En fredens logik – om Vatikanens engagemang för nedrustning

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av PETER BRUNE

”Min knapp är större än din” twittrar USA:s president Donald Trump om Nordkorea och kärnvapenhoten från diktatorn Kim Jong-Un. Den senaste tiden har hotet om en kärnvapenattack åter­igen aktualiserats på ett beklämmande sätt, när de två ledarna öppet hotar och hånar varandra med massförstörelsevapen.

Ovanstående kan jämföras med hur påven Franciskus väljer att formulera sig:

”Dessa [massförstörelsevapen] tjänar en rädslans mentalitet som påverkar inte bara parterna i en konflikt utan hela mänskligheten. Internationella relationer kan inte hållas som gisslan av militära styrkor, ömsesidig förödmjukelse och av ståtandet med vapenlager. Massförstörelsevapen och särskilt kärnvapen kan bara skapa en falsk känsla av säkerhet. De kan inte utgöra basen för fredlig samlevnad för mänskligheten, som snarare behöver inspireras av en solidaritetens etik.”

Med dessa ord förtydligar och radikaliserar Franciskus var den katolska kyrkan står i den här frågan. Det saknas etisk grund för att inneha eller ens hota med kärnvapen, oavsett orsak. Signums hemsida har tidigare rapporterat från den viktiga nedrustningskonferens som ägde rum i Vatikanen i november förra året, där denna nya hållning tillkännagavs.

Den som vill ägna sig åt global nedrustning måste vara utrustad med mycket tålamod, långsiktighet och en klar strategi. Allt detta har Heliga stolen, och det är glädjande att se att påven Franciskus prioriterar denna brännande fråga och framgångsrikt utnyttjar sitt inflytande i syfte att påverka den globala världsordningen.

Konferenser och fredspris

November-konferensen arrangerades av Vatikanens relativt nyinrättade dikasterium för hållbar mänsklig utveckling och kan ses som ett av tre särskilt viktiga initiativ mot massförstörelsevapen under förra året. De andra två var FN-resolutionen för en övergripande förbudskonvention mot kärnvapen samt att Nobels fredspris tilldelades den internationella kampanjen för avskaffandet av nukleära vapen (ICAN), som för övrigt leds av svenska Beatrice Fihn. Också under 2018 kommer viktiga globala möten att äga rum, till exempel en översynskonferens inom ramen för icke-spridningsavtalet mot kärnvapen (Non-Proliferation Treaty).

Läget är både dystert och allvarligt. De ansträngningar som gjorts för att ta fram förbudskonventionen mot kärnvapen har haft begränsad framgång och har, menar kritikerna, knappt nått upp ens till det förväntade signalvärdet. Sverige röstade ja men har ännu inte bundit sig vid att också låta det bli svensk politik. Vid utdelningen av fredspriset i Oslo till ICAN valde de flesta kärnvapenmakter demonstrativt att inte närvara.

Även många andra nedrustningsindikatorer pekar just nu åt fel håll, med allt vad det innebär, inte minst genom tekniskt allt mer avancerade vapen. Stockholmsbaserade SIPRI rapporterar att den globala vapenproduktionen åter ökar, för första gången på många år. Politiker argumenterar för att den egna militära kapaciteten måste stärkas ytterligare, en vålds- och vedergällningsbaserad retorik ges alltmer utrymme. Att ”vapenkonsumtionen” ökar redan innan stora beslut om växande militära anslag ens hunnit bli klubbade, är i hög grad oroande.

Vatikan-konferensen kom därmed vid en läglig tidpunkt. Det stora deltagandet av Nobelpristagare, nedrustningsauktoriteter, kyrkliga och inter-religiösa representanter men även till exempel NATO:s biträdande generalsekreterare har bidragit till att mötet har setts som en framgång.

Ovan nämnda Beatrice Fihn från ICAN var en av deltagarna och hon lovordade de religiösa aktörernas mycket viktiga bidrag till att kampanjen nu belönats med Nobels fredspris. Särskilt kvinnliga ordnar och kongregationer, inte minst från USA, hade enligt henne bidragit till denna framgång.

De som arbetar för nedrustning och minskande vapenproduktion har det tuffare i dag, jämfört med för bara några år sedan. Desto mer glädjande och viktigt att Heliga stolen väljer att ta upp dessa frågor i mer pro-aktiv form och bidra till skapandet av breda koalitioner mot den pågående militariseringen. Världens religiösa ledare har en viktig roll att spela i värnandet om mänskligt liv och för fredlig samexistens. Tydliga ställningstaganden för nedrustning, mer än bara ord, borde vara ett prioriterat område för de religiösa auktoriteterna, i mycket högre grad än vad som är fallet i dag.

