Du blir vad du gör och gör vad du är

av THOMAS IDERGARD
Det fenomen som kallas näthat går knappast att undgå för någon som bara är det minsta uppkopplad. Vid sidan av offentliga personers vittnesmål om en vardag med grova och hotfulla mail och sms, räcker det med att söka efter ett klipp av något slag på exempelvis YouTube för att man ska mötas av ett kommentarsfält fyllt av nedsättande omdömen om det, den eller dem som klippet föreställer. För sådant som få skulle ropa ut på gatan tycks tangentbordet ta bort varje form av tveksamhet att yttra på det digitala torget.

Självklart handlar det direkt om enskilda personers beteenden som måste nagelfaras, kanske också lagfaras, för att begränsas och förhindras. Men jag undrar om inte jordmånen för sådana beteenden utgörs av mer än enbart individuell psykologi. En kompletterande förklaring står att finna i en filosofisk dikeskörning med nu några hundra år på nacken men alltjämt ett starkt grepp om vårt tänkande, nämligen kapandet av bandet mellan person och handlingar.

Den klassiska föreställningen om etik hängde ihop med den grundläggande strukturen för det som existerar (metafysik) och människosyn (filosofisk antropologi), och handlade om att hjälpa människan att bli en god person. Det krävde först en förståelse för vad som är den sanna mänskliga naturen, det vill säga förnuftsmässiga kriterier för vad som utgör en god person givet ett högre syfte (på grekiska telos = ändamål). Den moraliska kvaliteten i konkreta handlingar kunde bedömas utifrån om de var ett uttryck för hur en god person agerar.

Med modernitetens sökande efter empiriska belägg på alla livsområden i slutet av 1800-talet försvann ”naturen” i meningen bestämning för något, varför den goda personen också blev ett projekt med subjektiva kriterier. Etiken blev en isolerad vetenskap om vad som är en god handling, utifrån exempelvis nyttokalkyler eller uppfyllandet av formella regler.

qwerty_keyboardMen när själva den mänskliga personen betraktas som instabil, utan etisk kärna, blir handlingarna också därefter. Ju mer de tankemässigt skiljs från vilka vi är och har i uppgift att försöka bli, desto mer kan man också motivera att ”det var ju bara något jag gjorde där på tangentbordet/skrev där i kommentarsfältet för att jag kände för det då” men det var ju inte ”hela jag”. Den tankemässiga slutprodukten blir en åtskillnad mellan den mänskliga personen och hennes handlingar. De senare säger inget om den förra och den förra behöver inte prägla de senare, i synnerhet inte när handlingarna avslöjas som dåliga. Vägen till relativism och subjektivism blir plötsligt kort. Det som ”känns rätt just här och nu” får förklara och rättfärdiga vad jag gör och inte.

1900-talets personalistiska filosofi har kommit att ifrågasätta det här synsättet och i stället leda etiken tillbaka till den klassiska frågan. Människan beskrivs som en ”förkroppsligad ande”, vilket betyder att det normalt är hennes personlighet och vilja som visar sig i handlingarna. Och omvänt att hennes personlighet blir vad hennes handlingar gör. De kroppsliga uttrycken ger själen det materiella stöd den behöver för att förverkliga sig, och själen ger form och mening åt de kroppsliga uttrycken. Eller för att låna begreppen av medeltidsmystikern Mäster Eckhart: ”varat” yttrar sig i ”görat” och ”görat” återverkar på ”varat”. Många ser också aposteln Paulus etik som ett uttryck för samma tanke i hans återkommande dubbla förmaning: att vara ”i Kristus”, det vill säga leva i den kristna tron, förväntas ge upphov till en bestämd typ av handlingar. Men för att komma dit behöver man imitera dem som har en stark och levande tro, det vill säga som fullt ut är ”i Kristus” (till exempel Paulus och hans medhjälpare men förstås ytterst Jesus Kristus själv).

Ur ett personligt ”vara” som vill sträva efter att förverkliga det sant mänskligt goda kommer lättare ett ”göra” som är gott, än om våra handlingar enbart ses som enstaka skott vars riktning och träffsäkerhet får bedömas från tillfälle till tillfälle. Den person som slutligen ”blir till” utifrån summan av alla sådana skott har små förutsättningar att beskriva någon större mänsklig utveckling och mognad. Så skulle exempelvis näthatet och vad det är ett uttryck för, i alla dess skepnader, bara verksamt kunna bekämpas med att vår kultur återfann innebörden av den sant mänskliga naturen, giltig i alla tider och på alla platser, som mål att sträva efter att förverkliga i både enskilt och gemensamt handlande.

Thomas Idergard 2016-12-30