En demokratins filosof

PAUL VALADIER

I artikeln presenteras Jaccques Maritains syn på demokratin, dess möjligheter och dess begränsningar. Kan hans tankar hjälpa oss i en plågad samtid att se framtiden an med tillförsikt?

Under det tjugonde århundradet bevittnade Jacques Maritain (1882–1973) ”det hedniska rikets” uppgång. Det antog genom rastänkande eller genom proletariatets diktatur barbariska och totalitära former. Seklets tragedier har i hög grad sysselsatt filosofens tankar – de fick honom att intaga modiga och originella ståndpunkter som man inte hade väntat sig av hans ganska skolastiska thomism.

Efter att ha fördömt falangismen före andra världskriget pekade han också, redan under 30-talet, på ”den totalitära katastrofen som har släppt helvetet löst över Europa”,1 men han nöjde sig inte med konstateranden. I hans ögon hade dessa tragedier sitt ursprung i ”åtskilliga seklers misstag”.2 Filosofens uppgift bestod i att analysera dessa misstag och på det sättet återge Europa och världen möjligheterna till en framtid i rättvisa och fred, i en humanistisk civilisation som ger människan hennes rättmätiga plats. Ty:

”om segern inte skapade de grundvalar som världen kunde återuppbyggas på genom ett gemensamt arbete av människor som är uppfyllda av sådana ideal, så skulle civilisationen ha undkommit en hotande förstörelse bara för att träda in i en period av kaos.”3

Maritain får oss att fråga: seger över de totalitära ideologierna och/eller kaos efter så stora förhoppningar? Kan hans tanke hjälpa oss i en plågad samtid att betrakta framtiden?

Den förfelade demokratin

Maritains politiska tankar kretsar kring en analys av ”demokratiernas tragedi”4 och kring uppfattningen att de västerländska samhällena aldrig har upplevt verklig demokrati. Det är sant att demokratierna har begått fatala misstag som deras dödsfiender har utnyttjat; men framför allt:

”en viktig orsak till att de moderna demokratierna har misslyckats med att förverkliga demokratin är att detta oundvikligen måste äga rum både på samhällsnivå och på politisk nivå, och detta krav har inte kunnat uppfyllas. Oöverstigliga motsättningar, inbyggda i en ekonomi som är grundad på tillväxt, på de besuttna klassernas egoism och på avskaffandet av proletariatet, har hindrat demokratierna från att slå rot i samhällslivet. De moderna samhällenas maktlöshet inför nöden och inför arbetets avhumanisering, deras oförmåga att övervinna problemet med att människor exploaterar varandra, har lett till bittra nederlag för demokratierna.”

Den huvudsakliga orsaken är dock på en gång intellektuell och andlig. Vi måste gå tillbaka till filosofierna som ledde in den demokratiska processen i en återvändsgränd, till exempel genom att smickra folket, och vi måste analysera ”slavfilosofierna” som lät massorna spegla sig i sin befrielse och alienerade dem från ett allsmäktigt parti eller från raskulten. Att återfinna grunden till en ”autentisk demokratisk filosofi”, detta är kärnan i Maritains politiska tänkande. På så sätt förblir han demokratin trogen, hur kritisk han än är mot modernismen och dess misstag, och alla hans ansträngningar som filosof består i att återfinna grunden till sann demokrati:

”Det gäller inte att byta namn på demokratin, utan att upptäcka dess verkliga väsen: att gå vidare från den borgerliga demokratin, som förtorkats av hyckleri och brist på evangelisk kraft, till en helt människovärdig demokrati; från den förfelade demokratin till den reella demokratin.”5

Att demokratin misslyckades har både intellektuella och andliga orsaker, men det beror även på moraliska brister. Känslan för rättvisa och för hela mänsklighetens gemensamma bästa sviktar på grund av inflytande från individualism och materialism. Därför kan förnyelsen inte komma till stånd enbart genom att nya regler för det politiska spelet utformas eller genom att man troget håller sig till det som tillåter kommunikation och diskussion. Medborgarna måste också upphöjas till demokratins ideal. Detta förutsätter ett aktivt deltagande och engagemang för de krävande grundläggande värdena (rättvisa, solidaritet, känsla för universellt broderskap etc.). Man måste alltså förutsätta ett helt utbildningsprogram för medborgarna och en strävan efter det allmänna bästa, vilket inte kan genomföras utan gemensam ansträngning. Därför:

