Dygd som ord och begrepp

Att dygden består i att avstå från det lustfyllda har kommit att i hög grad prägla föreställningen vad som är dygdigt, inte minst i Sverige. Ordet har då också fått en klang av passivitet: att vara dygdig är att avstå från det dåliga, inte så mycket att göra det goda.

Ordet ”dygd” appellerar knappast till nutidens svenskar. Visserligen har det på senare tid åter börjat användas flitigt i vissa fackfilosofiska sammanhang, där man numera talar om dygdetik och dygdepistemologi. Men i vardagsspråket är ordet dygd praktiskt taget utdött. Det kan tyckas märkligt, eftersom det rör sig om ett ord som betecknar positiva mänskliga egenskaper. Varför ordet är så föga brukat i dag har emellertid sin historia. Under 1700-talet användes det flitigt för att uttrycka de ideal som var rådande just under den tiden: idoghet, sparsamhet och – när det gällde kvinnor – kyskhet, som rätt och slätt kunde kallas ”dygd”. Sedan hände vad som inte är så ovanligt i språkutvecklingen. När värderingar och livsmönster skiftade kom själva sammelbegreppet ”dygd” att framstå som förlegat, och kom framför allt att få ironisk användning: ett ”dygdemönster” är inte något ideal för vår tid. Bättre är att vara ”odygdig” – en som vågar sätta sig över givna regler och hitta på egna finurliga lösningar på sina problem.

Svårigheten att hantera ett så belastat ord som ”dygd” – och kanske än mer dess motsats ”last” – kommer tydligt fram i boken Dygder och laster, en antologi av inte mindre än nitton författare. Jag vill här inte gå in på de enskilda artiklarna men i stället fokusera bokens själva grundkoncept som det framställs i bokens inledning (av Catharina Stenqvist och Maria Lindstedt Cronberg). Jag menar nämligen att både bokens titel och dess inledning visar att den är grundad på en felsyn som någon av de nitton författarna gott kunde ha påpekat. Den gör nämligen ingen klar boskillnad mellan ”dygd” som ord och ”dygd” som begrepp, och detta sätter sin prägel på hela bokens uppläggning. Ett belysande exempel på detta finner vi på sidan 13: ”I 1700-talets samhälle var dygderna populära.” Vad författaren vill säga med detta absurda påstående är naturligtvis att ordet ”dygd” (på olika språk) blev mer frekvent under 1700-talet, och att det fylldes med ett innehåll som just då hörde till tidsandan.

Det svenska ordet dygd hör etymologiskt samman med duga och duktig (jfr tyskans Tugend). Det brukades av teologer och filosofer som översättning av latinets virtus (som vi har i engelskans virtue); ordet kommer av latinets vir, ”man” och har från början framför allt betecknat manliga dygder. Virtus å sin sida fungerade under medeltiden som översättning av grekiskans areté; Dessa tre ord har en gemensam grundbetydelse: ett positivt och önskvärt förhållningssätt och beteende. Vad det är som är önskvärt är däremot en annan sak och skiftar i olika kulturer och i olika tider. Så till exempel hade ordet areté olika betydelseomfång hos Homeros och Platon. Iliaden utspelas i ett samhälle där krigiska dygder stod i centrum, och där tapperheten i strid intog främsta platsen. Platon rör sig i en betydligt lugnare och mer reflekterande miljö, och därför får ordet areté en annan innebörd hos honom. Här ser vi också spåren av en ofta omtalad övergång från skamkultur till skuldkultur som återspeglas i den antika tragedins utveckling: från yttre ära och heder till en inre moralisk uppgörelse (som vi ser hos Antigone i Sofokles tragedi med samma namn). Det är så som ordet och begreppet måste behandlas.

I den tidiga kristendomen övertogs ordet areté som uttryck för ett positivt förhållningssätt i allmänhet. Vi finner det redan hos Paulus i Filipperbrevet (4:8): ”Det som är upphöjt, rätt och rent, det som är värt att älska och akta, allt som kallas dygd (areté) och allt som förtjänar beröm, ta fasta på allt detta.” Han rör sig här helt på den filosofiska allmänningen, och det finns väl knappast någon som skulle vilja hävda motsatsen till vad han säger. I Paulusbreven finns andra uppräkningar av dygder med i princip samma innehåll men också som mer specificerade uttryck för de kristna idealen; det utmärkande är att kärleken får en så stor plats (som i 1 Kor 13), något som naturligtvis kommer från Jesu förkunnelse.

Det kristna dygdebegreppet fick sedan nya accenter genom ett närmare möte med den grekiska filosofin, men framför allt genom den monastiska rörelsen. En konkretisering av bestämda ”dygder” och ”laster” går tillbaka på denna litteratur. Låt oss utgå från Evagrios Pontikos (d. 399). Han var en tid diakon i Konstantinopel och hade grekisk bildning, och efter en personlig kris hamnade han hos munkarna i den egyptiska öknen och stannade hos dem för resten av livet. Där systematiserade han deras åskådning filosofiskt utifrån Origenes åskådning, som i sin tur var starkt beroende av sin tids medelplatonism.

