Elisabeth Leseur

Av M.–J. D–t.

Vad som gör starkast intryck på den, som studerar Elisabeth Leseurs liv, är den harmoniska jämvikt, som präglar det under alla dess skeden, från barndomen till hennes död. Detta är det ovanliga i detta för övrigt helt vanliga liv, som framlevats enkelt och stilla i kärlek till Gud och nästan, i en förtroendefull enighet med släkt och vänner, under uppfyllande av alla slags plikter och mottagande av ett stundom mycket tungt fysiskt och psykiskt lidande och i fullkomlig hängivelse under Guds vilja.

Elisabeth Leseur är ett exempel, taget ur livet, och ur vår tids liv, ett exempel, som visar, att det är möjligt för en kvinna, som deltar i det tjugonde århundradets mondäna liv och är gift med en ickekristen, att äga en upplyst religion, som inspirerar alla hennes handlingar och för henne upp till den kristna fullkomlighetens höjder.

Född den 16 oktober 1866, tillhörde Elisabeth Leseur en kulturellt och moraliskt mycket högtstående familj, i vars upphöjda atmosfär grunden lades till den övernaturliga känsla, som så djupt skulle prägla hela hennes liv. I den nyligen utkomna Vie d’Elisabeth Leseur vittna några sidor ur hennes dagbok, förd mellan hennes tolfte och femtonde år, om hur stark denna känsla var och hur i hög grad hon redan ägde förståelse för andliga ting. Hon hade en utpräglad smak för rent intellektuella studier: språk, litteratur, historia, konst, musik, och hon förvärvade en verkligt gedigen bildning, som befordrades av den miljö, vari hon växte upp, och som hon sedan ytterligare utvecklade under hela sitt liv. Hon besatt ovanliga språkkunskaper, en förfinad smak och ett stort konstintresse, vilket allt förökades under de långa resor i och utanför Europa, som hon sedan företog tillsamman med sin make. Men med allt detta förblev hon alltid enkel och blygsam utan att någonsin lysa med sin intellektuella överlägsenhet. Hon ägde en intagande glättighet och bemödade sig att alltid bevara den. Hon betraktade glädjen som en dygd. Under sina sista år påminde hon gärna om att S:a Theresa anbefallde sina döttrar att ständigt vara glada.

År 1889 ingick hon äktenskap med Félix Leseur, medicine doktor och medlem av Kolonialrådet, sedermera direktör för ett stort försäkringsbolag. Utgången ur en djupt kristen familj, hade han förlorat sin tro, då han bedrev sina medicinska studier under det rationalistiska åttiotalet. Han intog en framskjuten ställning i den radikala och opportunistiska politiska världen vid tiden före Panamaaffären och var vän till Joseph Reinach, Spuller och Lanessan. Samtidigt var han en uppskattad medlem av vetenskapliga och artistiska kretsar.

Félix Leseur ansträngde sig att beröva sin hustru hennes tro, uppnådde att lösgöra henne från iakttagandet av de religiösa plikterna och var nära att fullständigt lyckas. För att fullborda sin avsikt satte han i hennes händer Vie de Jésus av Renan. Men just denne författare öppnade hennes ögon. Hon jämförde hans arbete med Evangelierna, såg i deras ljus avgrunden, drog sig tillbaka och var räddad. Hon beslöt då att fördjupa sina religiösa kunskaper och skaffade sig en boksamling av den katolska tankens stora mästare: S:t Hieronymus, S:t Thomas av Aquino, S:t Franciskus av Sales m. fl., vilka hon ivrigt studerade. Särskilt läste hon Nya Testamentet och betraktade dagligen ett ställe därur. Hon förvärvade sålunda en stark tro, resultatet av djup och mogen överläggning.

Och denna tro, grundad och befäst genom lidande, besjälade hela hennes liv och visade sig ständigt i alla hennes handlingar. Hon lyckades helt förverkliga den plan för sitt liv, vartill hon i följande dagboksutdrag ger utkastet.