”har ordet demokrati, i modernt språkbruk, en mycket vidare innebörd än i klassisk statsvetenskap. Det betecknar framför allt en allmän filosofisk syn på det mänskliga livet och på det politiska livet, ett själstillstånd [...] Från det ögonblick då de historiska omständigheterna lämpar sig för det, så rör sig dynamiken i den demokratiska tanken av sig själv mot den styrelseform med samma namn som, med Abraham Lincolns formulering, utgörs av ’folket som styr genom folket och för folket’.”6

Detta är de definitioner och synpunkter som man har att utgå från, och därför reflekterar Maritain samtidigt över demokratin och över folket. En folkets teoretiker, något som det inte finns många av bland de politiska filosoferna, vad lägger han för innebörd i det begreppet?

En folkets filosofi

I all politisk filosofi måste man utgå från uppfattningen om det politiska samhället, för så vitt som det är ”denna världens mest fulländade samhälle”:

”Det är en konkret och högst mänsklig verklighet, som strävar efter det gemensamma goda. Det är ett verk av förnuftet, ett verk som har fötts ur obskyra ansträngningar av ett förnuft som lösgjort sig från instinkten och väsentligen implicerar en förnuftig ordning. […] Den politiska församlingen består av kött och blod, den har instinkter, passioner, reflexer, en dynamik och omedvetna psykologiska strukturer – och allt detta är underkastat bud som härrör från en idé och från rationella beslut. Rättvisan är den första förutsättningen för att en politisk församling ska kunna existera, men vänskapen är en drivkraft.”7

För ett fulländat samhälle (fulländat i den meningen att det inte finns något som ”står över” det, och att det i sig själv rymmer summan av alla komponenter i sitt liv: eftersom detta samhälle är vävt av kött, passion, förnuft och strävan efter ideal) krävs det en juridisk organisation, ett ramverk av konstitutioner och en rätt för att ordna dess liv med sikte på att uppnå rättvisa och enhet.

Vägran att acceptera begreppet suveränitet

Eftersom alltings grundvalar kommer från det som Maritain kallar den ”politiska församlingen”, är det livsfarligt att befria detta samhälle från dess ansvar och dess öde till förmån för staten. Men de moderna politiska filosofierna har utvecklat den farliga och falska uppfattningen om statens suveränitet. Därigenom har de, ofta omärkligt, fråntagit det politiska samhället och folket deras ansvar genom att föra över detta ansvar på någon annan. De har bestulit folket till förmån för ”en högre makt som betraktas som skild från sina undersåtar och stående över dem”. Det leder till en slavfilosofi som medför passivitet hos ett folk. Detta folk förväntas förlita sig på institutioner som vänjer folket vid att obetingat lyda högre instanser (historiens mening, härskarraser). Dessa ”substantiella” eller ”absoluta” teorier måste överges till förmån för en ”instrumentell” teori om staten som innebär ”den verkligt politiska uppfattningen om staten”. Ty:

”Uppfattningen om suveränitet ingår inte på något sätt i demokratins autentiska principer, den tillhör varken dess verkliga inspirationskälla eller dess verkliga filosofi, utan är ett arv som har förlamat demokratin.”

Såsom ett instrument måste staten alltså stå i samhällets och folkets tjänst, helt och hållet inriktad på det allmänna bästa, uppmärksam på folkets önskningar och angelägen om att utplåna sig inför det som är större. Att uppfatta staten som suverän är det samma som att separera den från det politiska samfundet och så ge den en oändligt stor och förlamande betydelse. Och om Maritain erkänner sig ”ha aversion mot statsmaskineriet”, anser han ändå att staten är nödvändig, ty ”en grundläggande orsak till att människorna, förenade i ett politiskt samhälle, behöver staten, är att rättvisan måste ordnas”. Det är staten som skapar social rättvisa, men en stat som kontrolleras demokratiskt.

