En dag i Birgittinerklostret Altomünster (Bayern)

Av Syster Bonaventura

Klockan är fyra på morgonen. Fåglarna börja sitt muntra kvitter med den vaknande solens första strålar. Då ljuder genom morgonens tystnad klosterklockans toner. De tränga in i nunnornas celler för att väcka Birgittas döttrar till dagens id. Hela året om, på vintern då ännu stjärnorna blinka på den mörka himlen, på sommaren när den muntra lärkan svingar sig mot höjden för att hälsa ljuset, drager en tjänande syster på samma tidiga morgontimma i klocksträngen i närheten av hennes torftiga läger. Det är samma timma, på vilken Birgitta plägade resa sig från sitt läger, fyra timmar efter midnatt. Mången syster ser kanske i andanom vid morgonklockans klang Birgitta som barn, då hon i en syn såg den heliga jungfrun, som väckte henne med orden: ”Kom, Birgitta!” och höll en dyrbar krona mot Birgitta, som ilade henne till mötes. Liksom den lilla Birgitta så skynda också Birgittas andliga systrar på morgonen i himlamoderns armar och anbefalla sin dag i hennes beskydd. Ihågkommande sin heliga ordensstifterskas särskilda kärlek till Frälsarens bittra lidande och hans h. sår, lägga systrarna det begynnande dagsverket under Jesu kors och gömma det i hans fem heliga sår, vilkas blodröda märken de ju bära på den vita bandkronan, fästad på slöjan. – Under fromma betraktelser ordna så chorsystrarna sina små fattiga celler och begiva sig sedan i djupaste tystnad längs de välvda korsgångarna till nunnornas chor, liksom i Vadstena beläget högt upp under valvet i den vackra klosterkyrkan, där de väl själva kunna se altaret men ej ses av folket, som får begagna kyrkan som församlingskyrka. Efter en tyst, stilla andakt inför tabernaklet på altaret taga ”tidegärderna” sin början med ”Matutin”. Nunneklostren av Birgittas orden hava privilegiet att använda ett eget ”Breviarium virgineum” ett ”jungfruligt Breviar” till förhärligande av Marias, den jungfruliga moderns liv och dygder. Numera reciteras endast matutinen i vanliga fall och varar nästan en timme. Endast jul- och påskmatutinen sjunges högtidligt. På hymnen och psalmerna följa de tre läsningarna av de Birgitta av ängeln dikterade ”lectiones”, som hon själv nedskrev och som av hennes biktfader vändes till latin. – På matutin följa ”Laudes”, vari alla skapade varelser och ting uppfordras till att sjunga Skaparens lov. – I en särskild antiphon och oration ihågkommes även Birgitta. ”Gaude Birgitta! Gläd dig Birgitta”! hälsa hennes andliga döttrar henne. Varåt skulle hon glädja sig? Först åt sin egen himmelslycka. Säkert skall hon också glädja sig åt de få ännu återstående klostren av Sanct Salvators orden, där hennes anda ännu lever kvar. Glädja sig skall hon även över de strävanden, som göras att återuppväcka även fäderna av denna orden, i en, de nuvarande kyrkliga förhållandena motsvarande regel. Helt visst vilar Birgittas öga också på Sveriges land och gläder hon sig åt det mer och mer vaknande intresset för henne och hennes verk och varje liten framgång för Kristi Kyrka i Norden. – Efter de första tidegärderna på morgonen hava systrarna en halvtimmes stilla betraktelse, då de fördjupa sig i återlösningens heliga hemligheter, innan de vid den hel. mässan gemensamt mottaga återlösningens frukter i den hel. kommunionen. Efter den h. mässan och den därpå följande ”hora tertia” företages i enlighet med den h. regelns föreskrift processionen till den i varje kloster av Birgittas orden befintliga öppna graven, där psalmen ”De profundis” med oration bedes. Bönen vid graven länkar systrarnas tankar till den hel. graven i Jerusalem, där Birgitta bland alla Palestinas heliga platser helst älskade att dväljas. Systrarna bedja, att Frälsaren, som själv obesmittad av död och förgängelse framgick ur graven, även måtte bevara sina brudar rena och obefläckade i Guds tjänst och en gång uppväcka dem till det eviga livets glädje. Är bönen ändad, så ljuder från abbedissans läppar: ”Benedicite” och konventet svarar därpå: ”Dominus” och därmed är den ”stora tystnaden” bruten och tillåtelse given att i mellantiderna och efter förmiddagsgudstjänsten tala det nödvändiga med dämpad röst. Tystnaden inleder alltså en dag i klostret, helt sinnrikt erinrande om Birgittas levnadsdag, som började med tystnad, ty hon var, som hävderna säga, stum intill sitt tredje år, då hon liksom genom ett Guds under på en gång erhöll talets gåva. – Efter den enkla frukosten begiva sig nunnorna åter till systrarnas plats i kyrkan, där deras ordinarie biktfader kl. 8 f. m. frambär det hel. mässoffret. Han är för dem andlig fader och rådgivare och de se, som en gång Birgitta i cisterziencerpatern Petrus Olofson, i honom sin ledsagande Rafael. Den hel. mässan är för systrarna dagens heligaste och lyckligaste ögonblick och påminna de sig därvid helt visst huru deras hel. ordensstiftarinna av Gud fick nåden att utandas sin själ då det hel. offret frambars i hennes dödsrum och klockans spröda toner tillkännagåvo, att vid förvandlingen jordens största under pågick. ”Sext” och ”Non” avsluta förmiddagens chorböner, som visserligen ej längre som fordom sjungas växelvis av munkarnas och nunnornas chor och utfylla dagen, likväl utgöra Birgittinersystrarnas huvuduppgift, väl en av de skönaste uppgifter att bedja för sig och för andra. Mången bön stiger från jungfruliga läppar här upp till Världsfrälsarens tron även för Birgittas fädernesland, för Sverige och dess katoliker.

