Efterlängtad socialencyklika

Benedictus XVI:s encyklika Caritas in veritate äntligen publicerad.

Finanskrisen och dess efterverkningar har tvingat familjer, företag och regeringar att se över sina hus och anpassa sig till en ny, betydligt bistrare ekonomisk verklighet. Även påven Benedictus XVI har fått lägga om sina planer med hänsyn till den hastigt uppkomna krisen. Utgivningen av den nya encyklikan om kyrkans sociallära sköts upp för att ge chans att bemöta det nya läget. I kyrkliga kretsar har man därför väntat med viss spänning på påvens kommentar till krisen, som fått så många att återigen ställa grundläggande frågor om ekonomi, välstånd och rättvisa.

Infrias då förväntningarna? Den som sett fram emot storslagna visioner och helt nya lösningar på de uppkomna problemen blir nog besviken. Encyklikan bjuder inte på några dramatiska nyheter i förhållande till vad kyrkan tidigare sagt om det moderna samhället och hur det bör inrättas, alltsedan Leo XIII:s banbrytande Rerum novarum från 1891. Men den som tror att socialläran alltjämt har sin giltighet och förtjänar att uppmärksammas i bredare kretsar har anledning att glädja sig. Benedictus XVI lyfter fram sociallärans grundläggande principer och ger dem vissa nya accenter i ljuset av den aktuella händelseutvecklingen och nyare samhällsvetenskaplig forskning. Därigenom läggs grunden för en förnyad diskussion om gemensamma angelägenheter, inte minst när det gäller hur ekonomin kan styras.

Sanning och äkta samhällsutveckling

Encyklikan inleds med ett återkommande tema i Benedictus XVI:s förkunnelse – kampen mot ”relativismens tyranni”. Återigen insisterar påven på sanningens centrala betydelse för att förverkliga andra omistliga värden, i det här sammanhanget rättvisa, medbroderlig kärlek och solidaritet med behövande. Den medmänskliga kärleken (caritas) kan bara levas autentiskt i sanning (in veritate). Utan sanning degenererar kärleken till sentimentalitet. I en sanningslös kultur riskerar kärleken att falla offer för subjektiva känslor och åsikter – den blir ett tomt skal som fylls med godtyckligt innehåll. En kristendom full av medmänsklig kärlek men utan sanning blir bara ett uppbåd av goda känslor som visserligen kan bidra till social sammanhållning men inte mycket mer. Resultatet blir en värld där Gud inte längre ges någon plats. Kyrkans sociala uppgift är att förkunna sanningen om Kristi kärlek i samhället. För att utveckling, välstånd och lösningar på allvarliga socioekonomiska problem ska kunna förverkligas behöver denna sanning älskas och demonstreras i konkret handling.

Verklig samhällsutveckling omfattar hela mänskligheten och hela människan, betonar Benedictus XVI och knyter an till Paulus VI:s resonemang om ”integral mänsklig utveckling” i encyklikan Populorum progressio från 1967. Utveckling handlar om att tillgodose grundläggande behov och rättigheter av materiell karaktär, men också om människans frihet och värdighet. Det innefattar bland annat respekt för det ofödda människolivet och att eventuell rikedom inte ska urarta i själlös konsumism och materialism.

Globaliseringens utmaningar

Sedan sextiotalet har det skett en imponerande ekonomisk utveckling som lyft miljoner ur fattigdom, framhåller Benedictus XVI. Men det har också skapats nya klyftor mellan fattiga och rika, både inom och mellan länder. Staten har fortfarande en legitim uppgift att fördela välstånd. Den uppgiften har försvårats av globaliseringen och en ny sorts konkurrens mellan länder som tävlar om att erbjuda företagen störst ekonomisk frihet. Men i den ekonomiska krisens spår har staterna på nytt fått gå in och korrigera marknadens brister. Encyklikan pekar på behovet av att omvärdera och omdefiniera statens roll för att möjliggöra ett förnyat medborgerligt engagemang i gemensamma frågor.