Det är därför som ”vi måste säga om såväl folket som det politiska samfundet, inte att det är suveränt, men att naturrätten tillförsäkrar det politiska samfundet rätten till fullständig autonomi, eller rätten till självstyre.”8 Det är från folket som all makt utgår, och hos folket som demokratisk legitimitet finns. Men det handlar här absolut inte om någon populism som skulle göra folket till en absolut enväldig makt, så som andra har gjort staten till en envåldshärskare. Maritain anknyter till medeltidens stora tema om gudomlig auktoritet per populum. Denna mycket katolska demokratiska filosofi implicerar inte någon heteronomi, i motsats till vad som brukar sägas om katolicismen. Tvärtemot försäkrar denna demokratiska och folkliga filosofi att:

”vilken regim som än härskar i det politiska livet, så kommer dess auktoritet, det vill säga rätten att styra och befalla, från folket, men dess källa och direkta grundval är Den som har skapat naturen.”9

Direkt grundval ska inte förstås som att man är godtyckligt beroende av en nyckfull härskare, ty:

”folket får som medfödd gåva från Gud rätten att styra sig självt samt auktoritet med sikte på det allmänna bästa. Folket äger sålunda denna rätt och denna auktoritet som ”huvudsaklig drivkraft” (dock på andra plats efter eller underordnad prima causa).”

Dessutom, ”när folket förlänar vissa människor auktoritet, behåller det ’permanent’ sin rätt att styra sig självt och sin auktoritet med sikte på det allmänna bästa, vilket man kan se på det sätt som folket överlämnar rätten till sina styresmän”. Styresmännen är då ingenting annat än ”folkets ställföreträdare”, och på uppfattningen om ställföreträdarskap vilar ”alla teorier om makt i det demokratiska samhället”. De har fått sina ämbeten per participationem ”av samma auktoritet och samma rätt att styra som till sitt innersta väsen finns hos folket, och denna rätt har getts dem, liksom den har getts folket, av Den som har skapat naturen och den grundar sig på Hans transcendenta och oskapade auktoritet”.

Det idealiserade folket?

Varifrån kommer en sådan tilltro till folket, manifesterad under en epok då ändå Vox populi flera gånger tycktes ha förts vilse eller ha letts på avvägar till förmån för oförnuftiga massrörelser? Maritain är trogen en medeltida demokratisk ådra som han härleder från thomismen;10 i grunden visar han stor tilltro till vad han kallar ”den gemensamma mänsklighetens människa”, någon som är mera kapabel till sunt förnuft och riktigt omdöme ”än de så kallade eliterna av upplysta, kompetenta, rika människor av god börd eller högt kultiverade eller ytterst slipade som avskärmat sig från folket och vilkas politiska dumhet, själsliga låghet och korruption idag förvånar världen”.11

Dessutom tar denna mänsklighet emot förnuftets gåva från Skaparen, och när man litar på mänskligheten, så litar man ytterst på Skaparen själv. Naturligtvis måste man väcka den, nära den andligt, moraliskt och intellektuellt, eventuellt skaka den ur dess dvala, vilket ”mindre profetiska chocker” gör, men det råder ingen tvekan om att mänskligheten är kapabel att lyssna till förnuftets röst när den gör sig hörd, trots alla passioner och all propagandistisk yra.

I en artikel i tidskriften Sept, februari 1937,12 avslöjar Maritain kanske den ursprungliga kristna källan till sitt förtroende för folket:

”Jag tror att uppfattningen om folket, så som man förstår det idag [...] har sitt ursprung i kristna, och om jag så får säga, ”försam-lingsmässiga” källor. Det är uppfattningen om ”Vår Herres småfolk”, uppfattningen om de fattiga som Saligprisningarna riktar sig till och som åtnjuter en ”särskild värdighet” i de heligas gemenskap.”

