Du är inte till nytta för mig

av THOMAS IDERGARD

På många sätt har samhällsklimatet i Sverige polariserats. Den pågående flyktingkatastrofen i Europas närområde engagerar inte bara till konkreta hjälpinsatser utan också till offentliga manifestationer för den rådande politiken. Samtidigt finns det de som i inlägg och kommentarer på Internet kallar invandrare för ”ohyra”. Det finns de som skänker pengar, mat och kläder till romska tiggare på gatan, eller till hjälpprojekt i Rumänien, och det finns de som kastar saker på, spottar på och misshandlar tiggarna. I en allt större åsiktspluralism värderas religionsfrihet som en viktig del av samhällets värdegrund samtidigt som det finns de som skriker ”hora” efter kvinnor som har konverterat från islam till kristendomen. En offentligt uttryckt vilja till hjälp och respekt tycks samexistera med en stegrande aggressivitet och hätskhet.

Först måste sägas att det självklart kan finnas grunder att vilja ändra på integrations- och invandringspolitiken och att det är legitimt att framföra sådana uppfattningar i en öppen diskussion. Det får också finnas skilda meningar om vad som är det bästa sättet att motverka den fattigdom och desperation som ligger bakom gatutiggeriet, och i frågan om myndigheternas hantering finns det legitima skäl för olika politiska slutsatser. Och när man som starkt troende upplever sig ha funnit sanningen kan man förstås vara besviken när andra inte gör det, eller när andra lämnar det man tror vara den sanna vägen, vilket man också har rätt att uttrycka.

Men ingenting motiverar de, eller liknande, angrepp och kränkningar av andra mänskliga personers rättigheter som nämnts inledningsvis. Personlig värdighet, rätt till liv och säkerhet och religionsfrihet, till exempel, tillkommer varje människa bara genom hennes vara som människa och får aldrig relativiseras i något sammanhang, inte heller om någon skulle uppfattas som representant för ett ogillat samhällsfenomen. Dylika relativiseringar och deras konsekvenser måste alltid bekämpas. Att kränka andra personers värdighet och rättigheter på nämnda, och andra, sätt är att avhumanisera dem, att i praktiken säga att de inte har delaktighet i den mänskliga gemenskapen och att de därmed kan behandlas som något annat än människor.

Hur kan då sådana föreställningar, om än uttryckta i det privata och lilla, uppstå? Det finns förstås flera möjliga förklaringar men en är filosofisk, det vill säga hänför sig till ett sätt att tänka som dessvärre tycks ha blivit alltmer utbrett, eller i alla fall allt oftare kommer upp till ytan och därmed normaliseras, i vår tid: nämligen föreställningen om att vi kan betrakta andra utifrån deras nytta för oss själva eller det vi tycker är viktigt; som medel för något man vill åstadkomma för sig själv. ”Jag vill inte se tiggare”, ”jag tolererar inte någon som lämnar min religiösa grupp” eller vad det nu kan handla om. Men då har andra människor förtingligats, blivit något man kan förfara med efter eget gottfinnande. Jaget har blivit en instans för att subjektivt bedöma andra mänskliga personers värde, och har de inget eller lite värde för mig, kan jag behandla dem hur jag vill.

Visst känner vi igen detta tänkande i 1900-talets våldsideologier och terrorvälden i exempelvis Nazityskland och Sovjetunionen: de som inte var till nytta för uppbyggandet av det perfekta samhället – rasrent eller klasslöst – kunde elimineras. Men den fråga vi på allvar bör ställa oss är egentligen hur mycket dessa grymma nyttosystems nederlag i heta eller kalla krig verkligen har besegrat själva grundperspektivet – tanken, kommentaren eller handlingen som säger att jag får göra som jag vill mot dig eftersom du inte är till nytta för mig eller för det jag tycker är viktigt, och att du därför är att betrakta enbart som ett ting, utan de rättigheter som jag tillerkänner mig själv.