Chorsystrarna, som sedan arla morgontimman fått intaga Marias plats vid Mästarens fötter, utbyta den nu mot Marthas tjänande uppgift, som redan tidigt morgonen tagit de egentliga ”tjänande” systrarna i anspråk. Om mångahanda ting hava dessa att bekymra sig, kök, trädgård, brygghus och ladugård och allehanda arbeten för konventet, sömnad och skomakeri. Under det deras flitiga händer arbeta, sysslar deras ande med gudliga ting. De ”tjänande” systrarna veta väl, att varje i klostrets stilla tystnad med helig kärlek och trohet förrättat arbete, huru ringa och föraktat det än i världens ögon må vara, genom den heliga lydnaden, som de lovat, bliver till en lovsång och Gud välbehaglig gärning. –

Sedan chorsystrarna avtagit chormanteln och professringen, som på vardagar endast får bäras tills chorbönen är ändad, begiva de sig till sina skilda sysslor i klostret. Två systrar hava sakristian i sin vård och ansa de heliga kärlen och paramenterna. Under fromma betraktelser och böner smycka de Herrens boning på jorden, kyrkan och altaret alltefter kyrkoårets fester. Andra systrar ha redan börjat städningen av de olika rummen och salarna i det gamla minnesrika klostret. Mest omtyckt är tjänsten i sjukrummen hos de gamla och uttjänade systrarna. Här följa de Birgittas exempel, som älskade de sjuka och själv vårdade dem i Roms sjukhus. – Vid klosterporten uppehålla två systrar förbindelsen med den yttre världen genom talegallret och klostervindan (en i muren infälld svängbar tunna), som möjliggör för systrarna att taga emot eller lämna ut föremål, utan att därvid bliva sedda. Besök få systrarna på bestämda tider mottaga i ”parlatoriet” och äro därvid skilda från de besökande genom ett galler i väggen. Det är dem strängt förbjudet att mottaga gåvor därvid. Vid klosterporten utdelas dagligen varm soppa och bröd åt de fattiga. Dör en syster, så skall enligt den heliga regeln hennes andel vid bordet under en månads tid utdelas till en behövande. –