En uppfattning som efter hand har rört sig från det andliga planet, ”där den har sin egentliga plats”, till det världsliga planet där den har bidragit ”till att utforma den etisk-sociala, inte längre religiösa, uppfattningen om det arbetande folket”. Längre fram säger Maritain att de människor som han har förtroende för är de som tillhör den stora massan, dessa människor som ”fullgör vanliga sysslor, och som inte frestas att tro sig tillhöra en högre ras – därför att deras arbete inte tillskrivs individer och därför att de är människor som tillhör detta folk som jag just talade om, folkets gemenskap”.13

Den demokratiska chartan

Den sekulära ”tron” – Förtroendet för folket har naturligtvis inte sitt ursprung i någon romantisk inställning, och det förutsätter inte heller att man blint träder tillbaka till förmån för massorna. Maritain är alltför medveten om riskerna med demagogi för att glömma att en demokrati där folket styr sig självt och kontrollerar sina angelägenheter inte klarar sig utan att vara inramad av institutionella regelverk. Dessutom kräver en demokrati att man bekräftar och respekterar en ”demokratisk charta”,14 och vad han kallar en ”sekulär demokratisk ’tro’”, eller ”ett gemensamt credo”. Starka ord, som till och med överraskar genom sin reli-giösa ton. När Maritain talade om ”tro” och till och med om ”credo”, drömde han då om en kristen demokrati, förutsatte han en religiös grund för demokratin som inte var öppen för andra än för dem som anslöt sig till denna tro? Som så ofta hos honom kan ordvalet faktiskt leda till förvirring. Men denna hänvisning till en sekulär demokratisk ”tro” innebär att demokratin i hans ögon inte bara är en fråga om regler, procedurfrågor, författningar, maktfördelning, utan det handlar också om starka övertygelser.

Att begränsa demokratin till procedurer skulle vara att resa en mur mellan folket och den demokratiska regimen; eller att sätta medborgarna på åskådarplats, eller att förvandla dem till automatiska spelpjäser. Det betyder att de skulle begränsa sig till att utföra vissa handlingar (rösta då och då) och tro sig befriade från annat engagemang. För Maritain innebär demokratin helt enkelt att man tror på den och att man engagerar sig för dess värderingar. Den ”tro” som han förutsätter är inget annat än ett engagemang av detta slag. Den inbegriper alltså inte en individualistisk medborgare som åtnjuter de rättigheter som kan utvinnas i det oändliga av samhället, utan en medborgare som är redo att försvara demokratins grundvalar och att ständigt vara vaksam, på samma sätt som varje ”tro” kräver. Det rör sig alltså om ”en rent mänsklig övertygelse”, ”i vilken inte bara hjärnan utan även hjärtat är helt engagerat”.15

Maritain förnekar inte att försvaret av demokratin kan kräva hjälte-mod från medborgarnas sida. Skälet är att demokratin inte fungerar av sig själv, dess ideal ”går mot naturen”, och den ”trotsar den otacksamma och sårade mänskliga naturen, vars innersta strävanden och reservoarer av storhet den samtidigt framkallar”. Filosofen stöder sig på Bergson och slår fast att det demokratiska idealet påbjuder ”en ansträngning för att förbättra naturen, en ansträngning förbunden med utvecklingen av förnuftet och rättvisan”.16 Långt ifrån att påkalla passivitet och likgiltighet inför väl reglerade funktioner, så uppmanar demokratin medborgarna att delta. De ska arbeta för att övervinna sina första böjelser (nonchalans inför det allmänna bästa, egoistiska intressen). De ska också önska sig demokratin som ett permanent tillstånd, och kunna försvara den när den är hotad. Demokratin är hotad inifrån när orättvisan tar överhanden och när folkets bristande medvetenhet, likaväl som dess bristande moral understöder korrupta eller inkompetenta ledare; demokratin är hotad utifrån när totalitära synsätt attackerar den eller för-löjligar dess principer. Och om en sådan uppmaning till hjältemod kan förstås utifrån den tid som Maritain levde i, så måste man fråga sig om hans budskap inte har samma aktualitet under en tid då demokratin tycks fungera automatiskt och då man knappast tänker på att engagera sig för den.