»Enkelt och fast bekänna den tro, som en långvarig gudomlig påverkan har skapat i mig, men göra det på ett sätt, som aldrig stöter eller sårar någons övertygelse eller frånvaro av övertygelse. I tysthet uppoffra min smak, mina böjelser, allt, som icke hör till den övertygelse, som utgör mitt liv. Göra vad jag anser som min plikt: kärleksverk och uppoffringar för de mina eller för fattiga, men så att ingen kan taga anstöt av det, så att det icke hindrar mina närmaste plikter. Aldrig uppoffra det intellektuella arbetet, utan göra det regelbundet. För att glädja Felix och min omgivning dock vara en smula världslig trots min kärlek till ett enkelt hemliv och till ensamheten. Uppfylla de mest olika plikter, utan att någon anar, vilka svårigheter jag kan ha att förena dem, glömma sig själv, utveckla den intelligens Gud givit mig, totalt förjaga allt högmod, även dess subtilaste former, vilka jag så väl känner, utöva en stor kärlek utan att tänka på mig själv, varje dag och varje timme med hjälp av Guds nåd vilja det, som är min plikt för tillfället, och aldrig försumma plikten, hur obetydlig den än må vara. Det är min uppgift.»

Detta visar en upphöjd och beundransvärd uppfattning av plikten; men vad som är det mest beundransvärda är, att Elisabeth Leseur, enligt sin makes vittnesbörd, förverkligade detta program i detalj och utan att svika, vilket är desto mer storslaget, som hon levde ett mondänt liv, i jäkt och förströelser, fyllt av sällskapsplikter, helt motsatt den lugna, rofyllda tillvaro hon skulle önskat.

Som redan framhållits, grundades och befästes Elisabeth Leseurs tro genom lidande. Man kan säga, att hon levde ett liv av lidande. Hon lärde känna detta i alla dess former: kroppens, hjärtats och själens.

Hela hennes liv var en lång sjukdom, som förvärrades med åren. Under åratal kunde hon dock röra sig till synes obehindrat och även göra långa resor, men sjukdomen följde henne alltid och allestädes, och de, som sågo henne ständigt verksam, medryckande och full av liv, anade ej det tunga kors hon bar och dolde. Under de sista sex åren av sitt liv tvingades hon att tillbringa långa perioder stillasittande eller liggande. I juli 1913 angreps hon av den sista, svåra sjukdomen, som med växlingar av lindring och fruktansvärda lidanden bortryckte henne den 3 maj 1914, 48 år gammal.

Till kroppens lidanden kommo hjärtats. Elisabeth Leseur lärde redan som mycket ung känna sorgen över kära närståendes död. Hon förlorade först en mycket älskad syster, så sin far under särskilt smärtsamma omständigheter och slutligen en andra syster, 32 år gammal, en underbar kvinna, för vilken Elisabeth hyste en stor ömhet och som var hennes själs förtrogna. Efter detta hårda slag, vars sår aldrig läktes, drabbades hon av andra sorger genom vänners eller anhörigas sjukdom eller bortgång.

Slutligen kände Elisabeth Leseur även själens lidanden. Hon levde i tankens isolering, som var henne oändligt smärtsam. Dagboken visar, hur, trots hennes osedvanligt lyckliga äktenskap; den mot hennes tro fientliga atmosfär, som omgav henne, och nödvändigheten av att dölja inom sig hela rikedomen av sin religiösa utveckling förorsakade henne mycket dolt lidande.

Hon bar sina stora prövningar med en undergivenhet, en mildhet och ett tålamod, som äro beundransvärda. Hon gav det lysande vittnesbördet av en stark själ, fullkomligt herre över kroppen; hon visade, vad den absoluta hängivelsen under Guds vilja kan åstadkomma, vilken styrka en mänsklig varelse kan hämta hos Honom. Under sin långa och svåra sjukdom klagade hon aldrig, hon hade ett leende på läpparna även under de värsta plågor och uppmuntrade sin omgivning. I Eukaristien, bönen och offrande av sig själv sökte hon det stöd hon behövde. Under de sista månaderna, då hon stundom led ett verkligt martyrium, inskränkte hon sig till att under anfallen med en milt klagande röst upprepa: »O, Gud, förbarma Dig över oss, över mig!» Och när anfallet gått över, var hon åter leende och modig.

Alla, som kommo i beröring med henne, grepos av beundran. Och från och med den tid, då all yttre verksamhet så småningom förmenades henne, utövade hon det största inflytandet, och besöktes hennes salong flitigast av personer, som kommo för att begära andlig hjälp. Det var från sin schäslong, som hon vägledde de flesta själarna. Hon ägnade sig åt dem med den mest brinnande önskan att bringa dem hjälp. Den underbara kärlek hon hyste för dem var på något sätt förnimbar i henne yttre, den lyste upp och genomstrålade hennes sätt att bemöta människor. En av hennes vänner utropade en dag: »Elisabeth! Hennes själ ser man!»

