bok, skriven av Erik de la Reguera.

Genom att kombinera reportage och essä ger författaren [bilden] en både levande och reflekterad framställning av en av vår tids avgörande frågor, den om migration. Alltså de vågor av flyktingar som nu går från fattiga och krigsdrabbade områden i söder till de rikare i norr. Människor som flyr för sina liv undan krig eller som är beredda att riskera sina liv för hoppet att kunna skapa sig en rimlig framtid här uppe.

Under det senaste halvseklet har ju globaliseringen accelererat språngvis. Jorden är på god väg att bli en enda fri marknad. Varor och kapital skall få flöda fritt, hinder och restriktioner undanröjas. Så kan varje region realisera sin komparativa fördel till allas båtnad. Och därför kan också vi i småorter på landsbygden i Sverige dagligen handla nötkött från det som en gång var Amazonas regnskogar, äpplen från Argentina och vitlök från Kina. Och vi köper allt detta utan att förundras: det skall bara ligga där på hyllorna i den lokala butiken.

Varor och kapital flödar fritt. Men också information. Via ett väl utbyggt system av elektroniska motorvägar, kan jag, om jag så vill, se filmsnuttar i realtid från till exempel Syrien, från striderna, bombningarna där, eller från de överfulla flyktinglägren i Syriens grannländer. Eller, varför inte, från slummen och de som lever vid sopbergen utanför megastäderna i Latinamerika och Afrika.

Och jag måste ju anta att de elektroniska motorvägarna inte är enkelriktade; alltså att man i fattiga och drabbade områden kan hålla sig någorlunda väl underrättade om hur vi lever här i den rika världen, hur våra städer ser ut. Kanske till och med hur det ser ut på Drottninggatan i Stockholm en klar kväll i slutet på oktober.

Så kapital, varor, information får flöda fritt. Men inte människor. I synnerhet inte fattiga människor. För dem har det rests höga hinder, för dem finns väl bevakade gränser. Och hur skulle det annars se ut?! Det är denna situation, dessa djupt angelägna frågor som boken Gränsbrytarna tar upp.

Jag tar mig långsamt genom folkträngseln uppför Drottninggatan – men blir så stående en lång stund, full av förundran: Vad är det här egentligen för plats? En ofantlig, glittrande flod, ett gyckeltåg, en marknad för skräp.

Här blinkar, fladdrar, lyser i otaliga nyanser alla de inarbetade loggorna, här syns all de stora världskända, åtråvärda varumärkena. Vi känner dem alla, de sitter fastetsade på näthinnorna. I kraftig upplysta och smakfullt arrangerade uppställningar bjuder man här ut till försäljning allt det som ingen egentligen vill ha, än mindre behöver och som ingen enda skulle köpa om det inte vore för en mycket effektiv marknadsföring; och inom den branschen vet man exakt hur man skapar behov hos konsumenten, stimulerar efterfrågan, ökar köplusten – så att den ekonomiska tillväxten åter kan ta fart och åter börja en accelererad expansion runt om i hela världen. För nästan allt som säljs här är ju tillverkat någonstans, långt borta på en annan kontinent och av människor som troligen är uselt betalda och har usla arbetsvillkor. För hur skulle det annars kunna säljas så billigt! Och med så stora vinster!

Och i kväll skall här omsättas mycket stora värden – och alla vet att nästan allt som köps och säljs här ikväll inom en vecka, en månad, ett år är förbrukat, trasigt och kastas. Eller bara omodernt. Det har hamnat bland de andra soporna på de växande sopbergen.

Så butikernas glittrande skräp och den stimulerade köpkraften – skulle det vara den rika världen rikedom?! Är det här skräpet så lockande att människor riskerar sina liv för att ta sig hit? Är det här krönet på den mänskliga civilisationen? Den topp dit allt strävar?

Jag viker om ett hörn för att ta en tvärgata bort mot Sveavägen. En nästan bilfri gata och med hus byggda så att övervåningarna skjuter ut som ett halvtak över den extra breda trottoaren. I skydd av det taket sitter några tiggare på utlagda madrasser och täcken. Ett provisoriskt nattläger för en grupp romer från något land i syöstra Europa. Kanske finns det vid Hötorget och Drottninggatan bra platser att tigga på, kanske går det att få ihop lite pengar här och då kan det ju inte vara fel övernatta i samma trakt.

Jag fortsätter bort mot ABF-huset, där Gränsbrytarna snart skall diskuteras. Och jag är full av frågor jag saknar svar på: När balansräkningen görs upp, då brukar det glittrande skräpet, köplusten och köpkraften bokföras på plussidan. Där har vi våra tillgångar, det är vår rikedom. Men vad finns på minussidan? Hur skall man beräkna och bokföra den fattigdom och de växande berg av skulder och sopor, som också är närvarande – om än osynligt – på Drottninggatan?

Stig Olsson 2014-10-31