Att se och läsa om de horribla kommentarerna från företrädare för den amerikanska abortorganisationen Planned Parenthood i den skandal som nu utspelar sig i USA, där organisationen avslöjats med att cyniskt sälja kroppsdelar och vävnad från aborterade barn men också misstänks anpassa abortmetoderna efter vad som ger bäst ekonomisk vinning (se till exempel inlägg på Signums hemsida här), är att se samma avhumanisering av andra mänskliga personer, i detta fall de ofödda och aborterade barnen, fullt ut praktiserad. Och egentligen är det likadant med aborten i sig. Visst gäller också här att man måste kunna förstå svåra omständigheter runt en graviditet, och på goda grunder vilja mildra eller förhindra dem, och samtidigt anse att det ofödda barnet ändå inte får göras till objekt för hantering av dessa. Det rår ju heller inte för dem, lika lite som flyktingen rår för en omdiskuterad invandringspolitik.

De båda 1900-talsfilosoferna Simone Weil och Emmanuel Levinas funderade mycket kring vad som konstituerar jagets möte med medmänniskan, med den andre, så att jaget också blir medvetet om sig själv, sitt eget varande och dess begränsningar. På lite olika sätt kom de fram till att det är den andres framträdande som sårbar som är avgörande. Weil beskrev insikten om att den andre kan tillfogas och erfara smärta, uttryckt genom uppfattandet av ett tyst men bekant rop i hans/hennes inre: ”Varför gör man mig ont?” En sådan insikt om mänsklig sårbarhet kan, menade Weil, hjälpa oss att förstå det mänskliga varats helighet. Levinas andre möter oss i ”ansiktet”, som speglar medmänniskans fattigdom och sårbarhet, det vill säga att hon ytterst kan dödas. Så kan vi förstå en etik byggd på den andres absoluta värdighet och rättigheter, som rakt motsatt den som börjar i det egna jagets isolerade uppfattning och definition av sig själv.

Att inte vilja se, eller föreställa sig, den andres ansikte och den vädjan som ligger däri, är nog grunden för avhumaniserandet av andra mänskliga personer. Därför är det också samma människosyn, samma subjektiva bedömning av någon annans, ofta svagares, nytta som uttrycks i dödandet av det ofödda barnet och i stenkastningen mot tiggaren utanför Ica. Och så länge en sådan syn, applicerad på olika situationer, har fäste i vår vardag, så länge kan det,trots offentliga manifestationer om motsatsen, heller aldrig bli någon verklig fred och försoning på någon nivå i våra samhällen.

Thomas Idergard 2015-09-07

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av THOMAS IDERGARD

På många sätt har samhällsklimatet i Sverige polariserats. Den pågående flyktingkatastrofen i Europas närområde engagerar inte bara till konkreta hjälpinsatser utan också till offentliga manifestationer för den rådande politiken. Samtidigt finns det de som i inlägg och kommentarer på Internet kallar invandrare för ”ohyra”. Det finns de som skänker pengar, mat och kläder till romska tiggare på gatan, eller till hjälpprojekt i Rumänien, och det finns de som kastar saker på, spottar på och misshandlar tiggarna. I en allt större åsiktspluralism värderas religionsfrihet som en viktig del av samhällets värdegrund samtidigt som det finns de som skriker ”hora” efter kvinnor som har konverterat från islam till kristendomen. En offentligt uttryckt vilja till hjälp och respekt tycks samexistera med en stegrande aggressivitet och hätskhet.

Först måste sägas att det självklart kan finnas grunder att vilja ändra på integrations- och invandringspolitiken och att det är legitimt att framföra sådana uppfattningar i en öppen diskussion. Det får också finnas skilda meningar om vad som är det bästa sättet att motverka den fattigdom och desperation som ligger bakom gatutiggeriet, och i frågan om myndigheternas hantering finns det legitima skäl för olika politiska slutsatser. Och när man som starkt troende upplever sig ha funnit sanningen kan man förstås vara besviken när andra inte gör det, eller när andra lämnar det man tror vara den sanna vägen, vilket man också har rätt att uttrycka.

Men ingenting motiverar de, eller liknande, angrepp och kränkningar av andra mänskliga personers rättigheter som nämnts inledningsvis. Personlig värdighet, rätt till liv och säkerhet och religionsfrihet, till exempel, tillkommer varje människa bara genom hennes vara som människa och får aldrig relativiseras i något sammanhang, inte heller om någon skulle uppfattas som representant för ett ogillat samhällsfenomen. Dylika relativiseringar och deras konsekvenser måste alltid bekämpas. Att kränka andra personers värdighet och rättigheter på nämnda, och andra, sätt är att avhumanisera dem, att i praktiken säga att de inte har delaktighet i den mänskliga gemenskapen och att de därmed kan behandlas som något annat än människor.

