Eddie Izzards religionskritik är ett skämt

av JOHN SJÖGREN
I helgen, den 5–6 april, gästar den brittiska komikern Eddie Izzard Stockholm och Waterfront Arena för två utsålda framföranden av hans show Wunderbar. Izzard, som kanske har sin verkliga storhetstid bakom sig, är ändå alltjämt ett av de riktigt stora namnen inom ståuppkomiken. Med rätta, får man väl säga. Han har verkligen en alldeles egen och glimrande komisk talang. Hans enmanssketch som brukar gå under namnet ”Cake or Death”, samt hans vansinnigt roliga fantasi om bespisningen på Dödsstjärnan i Star Wars, är moderna humorklassiker.

Eddie Izzard.
Foto: Wikimedia Commons.

Ett återkommande inslag i Izzards shower har varit hans skarpa religionskritik. Inget konstigt med det. Det är ju ofta de allra viktigaste och mest intima delarna av det mänskliga livet som är tacksammast att skämta om. Att religion och sex är humorns vanligaste ämnen är således fullt naturligt. Izzard är dock en uttalad och utpräglad ateist och den show som han nu gästar Stockholm med formar sig stundtals till en ren predikan för hans ateistiska övertygelse. Det hade väl varit helt ok, om hans religionskritik inte varit så pinsamt grund.

Det är egentligen ganska svårt att förstå: att Izzard, som uppenbarligen är närmast besatt av frågan om Gud (han har som sagt ständigt återkommit till den) aldrig brytt sig om att inskaffa någon som helst kunskap i frågan. Han häcklar en gud som ingen jude, kristen eller muslim tror på. Innan man kritiserar ett fenomen kan det ju vara bra att ta reda på vad det faktiskt är man kritiserar. Annars är risken att man bara projicerar sina egna hjärnspöken på fenomenet i fråga. Tyvärr är det vad Izzard gör. Vad han inte riktigt tycks ha förstått, åtminstone vad gäller religion, är att det är skillnad på humor och fördomar.

Izzards ateism är på den mest basala, barnsligt naiva nivån. Resonemanget ser ut ungefär ut såhär: universums utveckling är präglad av slump och av enorma tidsspann, och verklig humanism och civilisation uppstod inte förrän i samband med upplysningen (ja, han påstår verkligen det!) och framförallt är historien präglad av ett omätligt lidande som inga böner i världen satt stopp för. Alltså kan Gud inte finnas. Visst kan man på det emotionella planet förstå de invändningar som teodicéproblemet och frågan om Guds allmakt väcker. Vem kan inte, som Izzard säger i en rolig passage, önska sig att Gud under nazisternas värsta härjningar avbrutit galenskapen med ett tydligt: ”what the fuuuuuuuuuuuuuck!!!”? Men om man nu är så fixerad vid dessa frågor som Izzard tycks vara varför inte ta dem, inte bara på känslomässigt, utan också på intellektuellt, allvar?

Visst, Izzards show bjuder på en rad skratt. Men det största skämtet förblir kvalitén på hans religionskritik.

John Sjögren 2019-04-06