En exceptionell utställning i Rom

ULF JONSSON

I förra veckan besökte jag Rom och då passade jag också på att se utställningen Lux in Arcana (Ljus över hemligheterna) på det förnämliga historiska museet på kapitolinska kullen. Jag hade hört att utställningen skulle vara sevärd och den visade sig överträffa alla mina förväntningar. En verkligt enastående utställning med 100 dokument ur Vatikanens hemliga arkiv som nu för första gången i historien visas för allmänheten. Och det rör sig inte om vilka dokument som helst. En rad av kyrkohistoriens mest avgörande och ödesmättade aktstycken möter här museibesökarna. Man bjuds på en veritabel odyssé genom kyrkans långa och mångskiftande historia.

Genast när man kommer in i första utställningshallen möts man av ett av de mest anmärkningsvärda dokumenten, nämligen protokollet med inkvisitionens dom över Galileo Galilei. Protokollet är underskrivet av Galilei själv med egen hand den 22 juni 1633, dagen då han dömdes till livslång husarrest eftersom han hävdat den heliocentriska världsbilden. ”Jag Galileo Galilei avsvär mig”, står där svart på vitt – eller snarare numera svart på gult. En rysning går längs ryggraden när man ser detta beklämmande dokument från en tid då man ännu menade att också astronomiska teorier hörde hemma under kyrkans domvärjo. Att domen mot Galilei efter den tidens mått var mild och att den senare upphävts av kyrkan är en svag tröst i sammanhanget.

Men också andra rysliga dokument ur kyrkans historia möter besökaren av utställningen. Det är tydligt att utställarna inte har velat spara på krutet när det gäller den sidan av historien. Inkvisitionens dokument om processen mot heretikern Giordano Bruno, som brändes på bål i Rom den 8 februari 1600, hör definitivt till den kategorin. Bruno var inte bara en fritänkande filosof utan också en virrpanna med de mest abstrusa idéer. Och kyrkans teologer resonerade som så, att sanningen har alla rättigheter på sin sida. Det var en dödlig kombination. Att sanningsanspråk ska övertyga av sin egen inre kraft och inte genom påtryckningar och våld hade redan Thomas av Aquino förklarat flera århundraden tidigare. Men det hjälpte inte Giordano Bruno när han vägrade att återkalla sina idéer.

Heretiker figurerar på flera håll i utställningsmontrarna. Efter att först ha beskådat Galilei-montern valde jag att söka upp Luther-montern. Där finner man påven Leo X:s bulla Decet romanum pontificem från den 3 januari 1521 genom vilken reformatorn Martin Luther exkommuncicerades. Under ett par års tid hade framstående teologer som Thomas de Vio och Johannes Eck försökt att få Luther på andra tankar, men utan att lyckas. I och med exkommunikationen av Luther fick den påbörjade splittringen av västkyrkan i en protestantisk och en katolsk del sin kyrkorättsliga kodifiering, en splittring vars konsekvenser vi lider av ännu i dag.

Men kyrkans historia är inte bara en serie splittringar och fördömanden. Strävan efter samförstånd och försoning finns också där. I en av montrarna finner man dokumentet Laetentur coeli från år 1439, där splittringen mellan den katolska kyrkan i väst och den ortodoxa kyrkan i öst förklaras vara övervunnen. Beslutet blev tyvärr inte bestående på längre sikt, men det är undertecknat av både påven i Rom, Eugenius IV, och av patriarken i Konstantinopel, Joseph II. Ett vackert vittnesbörd om att strävan efter kristen enhet har tagits på allvar också långt före vårt eget tidevarv.

En hel del av dokumenten är av mer allmänt kulturhistoriskt värde. Hit hör exempelvis utnämningen 1770 av Wolfgang Amadeus Mozart till medlem av den påvliga akademien Gyllene stjärnan, liksom filosofen Voltaires brev den 10 oktober 1745 till den lärde påven Benedictus XIV, där Voltaire uttrycker sin uppskattning för den höga kvaliteten på det latinska språket vid det påvliga hovet. Hit hör också renässanshumanisten Erasmus av Rotterdam och hans brev den 9 oktober 1524 till påven, i vilket Erasmus förklarar sin egen kritik mot Luthers syn på den fria viljan, men samtidigt uppmanar påven att försöka uppnå en försoning med protestanterna.

Bland dokumenten av mer uppbygglig karaktär finner man brevet från Bernadette Soubirous skrivet till påven Pius IX den 17 december 1876. I brevet beskriver hon hur jungfru Maria uppenbarat sig för henne och presenterat sig med orden ”Jag är den obefläckade avlelsen”. Skarorna av pilgrimer till Lourdes räknas numera i miljontals årligen, men då var Massabielle-grottan ännu en okänd avkrok av världen. Ett annat helgon som figurerar bland dokumenten är den spanska karmelitnunnan Teresa av Avila (1515–1582) med ett brev om hur påfrestande det är att behöva skriva många brev. Utställningskatalogen kommenterar dock lite syrligt att Teresa verkar ha haft ett överdrivet behov av att kommunicera med andra, och att hennes många brev kan ses som ett utslag av ”grafomani” – skrivarsjuka.

Av särskilt intresse ur ett svenskt perspektiv är givetvis drottning Kristinas abdikationsakt, skriven på Uppsala slott i juni 1654 och försedd med inte mindre än 307 sigill (varav 129 fortfarande har kvar sina vaxstämplar). Dokumentet framställdes i två exemplar och uppenbarligen har Kristina tagit med sig ett av exemplaren till Rom, där hon senare i livet var bosatt och slutligen också blev begraven i Peterskyrkan. Det andra exemplaret finns i riksarkivet i Stockholm, men det exemplaret har bara kvar ett enda av sigillen, nämligen Kristinas eget.

Det är verkligen en upplevelse av eget slag att kunna se alla dessa anmärkningsvärda historiska dokument samlade på ett och samma ställe. Jag kan här inte gå in på alltsammans, men vill nämna att förutom ett antal viktiga dokument av olika påvar finns här också dokument av Napoleon, Michelangelo, Nicolaus Copernicus, Marie Antoinette, Mary Stuart, president Abraham Lincoln, liksom av kejsarna Otto I, Karl V och Hirohito, samt av kejsarinnan Helena av Kina, Ming-dynastins sista regent som konverterade till katolicismen.

Anledningen att utställningen genomförs just nu är att det i år är 400 år sedan Vatikanens hemliga arkiv grundades. Särskilt ”hemligt” är arkivet dock egentligen inte. Det är visserligen inte öppet för allmänheten, men däremot är dess innehåll öppet för forskare. Utställningen pågår ännu under september månad. Den som är i Rom under den tiden bör absolut inte missa detta unika tillfälle till en ”once in a lifetime” upplevelse.

Ulf Jonsson 2012-08-06

Besök utställningens hemsida på denna länk