Hur kan då sådana föreställningar, om än uttryckta i det privata och lilla, uppstå? Det finns förstås flera möjliga förklaringar men en är filosofisk, det vill säga hänför sig till ett sätt att tänka som dessvärre tycks ha blivit alltmer utbrett, eller i alla fall allt oftare kommer upp till ytan och därmed normaliseras, i vår tid: nämligen föreställningen om att vi kan betrakta andra utifrån deras nytta för oss själva eller det vi tycker är viktigt; som medel för något man vill åstadkomma för sig själv. ”Jag vill inte se tiggare”, ”jag tolererar inte någon som lämnar min religiösa grupp” eller vad det nu kan handla om. Men då har andra människor förtingligats, blivit något man kan förfara med efter eget gottfinnande. Jaget har blivit en instans för att subjektivt bedöma andra mänskliga personers värde, och har de inget eller lite värde för mig, kan jag behandla dem hur jag vill.

Visst känner vi igen detta tänkande i 1900-talets våldsideologier och terrorvälden i exempelvis Nazityskland och Sovjetunionen: de som inte var till nytta för uppbyggandet av det perfekta samhället – rasrent eller klasslöst – kunde elimineras. Men den fråga vi på allvar bör ställa oss är egentligen hur mycket dessa grymma nyttosystems nederlag i heta eller kalla krig verkligen har besegrat själva grundperspektivet – tanken, kommentaren eller handlingen som säger att jag får göra som jag vill mot dig eftersom du inte är till nytta för mig eller för det jag tycker är viktigt, och att du därför är att betrakta enbart som ett ting, utan de rättigheter som jag tillerkänner mig själv.

Att se och läsa om de horribla kommentarerna från företrädare för den amerikanska abortorganisationen Planned Parenthood i den skandal som nu utspelar sig i USA, där organisationen avslöjats med att cyniskt sälja kroppsdelar och vävnad från aborterade barn men också misstänks anpassa abortmetoderna efter vad som ger bäst ekonomisk vinning (se till exempel inlägg på Signums hemsida här), är att se samma avhumanisering av andra mänskliga personer, i detta fall de ofödda och aborterade barnen, fullt ut praktiserad. Och egentligen är det likadant med aborten i sig. Visst gäller också här att man måste kunna förstå svåra omständigheter runt en graviditet, och på goda grunder vilja mildra eller förhindra dem, och samtidigt anse att det ofödda barnet ändå inte får göras till objekt för hantering av dessa. Det rår ju heller inte för dem, lika lite som flyktingen rår för en omdiskuterad invandringspolitik.

De båda 1900-talsfilosoferna Simone Weil och Emmanuel Levinas funderade mycket kring vad som konstituerar jagets möte med medmänniskan, med den andre, så att jaget också blir medvetet om sig själv, sitt eget varande och dess begränsningar. På lite olika sätt kom de fram till att det är den andres framträdande som sårbar som är avgörande. Weil beskrev insikten om att den andre kan tillfogas och erfara smärta, uttryckt genom uppfattandet av ett tyst men bekant rop i hans/hennes inre: ”Varför gör man mig ont?” En sådan insikt om mänsklig sårbarhet kan, menade Weil, hjälpa oss att förstå det mänskliga varats helighet. Levinas andre möter oss i ”ansiktet”, som speglar medmänniskans fattigdom och sårbarhet, det vill säga att hon ytterst kan dödas. Så kan vi förstå en etik byggd på den andres absoluta värdighet och rättigheter, som rakt motsatt den som börjar i det egna jagets isolerade uppfattning och definition av sig själv.

Att inte vilja se, eller föreställa sig, den andres ansikte och den vädjan som ligger däri, är nog grunden för avhumaniserandet av andra mänskliga personer. Därför är det också samma människosyn, samma subjektiva bedömning av någon annans, ofta svagares, nytta som uttrycks i dödandet av det ofödda barnet och i stenkastningen mot tiggaren utanför Ica. Och så länge en sådan syn, applicerad på olika situationer, har fäste i vår vardag, så länge kan det,trots offentliga manifestationer om motsatsen, heller aldrig bli någon verklig fred och försoning på någon nivå i våra samhällen.

Thomas Idergard 2015-09-07