Hur som helst, de övertygelser som det är frågan om begränsar sig till ”praktiska slutsatser” eller till ”praktiska konvergenspunkter” som man i stort kan gruppera omkring referenser till de mänskliga rättigheterna.17 De förutsätter inte att den demokratiska Chartan uppmanar medborgarna till att dela de filosofiska eller religiösa grunderna. Dessa lyfter fram uppfattningar om världen och om livet som ingen politisk regim kan döma om, uppfattningar som väsentligen tillhör medborgarna, men som handlar om hur de personligen ansluter sig. Demokratin måste erkänna en faktisk pluralism som omfattar olika grundläggande övertygelser, eftersom det är omöjligt att skilja den ena från den andra men detta utesluter inte, i Maritains ögon, en enighet angående ”praktiska slutsatser”. Denna konvergens bidrar med ”innebörden i de moraliska plikterna, och normen för politisk och social moralitet vars giltighet impliceras av den grundläggande pakt som ett samhälle har ingått med fria människor”.18

Demokratisk pluralism

Denna vida acceptans av olika uppfattningar är helt i överensstämmelse med en filosofi som lämnar så stor plats åt folket. […] Denna pluralism är för övrigt inte bara en läpparnas bekännelse. Folket måste ta sitt öde i egna händer och inte förlita sig på en förmyndaraktig och suverän stat som vet bäst i dess ställe. Detta driver Maritain till att vända sig till flera olika sammanslutningar och grupper, konstituerade av folket inom ramen för nationen, och tillåta dem att fritt förfoga över sig själva. Allt som kan beslutas på den nivå som ligger närmast individer och grupper bör beslutas på denna nivå och inte hänskjutas till som man säger högre instanser. Detta är subsidiaritetens idé, så som påvarna har formulerat den i sina sociala texter. Maritain stöder sig emellertid inte direkt på encyklikorna och han nämner inte ens detta uttryck:

”Eftersom auktoriteten utses av folket, rör den sig nedifrån och uppåt i det politiska samhället, och det är normalt att auktoritetens hela dynamik i den politiska församlingen är sammansatt av enskilda och partikulära auktoriteter, som byggs upp över varandra, ända till statens högsta auktoritet.”19

Staten måste erkänna dels ”alla underordnade gemenskaper”, familjerna till exempel, ”vilkas rättigheter och friheter i allt väsentligt går före statens, dels många andra grupper som tillkommit genom medborgarnas fria initiativ och som borde vara så autonoma som möjligt”.

[...]

Vi kan bara i förbifarten lyfta fram förslag från Maritain som syftar till den politiska organisation i världen som han uppfattar som brådskande och av enorm betydelse för demokratins framtid. Filosofen förväntar sig dock inte att en sådan organisation kommer att se dagens ljus som levande realitet med mindre än att den växer fram ur folkens vilja. Det är en illusion att ersätta den viljan med att upprätta världsomfattande institutioner som behärskas och styrs av suveräna stater men saknar all förankring bland folken. (Denna åsikt grundas i hans omsorg om pluralismen.) Men att mobilisera folklig vilja förutsätter en djup förändring av mentaliteter, seder och dominerande värden. ”Det är genom frihet som jordens folk når fram till en gemensam vilja att leva tillsammans.” Detta får oss att uppskatta storheten i den moraliska revolutionen – av den verkliga revolution som nu föreslås infria mänsklighetens förhoppningar och dygder.20 Alltså måste man akta sig för att överföra uppfattningen om staternas suveränitet till global nivå, och det är också lämpligt att avstå från denna felaktiga idé som bara kan förlama planerna på en global politisk organisation.21

Kristendom och demokrati

Om demokratin inte bara är en styresform utan även ett ideal,22 förstår man att Maritain utifrån den premissen bedömer att våra samhällen inte kan överleva utan medborgare, beväpnade med starka moraliska och religiösa övertygelser. I hans ögon ”bröt demokratin fram i mänsklighetens historia som ett uttryck i tiden för inspiration från evangeliet”. Detta ordval framkallar bilden av att surdegen från evangeliet långsamt växer bland folken själva – detta frambrytande är underkastat slumpen och resulterar även i strider, där andra än ”djupt troende anhängare av katolska dogmer” har arbetat för att etablera demokratin.23 Men uppfattningarna om människans lika värde och om broderlig kärlek har efter hand byggt upp det ”profana samvetet”, till den grad att man inte längre känner igen ursprunget; man kan hädanefter, med Bergson, hävda att ”demokratin är till sitt väsen grundad i evangeliet, och den har kärleken som drivkraft”.24

Skulle demokratin som inspirerats av evangeliet, kunna leva och överleva utan denna källa, utan män och kvinnor som låter sig inspireras av broderskapets och frihetens värderingar? Tar barbariet överhanden utan dessa värderingar? Och om det är så, att man genom att förkunna Guds rike och fokusera de evangeliska perspektiven har väckt förhoppningen om att historien har en mening och att mänskligheten är kallad att röra sig framåt, vad händer då om denna tro på ankomsten av bättre och mera rättvisa samhällen dämpas?