Realpolitik och idealpolitik

Påven betonar globalt samarbete och en fortsatt etisk reflektion som går bortom de militära resonemangen. Människors rätt till hälsa och utbildning går före beslut om ytterligare vapensystem. De senaste årens utveckling blir ett exempel på hur en etiskt baserad analys inte nödvändigtvis går hand i hand med den praktiska politiken. Den tyske liberale 1800-talspolitikern och författaren Ludwig von Rochau myntade begreppet ”realpolitik”, som en nödvändig ingrediens i skapandet av politiska agendor (i kontrast till en abstrakt ”idealpolitik” som åtminstone alla rättrådigt tänkande beslutsfattare i princip skulle vilja ägna sig åt). Det kan ju tyckas lätt för påven att uttala sig i ”idealpolitiska” termer. Men de facto är påven Franciskus, med den globala auktoritet han skapat sig, därigenom med och påverkar ”realpolitiken” i konstruktiv riktning. Till och med Donald Trump tycks avhålla sig från att twittra nedsättande om påven. Efter deras möte i maj 2017 lovade den amerikanske presidenten att han inte skulle glömma det påven sagt om fred och säkerhet.

Även andra vapen än de nukleära kräver världens uppmärksamhet. I texterna från Andra Vatikankonciliet och i efterföljande encyklikor finns det starka fördömanden av vapenhandlarna och av dem som bär ansvar för att planetens begränsade resurser används till militära ändamål, snarare än att möta människors behov. Vid november-konferensen berördes även dessa. Sammantaget är det rimligt att säga att Heliga stolen har klargjort att man vill vara en än mer relevant aktör vad gäller nedrustningsarbetet i världen.

Trots det dystra läget, kan också viktiga framgångar noteras. Att det faktiskt finns ett globalt vapenhandelsavtal (Arms Trade Treaty), som nu ratificeras av allt fler länder, är ett stort steg för bättre internationellt samarbete. Länge gällde tesen everything but arms, och det beskrevs som att det var svårare att bedriva handel med bananer än med vapen. De nya globala hållbarhetsmålen som gäller fram till 2030 (SDG eller Agenda 2030) har också försetts med ett fredsmål (mål 16, om rättvisa och fredlig samexistens). Även här finns det möjligheter att innovativt söka nya vägar för mindre våld i världen. Heliga stolen har helhjärtat stött båda dessa framsteg.

Ett i nedrustningssammanhang relativt nytt ”vapenslag” är de som i alltför många länder finns i ”var mans hand”. Och just vanligtvis i mäns händer. Det är den grupp av vapen som sammanfattas som SALW (Small Arms and Light Weapons, på svenska ”lätta vapen”). De kan egentligen med rätta benämnas som de verkliga ”massförstörelsevapnen”, därför att det är dessa vapen som i dag massivt orsakar död och håller tillbaka utveckling. De orsakar ungefär tusen människors död varje dag, ytterligare cirka tre gånger så många skadas och överlever men ofta med livslånga handikapp. Att dessa vapen är mycket lättillgängliga orsakar oerhört mänskligt lidande i hela samhällen som redan brottas med fattigdom och utanförskap. Ett intressant svenskt initiativ på lätta vapen-området, som jag själv varit med och initierat, är den nya fredsmetallen humanium. Förstörda illegala vapen från konfliktområden smälts ned och den återvunna metallen benämns humanium. Produkter tillverkade av humanium säljs till förmån för offren för det väpnade våldet i till exempel Centralamerika, som de förstörda vapnen ursprungligen kommer från.