Plikten att bistå världens hungrande gäller naturligtvis också fortfarande. I linje med nyare ekonomisk forskning understryks att hungern inte främst beror på brist på materiella resurser utan på sociala och framför allt institutionella resurser. Det behöver byggas nya nätverk av ekonomiska institutioner som skyddar vid akuta kriser och ger bättre långsiktiga möjligheter för livsmedelsproduktion och handel. Även för detta behövs insatser från rikare länder. Internationellt bistånd bör inriktas på att konsolidera juridiska, konstitutionella och administrativa system som ger stabila förutsättningar för rättvisa och ekonomisk utveckling.

Men inte heller institutionella arrangemang kan erbjuda fullständiga lösningar. Påven varnar för övertro på både ideologier och rent teknokratiska lösningar. För en verklig utveckling krävs levande engagemang från ledare, organisationer och enskilda. I enlighet med kyrkans tradition betonas det civila samhället och dess betydelse. Frivilliga gemenskaper – familjer, fackföreningar, kyrkor och ideella organisationer – utgör komplement och motvikter till stat och marknad. De är givna hemvister för medmänsklighet och osjälviskt handlande.

Ny betoning av marknadens möjligheter

Caritas in veritate hävdar dessutom att hela samhället, inklusive de ekonomiska aktiviteterna, behöver genomsyras av strävan efter det gemensamma bästa. Det finns ingen inneboende motsättning mellan marknad och samhällsintresse, även om marknaden kan få en sådan inriktning om den får styras av egoistiska syften eller en ideologi som definierar den som en arena för egoistiskt handlande. I själva verket krävs social sammanhållning och ömsesidigt förtroende för att en marknad över huvud taget ska kunna fungera. Marknaden befolkas av människor med vilja och ansvar. De kan mycket väl bry sig om de vidare konsekvenserna av sitt handlande och drivas av en vilja att ge ett positivt samhällsbidrag. Företag är inte bara ansvariga inför sina aktieägare, shareholders, utan inför alla de intressenter, stakeholders, som bidrar till verksamheten: anställda, långivare, leverantörer och lokalsamhälle. Det finns också alternativa ägarformer, såsom olika former av kooperativ, och möjligheter till gynnsam korsbefruktning mellan privata, offentliga och ideella organisationer.

Budskapet att även ekonomi och marknad kan präglas av oegennytta utgör encyklikans mest aktuella bidrag, i flera bemärkelser. Det är en något ny betoning jämfört med tidigare formuleringar av katolsk sociallära, som snarare fokuserat det civila samhället. Det bemöter frågor som har aktualiserats av den ekonomiska krisen, som tydligt visat att även någonting så tekniskt och instrumentellt som finansmarknaden har klara moraliska dimensioner. Det är också grundat i aktuell ekonomisk forskning, i synnerhet den som bedrivs av en grupp samhällsvetare vid universitetet i Bologna. Deras arbete om ”civil ekonomi” och ”relationell sociologi” ligger bakom huvudansatsen i Caritas in veritate, enligt den brittiska sociologen Margaret Archer, medlem och en av grundarna av den påvliga akademien för samhällsvetenskap (The Tablet, 18 juli 2009).

Budskapet i encyklikan handlar inte så mycket om konkreta åtgärder – kyrkan är ju heller inte något policyinstitut eller någon tankesmedja – som om ett nytt sätt att definiera och förstå näringslivet. Hur en verksamhet definieras får stora konsekvenser för vad som uppfattas som möjligt och önskvärt när det gäller att styra den. Om näringslivet på gängse sätt definieras som en fristående arena för själviskt agerande individer kommer diskussionen att kretsa kring mer eller mindre realistiska och legitima sätt att tygla egoismen. Om det i stället ses som en mångfacetterad del av samhället med potentiellt ansvarstagande gemenskaper och gemenskapsvarelser öppnas diskussionen för nya sätt att främja positiva initiativ, både statliga och enskilda. Och den diskussionen kommer förhoppningsvis att fortsätta bortom Caritas in veritate.

Publicerad i Signum nummer 6 / 2009