Maritain hävdar inte att endast de kristna kan göra anspråk på att rädda demokratin. Genom sin syn på pluralismen medger han att det ”profana samvetet” kan och bör väcka till liv villkoren i den demokratiska chartan. Men hans oro utmynnar i en fruktbar fråga: om demokratin inte bara är ett procedursystem utan berör de fundamentala värderingarna om meningen med människans liv och med historien, vad händer då när dessa värderingar förlorar sin trovärdighet? Om demokratin förutsätter ett vaksamt folk, vad händer då med den när folket låter sig förledas av den individualistiska självtillräcklighetens sirener eller av rädslan för andra? Demokratin måste ständigt hållas levande och om illusionisterna med orätt försöker lugna oss, kan Maritain åtminstone berömma sig av att inte leka demagog och av att räknas bland de profeter som han menade att folket behövde för att ryckas ur sin letargi. Och man kunde förvisso även till andra än kristna rikta de väl valda ord som han yttrade under det dystra året 1940:

”Det är ett stort mysterium att se så många kristna sover här på jorden, medan världen vrålar högt och lider i dödsångest och födslovåndor.”25

Översättning: Malin Loman

Artikeln var ursprungligen publicerad i Études oktobernummer 2003 och publiceras här i en något förkortad version.

Noter

1. Principes d’une politique humaniste, i Oeuvres complètes, band VIII, s. 194, Editions universitaires, Fribourg (Schweiz), och Editions Saint-Paul, Paris, 1990 (fortsättningsvis betecknat med OC).
2. Raison et raisons, OC, VIII, s. 409 (artikel tidigare publicerad i Foreign Affairs i juli 1939).
3. Förord till Christianisme et démocratie (1943), OC, VII, s. 702.
4. Christianisme et démocratie (1943), OC, VII, s. 713.
5. a.a., s. 716.
6. a.a., s. 719. Maritain talar om ”den republikanska formen” som ”det mest normala uttrycket för demokratin” (s. 743).
7. L’Homme et l’Etat, OC IX, s. 491.
8. a.a., s. 509.
9. a.a., s. 629.
10. Minst av allt ansluter sig Maritain till de teser om en förstörd natur som har inspirerat andra kristna traditioner och som leder till en övervärdering av furstarnas makt över den onda människan.
11. OC, VII, s. 749.
12. Omtryckt i Raison et raisons, OC IX, s. 379–388, med titeln ”Exister avec le peuple”.
13. OC, VII, s. 748 (text från 1943).
14. OC, IX, s. 608 (kapitel 5 om L’Homme et l’Etat).
15. I en not på s. 607 hänvisas till det ”mystiska” hos Péguy och till innebörden av det engelska ordet faith.
16. OC VII, s. 740. Påståenden som, måste man medge, inte är ”politiskt korrekta”.
17. Vi tar här inte itu med Maritains tolkning av de mänskliga rättigheterna.
18. Det skulle vara intressant att jämföra denna inställning med John Rawls uppfattning (i Libéralisme politique, PUF, 1995, s. 171–214).
19. OC, IX, s. 495.
20. a.a., s. 725, kapitel VII.
21. Angående ett federalt Europa, se L’Europe et l’idée fédérale, Mame, 1993.
22. OC, VII, s. 740.
23. a.a., s. 722.
24. Citat ur Deux sources de la morale et de la religion, återgivet i OC, VII, s. 740.
25. L’Europe et l’idée fédérale, a.a., s. 95.

Publicerad 2005 i nummer 3

Signum © 2014 Alla rättigheter reserverade. Ansvarig utgivare Frans-J. Holin

All information på www.signum.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa vid citering. Signum är en del av Newmaninstitutet AB.