En farlig man leder Europa

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

EU:s nye president Van Rompuy är en farlig man får man veta i Dagens Nyheter den 5 februari, i en signerad ledare av Annika Ström Melin. Den nye EU-presidenten är inte bara katolik utan har dessutom en förvänd syn på Europas historia. Det framgår av ett tal som han höll i Paris den 25 januari, som Ström Melin refererar med följande ord:

”I talet hävdar han att EU inte alls började byggas 1950, utan har vuxit fram i etapper. Det började med kristendomen på medeltiden, fortsatte med upplysningen på 1700-talet och fullbordades med det ekonomiska och politiska samarbetet under 1900-talets andra hälft.

Reaktionerna däremellan – Luther, Calvin och 1800-talets nationalism – förebådade kommande faser i utvecklingen, anser han. Kyrkan banade väg för såväl upplysningen som Europas enhet. Att Galileo dömdes av inkvisitionens domstol var bara ett tråkigt undantag.”

I svenskt sekulärt och protestantiskt perspektiv kan det där naturligtvis låta illa. Men hur förhåller det sig till den historiska verkligheten? Låt oss snabbt skissera hur Europa faktiskt kom till.

Omkring år 400 hade det kristnade romerska riket sin huvudsakliga utsträckning kring Medelhavets kuster, som hade blivit ett kristet innanhav. Men detta bröts som bekant på 600-talet, då araberna erövrade Afrikas norra kust hela vägen till Atlanten. Men då var det gamla romerska riket redan i full färd med att sträcka sitt inflytande norrut. Riket var redan då delat i Östrom och Västrom, och från dem båda expanderade Medelhavsområdets kristna kultur till nordligare länder i en blandning av kristen mission och kulturell expansion.  I den latinska västern antogs den av germaner och kelter, i östern något senare av slaverna. Det hela pågick långsamt men stadigt, och tusen år senare, på 1400-talet, hade man nått upp till Norra ishavet, och Östersjön hade blivit ett nytt kristet innanhav. I väst hade latinet blivit det språk som förenade och möjliggjorde kommunikationen mellan olika folkslag.

Banden med det gamla Rom hade inte heller glömts bort. I väst representerades de främst av påven i Rom, i öst av den bysantinske kejsaren i Konstantinopel, ”det nya Rom” som det hette. När Konstantinopel föll för turkarna 1453 flyttade också Romtanken norrut, till Moskva, som kallades ”det tredje” Rom och vars härskare kallade sig tsar (av latinets caesar). Hela den europeiska civilisationen, från Atlanten till Ural, har alltså gemensamma historiska band där den kristna missionen har spelat en väsentlig roll. Senmedeltidens starka nationalstater, reformationen och 1800-talets nationalism bröt på olika sätt upp denna enhet som EU i någon mån söker återställa, men spår av dess förflutna finner man överallt som avlagringar i den europeiska kulturen. En stimulerande påminnelse om detta är Jonathan Hills bok Kristendomens spår (Libris 2006). Detta är självklart en svårsmält historia för många i dagens Sverige, som hellre föredrar mer politiskt korrekta frihandsteckningar.

Att utreda upplysningens vittförgrenade rötter har vi inte utrymme för här, men vi kan återkomma till detta i annat sammanhang. Låt oss i stället se på domen över Galilei, ett av de vanligaste antikatolska slagträna. Nutida historiker tycks överens om att Galilei föll offer för en kyrklig intrig på högre nivå, och att domen inte hade någon större påverkan på den katolska kyrkans inställning till naturvetenskapen som alltjämt är positiv. En enkel och begriplig utredning av vad som historiskt sett faktiskt hände finner man i idéhistorikern Kjell Jonssons bok Harmoni eller konflikt? (3 uppl, Carlsson 2005).

Men DN-ledaren har ännu ett skäl att varna för Van Rompuys farlighet. Han tycker nämligen om att vistas i kloster, något som han helst borde upphöra med enligt Ström Melin. (Man undrar hur hon skulle ha formulerat sig om Van Rompuy istället varit jude och haft för vana att besöka synagogor.) Hade han som vissa andra politiker istället föredragit att hålla till på nattklubbar hade det kanske varit mer oproblematiskt. Vad man på DN kanske inte har upptäckt är att det också i Sverige finns riskabla tendenser till att folk uppsöker kloster, och att det på sistone har kommit ut flera böcker om detta. Det finns till och med ett företag som befordrar sådana förehavanden (www.klosterresor.nu) för vanliga hederliga svenskar. Ta en titt om ni vågar!