Sitt lidande förstod hon att mottaga, att offra åt Gud, att förvandla, för att det skulle tjäna till själarnas bästa. Detta högre utnyttjande av lidandet är den viktigaste lärdomen hon ger. Hur hon själv förstått och tillämpat den, framgår av följande utdrag ur ett brev, ställt till en vän, vars make, en verksam kristen, hotades med förlusten av sin syn. Det innehåller den huvudtanke, som Dagboken utvecklar. Efter att ha givit uttryck åt sin medkänsla fortsätter hon:

»Jag vet, vad sjukdom är, och anar, vilka försakelser den kan pålägga en verksam man, van att ej spara sig själv, men jag känner också allt, vad lidandet representerar, den beundransvärda och hemlighetsfulla makt, som det besitter, vad det uppnår och vad det utför. I grunden är vår verksamhet värd bra litet och kan blott utövas i den mån Försynen vill förfoga över den. Därför tror jag, att vi icke böra klaga för mycket, när Gud hellre behagar använda lidandet för att utföra sitt verk, ty vi äro då säkra på att detta skall bliva väl utfört och att däri icke blandar sig något av den eländiga egoism och det högmod, som så ofta förfuska vår yttre verksamhet. – Jag vet av erfarenhet, att mycken nåd utverkats åt andra i prövningens stund, nåd, som alla våra ansträngningar icke tidigare kunnat uppnå. Därför har jag kommit till den slutsatsen, att lidandet är den högre formen för verksamhet, den högsta yttringen av de Heligas Samfund, och att, då man lider, är man säker på att icke misstaga sig, som stundom, då man handlar, säker på att vara till nytta för andra och för de stora intressen man drömmer om att tjäna. Allt detta vill icke säga, att jag icke skulle vara mycket glad över att se Er make återupptaga ett aktivt liv, utan endast, att jag är fullkomligt övertygad om det goda han för närvarande uträttar genom den verksamma och i sanning fruktbärande overksamhet, som sjukdomen är.»

Den första frukten av Elisabeth Leseurs liv, lidande och böner var hennes makes omvändelse, som hon uppnådde efter sin död. Han offentliggjorde hösten 1915 hennes Dagbok med ett företal, som innehåller en kort biografi, och 1931 en fullständig sådan med titeln Vie d’ Elisabeth Leseur. Som motto för Dagboken satte han dessa hennes egna ord: »Toute âme qui s’éléve éléve le monde» –Varje själ, som strävar uppåt, höjer världen.

Félix Leseur inträdde 1919 i Dominikanorden, blev Père Marie Albert Leseur och prästvigdes 1923. Sedan dess har han dels utgivit flera av Elisabeth Leseurs efterlämnade skrifter, som översatts till skilda språk, dels ägnat sig åt en högt skattad föreläsningsverksamhet, även utanför Frankrikes gränser, i Belgien, Schweiz och Portugal. I slutet av april och under maj detta år få de skandinaviska länderna tillfälle att glädja sig åt hans varma vältalighet. Trots sina sjuttio år har nämligen Père Leseur för avsikt att göra Nordens katoliker ett besök, efterlängtat av alla dem, som lärt känna Elisabeth Leseurs författarskap.

Genom sina böcker, framför allt Dagboken, utövar Elisabeth Leseur i hela världen ett oändligt rikt apostolat. Hon har en helgande makt och ett djupt inflytande över hjärtana. Hon inspirerar och stöder den ansenliga och alltjämt växande mängden av sina läsare. Hon har för dem icke blott den dragningskraft, som en älsklingsförfattare utövar, utan de äro gripna, vunna, de ha blivit hennes själs andliga barn. Hon är för dem en det inre livets grundsats, en andlig ledare.

––––––

Anm. Samtliga Elisabeth Leseurs arbeten, utgivna efter hennes död hos de. Gigord, Paris: Journal et pensées de chaque iour: Lettres à des incroyants; Lettres sur la souffrance; La vie spirituelle; samt Vie d’Elisabeth Leseur av R. P. Leseur; finnes till salu hos Katolska Bokhandeln, Mästersamuelsgatan 41, Stockholm.