Sveriges roll

Sverige spelar en intressant, om än dubbelbottnad, roll i det internationella nedrustningsarbetet. Å ena sidan upplevs vi som en oberoende och konstruktiv aktör, som värnar om fred, gemensam säkerhet och dialog, något som uppskattas av inte minst Heliga stolen. Å andra sidan bidrar Sverige till att klyftan mellan den etiska ambitionen och den faktiskt förda politiken kvarstår. År 2011 toppade vi listan över de länder som förser världen med mest vapen, mätt per capita. Andra besvärande fakta är vapenexport till icke-demokratier, till utvecklingsländer som har mycket höga militära kostnader (på bekostnad av människors rätt till utbildning, hälsa m.m.) samt till länder i väpnad konflikt. Regelverket, och mer specifikt den lag som ska reglera denna krigsmateriel­export, är i grund och botten en förbudslagstiftning. Undantag kan tillåtas. Den gällande lagstiftningen upplevs som föråldrad och som att den inte speglar verkligheten (vilket är sant!), men flera försök att modernisera den har misslyckats. Flera utredningar med fantasifulla namn som KRUT och KEX har lagts på hyllan. Lagen speglar väl snarast en ”idealpolitisk” hållning där beviljade undantag motiverades med att kalla kriget krävde ett ”realpolitiskt” förhållningssätt. Dessvärre är det nu så att vi, efter Warszawa-paktens upplösning, i stället blivit en verklig stormakt inom den globala vapenhandeln. Svensk utrikespolitik ska enligt ett block-överskridande riksdagsbeslut vara sammanhängande i alla delar och inte på något område stå i konflikt med andra svenska ambitioner i det utrikespolitiska sammanhanget. Den aktuella regeringen har dessutom slagit fast linjen om den feministiska utrikespolitiken. Just krigsmaterielexporten beskrivs ofta som den kanske största målkonflikten i svensk utrikespolitik. Jag är fortsatt förvånad över att det talas så lite om detta i den dagsaktuella debatten i Sverige, inte minst från kyrkornas sida.

I all kyrklig försiktighet är det bra med det påvliga förtydligandet om att massförstörelsevapen inte kan tolereras utifrån en kristen logik. Vad gäller konventionella vapen är tonen mindre skarp. Oavsett detta menar jag att vi borde kunna vara överens om att en mycket stor andel av vapenproduktionen i världen är ”onödig”. Det finns en väldig överproduktion, som inte kan motiveras utifrån länders rimliga försvarsbehov utan snarare beror på en vilja att se över sin egen säkerhet på bekostnad av andras. För svensk del innebär det, åtminstone för mig, att vår moraliska och ”idealpolitiska” trovärdighet naggas rejält i kanten.

”Bara freden är helig”, betonade Franciskus i sitt fredsbudskap nyårsdagen 2017. Aldrig kriget, bara freden. Det är viktiga ord att bära med sig.

Peter Brune är Internationell chef för Individuell Människohjälp.

 

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av PETER BRUNE

”Min knapp är större än din” twittrar USA:s president Donald Trump om Nordkorea och kärnvapenhoten från diktatorn Kim Jong-Un. Den senaste tiden har hotet om en kärnvapenattack åter­igen aktualiserats på ett beklämmande sätt, när de två ledarna öppet hotar och hånar varandra med massförstörelsevapen.

Ovanstående kan jämföras med hur påven Franciskus väljer att formulera sig:

”Dessa [massförstörelsevapen] tjänar en rädslans mentalitet som påverkar inte bara parterna i en konflikt utan hela mänskligheten. Internationella relationer kan inte hållas som gisslan av militära styrkor, ömsesidig förödmjukelse och av ståtandet med vapenlager. Massförstörelsevapen och särskilt kärnvapen kan bara skapa en falsk känsla av säkerhet. De kan inte utgöra basen för fredlig samlevnad för mänskligheten, som snarare behöver inspireras av en solidaritetens etik.”

Med dessa ord förtydligar och radikaliserar Franciskus var den katolska kyrkan står i den här frågan. Det saknas etisk grund för att inneha eller ens hota med kärnvapen, oavsett orsak. Signums hemsida har tidigare rapporterat från den viktiga nedrustningskonferens som ägde rum i Vatikanen i november förra året, där denna nya hållning tillkännagavs.

Den som vill ägna sig åt global nedrustning måste vara utrustad med mycket tålamod, långsiktighet och en klar strategi. Allt detta har Heliga stolen, och det är glädjande att se att påven Franciskus prioriterar denna brännande fråga och framgångsrikt utnyttjar sitt inflytande i syfte att påverka den globala världsordningen.

Konferenser och fredspris

November-konferensen arrangerades av Vatikanens relativt nyinrättade dikasterium för hållbar mänsklig utveckling och kan ses som ett av tre särskilt viktiga initiativ mot massförstörelsevapen under förra året. De andra två var FN-resolutionen för en övergripande förbudskonvention mot kärnvapen samt att Nobels fredspris tilldelades den internationella kampanjen för avskaffandet av nukleära vapen (ICAN), som för övrigt leds av svenska Beatrice Fihn. Också under 2018 kommer viktiga globala möten att äga rum, till exempel en översynskonferens inom ramen för icke-spridningsavtalet mot kärnvapen (Non-Proliferation Treaty).