Per Beskow 2010-02-09

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

EU:s nye president Van Rompuy är en farlig man får man veta i Dagens Nyheter den 5 februari, i en signerad ledare av Annika Ström Melin. Den nye EU-presidenten är inte bara katolik utan har dessutom en förvänd syn på Europas historia. Det framgår av ett tal som han höll i Paris den 25 januari, som Ström Melin refererar med följande ord:

”I talet hävdar han att EU inte alls började byggas 1950, utan har vuxit fram i etapper. Det började med kristendomen på medeltiden, fortsatte med upplysningen på 1700-talet och fullbordades med det ekonomiska och politiska samarbetet under 1900-talets andra hälft.

Reaktionerna däremellan – Luther, Calvin och 1800-talets nationalism – förebådade kommande faser i utvecklingen, anser han. Kyrkan banade väg för såväl upplysningen som Europas enhet. Att Galileo dömdes av inkvisitionens domstol var bara ett tråkigt undantag.”

I svenskt sekulärt och protestantiskt perspektiv kan det där naturligtvis låta illa. Men hur förhåller det sig till den historiska verkligheten? Låt oss snabbt skissera hur Europa faktiskt kom till.

Omkring år 400 hade det kristnade romerska riket sin huvudsakliga utsträckning kring Medelhavets kuster, som hade blivit ett kristet innanhav. Men detta bröts som bekant på 600-talet, då araberna erövrade Afrikas norra kust hela vägen till Atlanten. Men då var det gamla romerska riket redan i full färd med att sträcka sitt inflytande norrut. Riket var redan då delat i Östrom och Västrom, och från dem båda expanderade Medelhavsområdets kristna kultur till nordligare länder i en blandning av kristen mission och kulturell expansion.  I den latinska västern antogs den av germaner och kelter, i östern något senare av slaverna. Det hela pågick långsamt men stadigt, och tusen år senare, på 1400-talet, hade man nått upp till Norra ishavet, och Östersjön hade blivit ett nytt kristet innanhav. I väst hade latinet blivit det språk som förenade och möjliggjorde kommunikationen mellan olika folkslag.

Banden med det gamla Rom hade inte heller glömts bort. I väst representerades de främst av påven i Rom, i öst av den bysantinske kejsaren i Konstantinopel, ”det nya Rom” som det hette. När Konstantinopel föll för turkarna 1453 flyttade också Romtanken norrut, till Moskva, som kallades ”det tredje” Rom och vars härskare kallade sig tsar (av latinets caesar). Hela den europeiska civilisationen, från Atlanten till Ural, har alltså gemensamma historiska band där den kristna missionen har spelat en väsentlig roll. Senmedeltidens starka nationalstater, reformationen och 1800-talets nationalism bröt på olika sätt upp denna enhet som EU i någon mån söker återställa, men spår av dess förflutna finner man överallt som avlagringar i den europeiska kulturen. En stimulerande påminnelse om detta är Jonathan Hills bok Kristendomens spår (Libris 2006). Detta är självklart en svårsmält historia för många i dagens Sverige, som hellre föredrar mer politiskt korrekta frihandsteckningar.

Att utreda upplysningens vittförgrenade rötter har vi inte utrymme för här, men vi kan återkomma till detta i annat sammanhang. Låt oss i stället se på domen över Galilei, ett av de vanligaste antikatolska slagträna. Nutida historiker tycks överens om att Galilei föll offer för en kyrklig intrig på högre nivå, och att domen inte hade någon större påverkan på den katolska kyrkans inställning till naturvetenskapen som alltjämt är positiv. En enkel och begriplig utredning av vad som historiskt sett faktiskt hände finner man i idéhistorikern Kjell Jonssons bok Harmoni eller konflikt? (3 uppl, Carlsson 2005).

Men DN-ledaren har ännu ett skäl att varna för Van Rompuys farlighet. Han tycker nämligen om att vistas i kloster, något som han helst borde upphöra med enligt Ström Melin. (Man undrar hur hon skulle ha formulerat sig om Van Rompuy istället varit jude och haft för vana att besöka synagogor.) Hade han som vissa andra politiker istället föredragit att hålla till på nattklubbar hade det kanske varit mer oproblematiskt. Vad man på DN kanske inte har upptäckt är att det också i Sverige finns riskabla tendenser till att folk uppsöker kloster, och att det på sistone har kommit ut flera böcker om detta. Det finns till och med ett företag som befordrar sådana förehavanden (www.klosterresor.nu) för vanliga hederliga svenskar. Ta en titt om ni vågar!

Per Beskow 2010-02-09