Ecclesia semper reformanda

av ULF JONSSON

– Kyrkan förnyas i kontinuitetens tecken.

Söndagen den 27 oktober avslutades i Vatikanen Amazonassynoden, den av påven Franciskus inkallade biskopssynoden om kyrkans pastorala utmaningar i Amazonasregionen. Biskopar, kyrkliga medarbetare och inbjudna experter diskuterade frågorna i arbetsgrupper och plenum. Påven hade uppmuntrat dem att uttrycka sig fritt, vilket bidrog till ett öppet samtalsklimat.

Synoden väckte stort intresse, inte bara i Sydamerika. Även här i Sverige fick den massmedial uppmärksamhet. Intresset förstärktes av att synoden bitvis tog upp frågor som är hett omdebatterade på många håll i världen. Förhoppningar om genomgripande förändringar blandades med farhågor om inomkyrklig polarisering. Den massmediala dramaturgin bidrog till att frammana bilden av en synod i splittringens tecken. Men faktiskt präglades synoden av en stark strävan efter gemensamma lösningar. Vid omröstningen om slutdokumentet visade det sig att samtliga 120 paragrafer stöddes av mer än två tredjedels majoritet, vilket vittnar om en hög grad av samsyn bland de 168 röstberättigade deltagarna. Alla fem huvudkapitel i dokumentet kretsar kring begreppet ”omvändelse”. Synoden vill främja en omfattande pastoral, kulturell, ekologisk och synodal omvändelse.

Amazonassynoden bör ses som en del av den nuvarande påvens övergripande pastorala strategi. Alltsedan Jorge Mario Bergoglio valdes till påve i mars 2013 har han sett det som sitt uppdrag att städa upp i dunkla skrymslen och att genomdriva kyrkliga reformer. Han menar att kyrkan kontinuerligt behöver förnyas. Och han är inte rädd för att genomdriva förändringar, även om han hela tiden också värnar kyrkans enhet. Som ett led i detta arbete håller kurian, kyrkans centrala ledning i Rom, nu på att få en ny, mer transparent och ändamålsenlig organisation. Inkallandet av biskopssynoder för att diskutera aktuella och ibland kontroversiella frågor är ett annat exempel på påvens reformverksamhet.

Man misstar sig emellertid om man uppfattar dessa reformer som en önskan att anpassa kyrkan till ”moderna värderingar” eller till synsätt präglade av en sekulär livshållning. Franciskus vision är en kyrka mera präglad av evangeliet. Precis som sin föregångare Benedictus understryker Franciskus att frågan efter Gud ständigt måste stå i centrum i kyrkans liv. Båda menar att kyrkans problem i vår tid väsentligen bottnar i en troskris. Och båda vill de se kyrkan mera tydligt inriktad på att vårda skapelsen och att rädda själar. Detta ska förverkligas genom ett ansvarsfullt förvaltande av naturens resurser och genom upprättelsen av varje människas värdighet, vilket alltid inkluderar hennes gemenskap med Gud. För att detta ska bli verklighet behöver kyrkan kontinuerligt förnyas i evangeliets anda.

Men vilket bidrag kan då Amazonassynoden ge till förverkligandet av påvens pastorala vision? Synoden har säkert redan bidragit till ökad medvetenhet bland världens 1,3 miljarder katoliker om vikten av ett ekologiskt mera hållbart sätt att leva. Synoden prioriterade särskilt miljöfrågan och hur man kan motverka rovdriften på naturresurserna i Amazonas och främja ursprungsbefolkningarnas rättigheter. I slutdokumentet heter det att jordens framtid kräver en omfattande ekologisk omvändelse, och att evangeliet ger kraft och motivation till detta.

Förutom de ekologiska frågorna lär även synodens tankar om kyrkans själavårdsverksamhet lämna avtryck i det post-synodala dokument som påven avser att offentliggöra nu före årsskiftet. En synod är ett rådgivande organ, men synoden har ingen beslutande funktion. Det är först när påven ställer sig bakom synodens rekommendationer som de får bindande karaktär. Det blir därför avgörande vilka av synodens rekommendationer som påven backar upp i sitt kommande dokument.

När det gäller en annan viktig fråga, den stora prästbristen i Amazonas, föreslog synoden nya utbildningsformer för män med prästkallelse från ursprungsbefolkningarna. Idén att avskaffa celibatet för präster förkastade synoden, som i stället lyfte fram det stora värdet med celibatet. Däremot föreslog man möjligheten att prästviga ständiga diakoner, som ju i allmänhet brukar vara gifta. Huruvida påven nappar på det förslaget återstår att se. För det talar att kyrkan på så sätt snabbt skulle få fler präster i Amazonasregionen. Men mot det talar att en sådan reform riskerar att leda till att diakonatet börjar ses som ett genomgångsstadium och en ”billigare” väg till prästvigning, ett synsätt som Andra Vatikankonciliet ville undvika.

På en hel del håll i Sydamerika är kvinnor, ofta ordenssystrar, församlingsledare, men utan ämbetsvigning. I Amazonas leds majoriteten av de katolska församlingarna av kvinnor. Synoden framhävde dessa kvinnors stora betydelse för kyrkans pastorala liv och ville ge dem en starkare ställning i kyrkan. Man föreslog också att en ny teologisk kommission ska utreda frågan om kvinnliga diakoner. Faktum är att Franciskus redan 2016 tillsatte en kommission för att utreda just den frågan, men kommissionen kom inte fram till några tydliga slutsatser. Hur påven väljer att förhålla sig till dessa förslag kan visa sig bli en viktig vattendelare för framtiden.

Efter synoden har det dykt upp förslag om att förverkliga synodens rekommendationer också på andra håll än i Amazonas. Exempelvis har den österrikiske pastoralteologen Paul M. Zulehner föreslagit att prästbristen i Europa bör lösas i enlighet med synodens förslag. Andra har dock påpekat att situationen i Europa är annorlunda än i Amazonas, och att ett sådant förslag dessutom riskerar att underminera synodens idé om en specifikt regional inkulturation. En annan österrikisk teolog, Dominik Orieschnig, har påpekat att kyrkan inte förnyas genom att man sänker ribban: ”Celibatet är Jesu egen livsform. Väljs det frivilligt och av mogna människor är det ett starkt uttryck för att man ställer sitt liv till Guds förfogande.”

Kyrkan behöver fortlöpande förnya trons uttrycksformer. Som påven Franciskus inte tröttnar att påpeka, fordras det en klarsynt urskiljningsprocess för att finna den rätta vägen framåt. Liksom under Andra Vatikankonciliet inspireras förnyelsen av att man återvänder till trons egna källor, evangeliet och kyrkans samlade troserfarenhet, som får kasta ljus på den aktuella situationen. Kyrkan förnyas i kontinuitetens tecken.

Frågor om kontinuitet och förnyelse är ständigt relevanta på många olika nivåer i kyrkans liv. Under årens lopp har de ofta belysts på den mycket lokala och partikulära nivå som utgörs av spalterna i denna tidskrift, som under nästa år fyller 100 år. Med blicken riktad framåt inbjuder Signum den 7 mars 2020 till en dag av reflektion och samtal kring ett av vår tids centrala teologiska teman, nämligen förhållandet mellan vetenskap, religion och bildning. Hoppas att vi ses då!

 

Ulf Jonsson är jesuitpater, professor i religionsfilosofi och chefredaktör för Signum.

 

Detta är en ledare publicerad i Signum nr 8/2019.