Läget är både dystert och allvarligt. De ansträngningar som gjorts för att ta fram förbudskonventionen mot kärnvapen har haft begränsad framgång och har, menar kritikerna, knappt nått upp ens till det förväntade signalvärdet. Sverige röstade ja men har ännu inte bundit sig vid att också låta det bli svensk politik. Vid utdelningen av fredspriset i Oslo till ICAN valde de flesta kärnvapenmakter demonstrativt att inte närvara.

Även många andra nedrustningsindikatorer pekar just nu åt fel håll, med allt vad det innebär, inte minst genom tekniskt allt mer avancerade vapen. Stockholmsbaserade SIPRI rapporterar att den globala vapenproduktionen åter ökar, för första gången på många år. Politiker argumenterar för att den egna militära kapaciteten måste stärkas ytterligare, en vålds- och vedergällningsbaserad retorik ges alltmer utrymme. Att ”vapenkonsumtionen” ökar redan innan stora beslut om växande militära anslag ens hunnit bli klubbade, är i hög grad oroande.

Vatikan-konferensen kom därmed vid en läglig tidpunkt. Det stora deltagandet av Nobelpristagare, nedrustningsauktoriteter, kyrkliga och inter-religiösa representanter men även till exempel NATO:s biträdande generalsekreterare har bidragit till att mötet har setts som en framgång.

Ovan nämnda Beatrice Fihn från ICAN var en av deltagarna och hon lovordade de religiösa aktörernas mycket viktiga bidrag till att kampanjen nu belönats med Nobels fredspris. Särskilt kvinnliga ordnar och kongregationer, inte minst från USA, hade enligt henne bidragit till denna framgång.

De som arbetar för nedrustning och minskande vapenproduktion har det tuffare i dag, jämfört med för bara några år sedan. Desto mer glädjande och viktigt att Heliga stolen väljer att ta upp dessa frågor i mer pro-aktiv form och bidra till skapandet av breda koalitioner mot den pågående militariseringen. Världens religiösa ledare har en viktig roll att spela i värnandet om mänskligt liv och för fredlig samexistens. Tydliga ställningstaganden för nedrustning, mer än bara ord, borde vara ett prioriterat område för de religiösa auktoriteterna, i mycket högre grad än vad som är fallet i dag.

Realpolitik och idealpolitik

Påven betonar globalt samarbete och en fortsatt etisk reflektion som går bortom de militära resonemangen. Människors rätt till hälsa och utbildning går före beslut om ytterligare vapensystem. De senaste årens utveckling blir ett exempel på hur en etiskt baserad analys inte nödvändigtvis går hand i hand med den praktiska politiken. Den tyske liberale 1800-talspolitikern och författaren Ludwig von Rochau myntade begreppet ”realpolitik”, som en nödvändig ingrediens i skapandet av politiska agendor (i kontrast till en abstrakt ”idealpolitik” som åtminstone alla rättrådigt tänkande beslutsfattare i princip skulle vilja ägna sig åt). Det kan ju tyckas lätt för påven att uttala sig i ”idealpolitiska” termer. Men de facto är påven Franciskus, med den globala auktoritet han skapat sig, därigenom med och påverkar ”realpolitiken” i konstruktiv riktning. Till och med Donald Trump tycks avhålla sig från att twittra nedsättande om påven. Efter deras möte i maj 2017 lovade den amerikanske presidenten att han inte skulle glömma det påven sagt om fred och säkerhet.

Även andra vapen än de nukleära kräver världens uppmärksamhet. I texterna från Andra Vatikankonciliet och i efterföljande encyklikor finns det starka fördömanden av vapenhandlarna och av dem som bär ansvar för att planetens begränsade resurser används till militära ändamål, snarare än att möta människors behov. Vid november-konferensen berördes även dessa. Sammantaget är det rimligt att säga att Heliga stolen har klargjort att man vill vara en än mer relevant aktör vad gäller nedrustningsarbetet i världen.

Trots det dystra läget, kan också viktiga framgångar noteras. Att det faktiskt finns ett globalt vapenhandelsavtal (Arms Trade Treaty), som nu ratificeras av allt fler länder, är ett stort steg för bättre internationellt samarbete. Länge gällde tesen everything but arms, och det beskrevs som att det var svårare att bedriva handel med bananer än med vapen. De nya globala hållbarhetsmålen som gäller fram till 2030 (SDG eller Agenda 2030) har också försetts med ett fredsmål (mål 16, om rättvisa och fredlig samexistens). Även här finns det möjligheter att innovativt söka nya vägar för mindre våld i världen. Heliga stolen har helhjärtat stött båda dessa framsteg.