Några systrar äro i skrädderiet sysselsatta med att förfärdiga eller laga medsystrarnas kläder, slöjor och de vita bandkronorna som äro Birgittanunnornas säregna emblem, påminnande om Frälsarens törnekrona. De fem heliga sårmärkena äro därpå markerade med små röda klädeslappar. (Se Credo okt. 1920.) I systrarnas gemensamma arbetssal klapprar vävstolen och snurrar spinnrocken. Här infattas heliga reliker i sammet, guld och ädla stenar, ett arbete vari systrarna äro mycket skickliga och vartill de anlitas av många kyrkor i landet. – Allehanda paramenter från de rikaste mässhakar till de minsta små bokmärken, broderas här av konstförfarna händer. Den gamla Vadstenakonsten, knypplingen, har i Altomünster skickliga utöverskor. Ett annat, med moderklostrets i Vadstena traditioner överensstämmande arbete, är det konstnärliga avskrivandet och utsmyckandet av choralböcker, och regelböcker. Även bindandet av böckerna utföra systrarna själva. – Många församlingskyrkor anförtro åt systrarna i Altomünster tvättandet och strykningen av kyrkornas linnetvätt, som ju enligt Kyrkans föreskrift ej får lämnas i lekmannahänder. Kasta vi så en blick ut i det välvda klosterköket, se vi just två systrar vid härden sysselsatta med att baka hostierna, offerbrödet i det nya testamentets kult. Även detta arbete ser Kyrkan helst anförtrott åt jungfruliga, gudavigda händer. – I klostrets konstverkstad finna vi kanske en eller annan begåvad syster sysselsatt med att snida eller i vax modellera figurer till julkrubban, krucifix eller andra bilder.

På vår vandring i klostret hava vi nu kommit till ”Abtei” d. ä. abbedissans rum. Här residerar nu ”Mutter Priorin”, ty Altomünster har sedan sin upprättelse år 1840 endast en priorinna. – En verklig, högtidligen installerad abbedissa har av nuvarande Birgittakloster endast det gamla ärevördiga Syon Abbey i England och detta endast sedan jubileumshögtidligheten förlidet år. (Därom framdeles). Mater priorinnan är allas moder. Hon svarar för det stora hushållets alla uppgifter. Till henne komma systrarna med alla sina angelägenheter och bekymmer, ty även bakom klostermuren tager man med sig det oroliga människohjärtat med alla dess sorger. För de nyinträdande systrarna och noviserna företräder novismästarinnan en moders ställe. Under hennes beprövade ledning införas kandidaterna i det stränga klosterlivets alla plikter och uppmuntras till Kristi efterföljelse, ty klosterporten är ingen direkt paradisport utan endast ingången till en lång arbetsam vandring på vägen till fullkomligheten.

Konventsklockan kallar nu till middagsmål i refektoriet. Sedan priorinnan välsignat Guds gåvor, begär den syster, som har bordsläsningen för veckan, hennes välsignelse och begiver sig till en upphöjd plats, varifrån hon under de övriga systrarnas fullkomliga tystnad högt föreläser ur den hel. Skrift, den hel. regeln och ur någon uppbyggelsebok. Är måltiden slutad säger hon ”Tu autem Domine miserere nobis” och konventet svarar: ”Deo gratias”. Med undantag av de systrar, som ljudlöst passat upp vid borden, begiva sig alla parvis till systrarnas kapell för att en kvarts timme dväljas i stilla bön inför altaret.

”Benedicite” säger sedan priorinnan och detta är tecknet, att man kan begiva sig till den gemensamma rekreationen i den därför avsedda salen eller i den lummiga, gamla klosterträdgården, där systrarnas röster snart kvittra i kapp med de muntra fåglarna. Under oskyldigt skämt och prat går rekreationstimmen. Åter kallar klockan till tystnad och strängt arbete tills hon kl. 3 manar till vesperbön. Enligt gammalt Birgittinerbruk, i såväl munk- som nunnekloster sjunges efter vespern hymnen ”Ave maris Stella”, till minne av Birgittas underbara räddning genom denna bön från den romerska pöbelns angrepp. I samband med vespern äger ”Indulgete” rum, systrarnas ömsesidiga bön om överseende med varandra och förlåtelse, ifall de i mänsklig svaghet felat mot varandra och den klosterliga samlevnaden.