I början av 300-talet, samtidigt som man i det romerska riket började övergå till kristendomen i stor skala, fanns det hos många en önskan att närma sig Gud på ett mer radikalt sätt än vad de flesta kristna tillämpade. De övergav det bullrande livet i städerna och flydde ut i öknen för att få möta Gud i ensamheten utan alla störande inslag. Det gällde då att göra sig av med allt onödigt som var hinder på vägen: bekvämlighet, all lyx i mat, dryck och kläder, sex och umgänge med vänner. Detta krav på att avstå från allt jordiskt gott drevs av somliga till ytterlighet. De såg visserligen inte det världsliga livet som något syndigt i sig, som en pietist skulle göra, men de ansåg att det goda är det bästas fiende, och att de själva måste lämna allt sådant bakom sig för att kunna uppnå sitt andliga mål. Men naturligtvis slog detta ofta fel. I öknens ensamhet började många längta tillbaka till sitt förra liv: till en god måltid, en bekväm säng och kanske en flicka i sängen. Dessa ”tankar” (logismoí) var mycket besvärande för eremiterna, och de uppsökte gärna någon vis abba för att få råd om hur de skulle övervinna frestelserna och tanken på att ge upp sitt liv. Vi finner många exempel på detta i Ökenfädernas tänkespråk. Det är sådant som Evagrios systematiserar.

Det mest kända exemplet är det som oegentligt brukar kallas ”de sju dödssynderna”, men i katolsk moralteologi kallas ”huvudsynder” (peccata capitalia). De är faktiskt inte några riktiga synder. Synder är orätta handlingar, men här rör det sig inte om handlingar utan om ”laster” som alltså är motsatsen till dygder. De är mänskliga dispositioner som ger upphov till otillbörliga begär och handlingar, och som hindrar munken i hans strävan att närma sig Gud.

Evagrios räknar upp åtta sådana ”onda tankar”: frosseri, otuktighet, girighet, nedstämdhet, vrede, missmod eller leda, fåfänga tankar och högmod, som alla leder munken på villovägar, och de blev snart allmängods i klostren. Gregorius den store, som var både munk och påve på 500-talet, tog över Evagrios uppräkning och transponerade den så att den inte bara gällde asketer utan alla kristna. Så småningom reducerades de onda tankarna till sju (de fåfänga tankarna föll bort, nedstämdheten byttes mot avund och ledan mot lättja), de fick en allmän spridning i västerlandet och kallades nu missvisande för ”synder”.

Poängen är här att tanken på önskvärda och icke önskvärda förhållningssätt genom detta fick ett asketiskt inslag i västerlandet. Att avstå från det jordiskt goda blev en dygd, att hänge sig åt det blev en last. Detta är nu inte någon speciellt kristen tanke. Vi finner den också i antiken, hos kynikerna, hos stoikerna och till och med hos den så hedonistiske Epikuros: den vise filosofen inser att det finns högre värden än att vräka i sig av livets goda. Men tanken har också kunnat förgrovas. Att dygden består i att avstå från det lustfyllda har kommit att i hög grad prägla föreställningen vad som är dygdigt, inte minst i Sverige. Ordet har då också fått en klang av passivitet: att vara dygdig är att avstå från det dåliga, inte så mycket att göra det goda. Den som är ett dygdemönster är ingen aktiv och fritt handlande personlighet utan är snarare mjäkig och oföretagsam. En svensk författare (osagt vilken) deltog för några år sedan i en tidningsserie om dygder och kunde inte komma på någon annan dygd än sparsamhet! Det visar hur försnävat dygdebegreppet (och användningen av ordet) har blivit hos oss och hur det därför är nästan oanvändbart. Att dygden i första hand betyder positiva och önskvärda egenskaper har därmed alldeles förbleknat.

Det positiva dygdebegreppet, med vissa asketiska inslag, har överlevt tidens gång men ofta i andra sammanhang än de religiösa. Vi har det – helt rationellt motiverat – i dagens krav på att vårda sin hälsa: det gäller att avstå från kalorier, rökning och droger; sunt friluftsliv och gymnastisk träning är bättre än att hänga på nattklubbar; det är en plikt att hålla sig i form så att man kan fullgöra sina uppgifter på arbetet och i hemmet. Att vi inte kallar ett sådant sunt liv för ”dygdigt ”beror bara på att ordet inte används i det sammanhanget; det var sedan länge på väg ut ur vardagsspråket när de nya hälsoidealen blev aktuella. Men de hör faktiskt hemma i precis samma grundkategori av önskvärda beteenden, och de kan till och med ses som en modern form av askes.

Att tala om dygderna som ”ett förmodernt perspektiv” menar jag därför är alldeles felaktigt. Vad det handlar om är att ordet dygd har kommit ur bruk eftersom det numera ger oss besynnerliga associationer till äldre tiders värderingar. Det är synd, ty ordet fyllde en viktig funktion och vi har inte någon användbar synonym. Det brukas alltjämt i det kyrkliga och teologiska språket och blir därför naturligtvis missuppfattat. Det vore bra om det kunde få en klarare innebörd eller fick en användbar ersättare, men kan vi hoppas på det?

Per Beskow

Ur Signum nr 7/2011