Ett i nedrustningssammanhang relativt nytt ”vapenslag” är de som i alltför många länder finns i ”var mans hand”. Och just vanligtvis i mäns händer. Det är den grupp av vapen som sammanfattas som SALW (Small Arms and Light Weapons, på svenska ”lätta vapen”). De kan egentligen med rätta benämnas som de verkliga ”massförstörelsevapnen”, därför att det är dessa vapen som i dag massivt orsakar död och håller tillbaka utveckling. De orsakar ungefär tusen människors död varje dag, ytterligare cirka tre gånger så många skadas och överlever men ofta med livslånga handikapp. Att dessa vapen är mycket lättillgängliga orsakar oerhört mänskligt lidande i hela samhällen som redan brottas med fattigdom och utanförskap. Ett intressant svenskt initiativ på lätta vapen-området, som jag själv varit med och initierat, är den nya fredsmetallen humanium. Förstörda illegala vapen från konfliktområden smälts ned och den återvunna metallen benämns humanium. Produkter tillverkade av humanium säljs till förmån för offren för det väpnade våldet i till exempel Centralamerika, som de förstörda vapnen ursprungligen kommer från.

Sveriges roll

Sverige spelar en intressant, om än dubbelbottnad, roll i det internationella nedrustningsarbetet. Å ena sidan upplevs vi som en oberoende och konstruktiv aktör, som värnar om fred, gemensam säkerhet och dialog, något som uppskattas av inte minst Heliga stolen. Å andra sidan bidrar Sverige till att klyftan mellan den etiska ambitionen och den faktiskt förda politiken kvarstår. År 2011 toppade vi listan över de länder som förser världen med mest vapen, mätt per capita. Andra besvärande fakta är vapenexport till icke-demokratier, till utvecklingsländer som har mycket höga militära kostnader (på bekostnad av människors rätt till utbildning, hälsa m.m.) samt till länder i väpnad konflikt. Regelverket, och mer specifikt den lag som ska reglera denna krigsmateriel­export, är i grund och botten en förbudslagstiftning. Undantag kan tillåtas. Den gällande lagstiftningen upplevs som föråldrad och som att den inte speglar verkligheten (vilket är sant!), men flera försök att modernisera den har misslyckats. Flera utredningar med fantasifulla namn som KRUT och KEX har lagts på hyllan. Lagen speglar väl snarast en ”idealpolitisk” hållning där beviljade undantag motiverades med att kalla kriget krävde ett ”realpolitiskt” förhållningssätt. Dessvärre är det nu så att vi, efter Warszawa-paktens upplösning, i stället blivit en verklig stormakt inom den globala vapenhandeln. Svensk utrikespolitik ska enligt ett block-överskridande riksdagsbeslut vara sammanhängande i alla delar och inte på något område stå i konflikt med andra svenska ambitioner i det utrikespolitiska sammanhanget. Den aktuella regeringen har dessutom slagit fast linjen om den feministiska utrikespolitiken. Just krigsmaterielexporten beskrivs ofta som den kanske största målkonflikten i svensk utrikespolitik. Jag är fortsatt förvånad över att det talas så lite om detta i den dagsaktuella debatten i Sverige, inte minst från kyrkornas sida.

I all kyrklig försiktighet är det bra med det påvliga förtydligandet om att massförstörelsevapen inte kan tolereras utifrån en kristen logik. Vad gäller konventionella vapen är tonen mindre skarp. Oavsett detta menar jag att vi borde kunna vara överens om att en mycket stor andel av vapenproduktionen i världen är ”onödig”. Det finns en väldig överproduktion, som inte kan motiveras utifrån länders rimliga försvarsbehov utan snarare beror på en vilja att se över sin egen säkerhet på bekostnad av andras. För svensk del innebär det, åtminstone för mig, att vår moraliska och ”idealpolitiska” trovärdighet naggas rejält i kanten.

”Bara freden är helig”, betonade Franciskus i sitt fredsbudskap nyårsdagen 2017. Aldrig kriget, bara freden. Det är viktiga ord att bära med sig.

Peter Brune är Internationell chef för Individuell Människohjälp.