Efter aftonvarden kl. 6 är åter en halvtimmes gemensam rekreation, om möjligt i trädgården, varefter tecken gives till gemensam andlig läsning i kapitelsalen. På ett upphöjt altare står det krucifix inför vilket Birgitta skrev sina ”lectiones” till ordensbreviariet. En gammal ärevördig Mariastaty blickar moderligt ner på systraskaran. Likaså bilderna av Birgitta, Katharina av Vadstena, den hel. Augustinus och orderns saliga martyr Richard Reynolds samt porträtter av patres från Altomünster, bland dem pater Simon Hörman, en av ordens sista generalpriorer († 1701) vars namn ännu nämnes med vördnad av Birgittas andliga döttrar och vars av Jesu och Marias uppenbarelser till Birgitta sammansatta kalender alltjämt föreläses i klostret. ”Completorium”, som följer på denna läsning, är den sista av tidebönerna och avslutar som aftonbön de gemensamma andakterna. I den tid, som ännu återstår, innan aftonklockan kallar till vila efter dagens mödor och arbete, förrätta systrarna sina privata andakter. I andanom följande Birgitta på hennes vandring till Jesu lidandes platser i det hel. landet, uppsöka de gärna korsvägens bilder i kapell eller gångar eller, vandrande under trädens kronor bland doftande blommor bedja de sin rosenkrans, som givits dem i novisiatet och som de ständigt bära vid sin lädergördel och vilken, som en äkta Birgittinerandakt är dem en källa till fromma betraktelser, påminnande dem om att livet i klostret också är en rosenkrans sammansatt av stora och små pärlor, dygdeövningar, självförnekelse, bön och arbete.

Liksom dagen börjat, så slutar den också vid Mästaren fot i tabernaklet. Trött efter dagens verk nedlägger här i Frälsarens hjärta gudsbruden alla dagens mödor och offer, att Hans hjärteblod må giva dem evighetsvärde. I djupaste tystnad uppsöker systrarna sina celler, lyckliga i ett gott samvetes ro och medvetna att hava fyllt sin plikt i kärlek till Gud och hans heliga bud i troget hållande av de frivilligt avlagda ordenslöftena, i iver för de odödliga själarnas frälsning, under ständig bön och offer för det egna landet såväl som för alla de länder, där Birgittas döttrar ännu leva och ej minst för hennes ordens hemland, Sverige.

Dormitoriumsklockans sista toner förklinga, det sista ljuset släckes i en ensam cell. Allt är tyst, vila och frid, man hör endast de tysta stegen av den nunna, som ännu gör en rond för att vaka över eld och brand.

En dag i nådens år 1921 är tillända i S:a Birgittas kloster Altomünster.
Syster Bonaventura
Ord. S. Birg.

–––––––––––––––––––

Klostret i Altomünster (Bayern) stiftades av den hel. Alto för benediktinermunkar år 752–55. – Då dessa flyttade därifrån, blev det ett nunnekloster för samma orden (1047) till dess det 1497 övergick som egendom till Birgittinerorden, som där grundade ett dubbelkonvent för munkar och nunnor i skilda byggningar med gemensam kyrka. Klostret, som är det enda kvarvarande av Birgittinerklostren i Tyskland har genomgått skiftande öden. Reformationen lämnade det tämligen i fred men det trettioåriga kriget bragte det svåra hemsökelser, varefter det sedan åter blomstrar upp – nya krigsolyckor, ny blomstringstid. 1773 invigdes den nuvarande ståtliga kyrkan. – 1796 infalla fransmännen i Bayern och brandskatta klostret – år 1800 ny våldgästning – 1801 kom den största olyckan med sekulariserandet av så många biskopsdömen och kloster i Tyskland. 1803 upphävdes klostret i A.; dess egendom konfiskerades och dyrbarheterna skingrades, bl. a. det rika biblioteket. Den manliga delen av orden dör ut. Genom konung Ludvig I återupprättades klostret 1840, numera endast som nunnekloster. De ännu kvarlevande systrarna flytta åter in, fostra nya led av bedjande offersjälar. Under obeskrivliga offer och umbäranden sätta de det gamla klostret i stånd. – 1870 firades ordens 500 årsjubileum. Världskriget bragte de fromma systrarna många sorger och bekymmer, men Gud höll sin skyddande hand över dem. Alla platser äro nu upptagna. Priorinna är ärevördiga Mater Reginalda, som hyser ett levande intresse för Sveriges katoliker och för ordens återvändande till Norden. En av systrarna har undertecknad, som ofta besökt det minnesrika klostret, att tacka för ovanstående skildring av livet inom klostret. Om ordens kloster i våra dagar, se min artikel i Credo i oktober 1920.

P. Steph. Nordmark
Obl. S. Birg.