En gammal mans iakttagelser

BENEDICTUS XVI

Påven Benedictus XVI:s tal vid besöket hos Sant’Egidio-gemenskapens äldreboende Viva gli anziani den 12 november 2012.

Kära bröder och systrar,

jag är verkligen glad över att få vara med er i denna Sant’Egidio-gemenskapens ”familjehem” för äldre. Jag tackar professor Marco Impagliazzo, er ordförande, för hans vänliga ord. Tillsammans med honom hälsar jag professor Andrea Riccardi, gemenskapens grundare. Jag tackar biskop Matteo Zuppi, assistent vid Historiska centret och ärkebiskop Vincenzo Paglia, ordförande för Påvliga rådet för familjen och alla Sant’Egidio-gemenskapens vänner för att ni har kommit hit.

Jag kommer till er som biskop av Rom, men också som en gammal man som besöker sina jämlikar. Det skulle vara överflödigt att säga att jag är väl förtrogen med denna ålders svårigheter, problem och begränsningar, och jag medveten om att för många är dessa problem akuta på grund av den ekonomiska krisen. Ibland kan vi i en viss ålder nostalgiskt se tillbaka på vår ungdomstid, när vi var friska och planerade för framtiden. Därför skyms ibland vår blick av sorgsenhet genom att vi betraktar den nuvarande fasen i vårt liv som en skymningstid. Denna morgon, när jag vänder mig till alla som är äldre i anden, trots att jag är medveten om svårigheterna som er ålder rymmer, så skulle jag vilja säga till er med stark övertygelse: det är storartat att vara gammal! I varje skede i livet är det nödvändigt att kunna upptäcka Herrens närvaro och välsignelse och de rikedomar som dessa för med sig. Vi får aldrig låta oss bli inspärrade av sorg! Vi har fått gåvan av ett långt liv. Att leva är storartat även i vår ålder, trots visa ”krämpor” och några få begränsningar. Må våra ansikten återspegla glädjen av känna sig älskad av Gud, inte sorgsenhet.

I Bibeln betraktas långt liv som en välsignelse från Gud; i dag är denna välsignelse utbredd och måste betraktas som en gåva att uppskatta och att göra det bästa av. Och ändå accepterar inte samhället, som är så dominerat av effektivitetens logik, detta som det är – tvärtom, avfärdar man detta genom att betrakta de äldre som icke-produktiva och oanvändbara. Alltför ofta får vi höra talas om lidandet hos dem är marginaliserade, som lever långt hemifrån eller i ensamhet. Jag tycker att det borde finnas ett större engagemang, till att börja med i familjen och inom de offentliga institutionerna, för att se till att de äldre får bo kvar hemma. Livsvisdomen, som vi alla är bärare av, är en stor tillgång. Ett samhälles kvalitet, och då jag menar en civilisations, avgörs också av hur den behandlar gamla människor och vilken plats som den tilldelar dem i det samhällslivet. De som ger utrymme för de äldre ger utrymme för liv! De som tar emot de äldre tar emot liv!

Sant’Egidio-gemenskapen har redan från början stött många äldre människor på deras väg, genom att hjälpa dem att stanna kvar i deras egna livsmiljöer och genom att öppna olika ”familjehem” i Rom och i över hela världen. Genom solidaritet mellan unga och gamla har Sant’Egidio fått människor att förstå att kyrkan i praktiken består av alla generationer, där varje person måste känna sig ”hemma”, och där inte vinstens och ägandets logik dominerar utan det frivilliga givandets och kärlekens. När livet blir bräckligt i hög ålder, förlorar det aldrig sitt egenvärde och sin värdighet: var och en av oss, oavsett skede i livet, är önskad och älskad av Gud, var och en är viktig och nödvändig (jfr ”Homily for the beginning of the Petrine Ministry”, 24 April 2005).

Dagens besök passar in i Europaåret för aktivt åldrande och solidaritet mellan generationerna. Och just i detta sammanhang skulle jag på nytt vilja bekräfta att de äldre är en tillgång för samhället, i synnerhet för de unga. Det finns ingen äkta mänsklig mognad och bildning utan fruktbar kontakt med de äldre, eftersom deras liv är som en öppen bok i vilken den unga generationen kan finna värdefull vägledning för sin resa genom livet.

Kära vänner, i vår ålder får vi ofta uppleva behovet av hjälp från andra: och det gäller även påven. I evangeliet läser vi att Jesus sade till aposteln Petrus: ”Sannerligen, jag säger dig: när du var ung spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir gammal skall du sträcka ut dina armar och någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill” (Joh 21:18). Herren syftade på det sätt på vilket aposteln skulle vittna om sin tro genom martyriet, men denna mening får oss också att betänka det faktum att behovet av hjälp är ett av ålderdomens villkor. Jag skulle vilja be er att ni även i detta söker efter en gåva från Herren, därför att bli försörjd och ledsagad av andra och att få känna andras tillgivenhet är en nåd! Detta är viktigt i varje skede av livet: ingen kan leva ensam utan hjälp; människan är relationell. Och i det här fallet inser jag, med glädje, att alla de som hjälper och alla de som blir hjälpta bildar en familj, vars livsnerv är kärlek.

Kära äldre bröder och systrar, dagarna kan tyckas långa och innehållslösa, med svårigheter och få engagemang och få möten; låt er inte nedslås: ni är en tillgång för samhället, även i lidande och i sjukdom. Också detta skede i livet är en gåva för att fördjupa förhållandet till Gud. Den salige påven Johannes Paulus II:s exempel var och är fortfarande belysande för var och en. Glöm inte att en av de värdefulla förmågor som ni har är den oumbärliga: att be. Bli förebedjare hos Gud, genom att be troget och uthålligt. Be för kyrkan, och be för mig, för världens behov och för de fattiga, så att våldet i världen tar slut. De äldres böner kan skydda världen, hjälpa den, kanske mer än vad kollektiv fruktan kan. I dag skulle jag vilja anförtro kyrkan och världsfreden åt era förböner. Påven älskar er och litar på var och en av er! Må ni känna er älskade av Gud och få veta hur ni ska kunna låta en stråle av Guds kärlek lysa in i vårt samhälle, som så ofta är inriktat på individen och effektiviteten. Och Gud kommer alltid att vara med er och med alla dem som stöder er med sin tillgivenhet och med sin hjälp.

Jag anförtror er alla åt jungfru Marias moderliga förbön, hon som alltid följer oss på vår resa med sin moderskärlek och jag välsignar med glädje var och en av er. Jag tackar er alla!

Påven Benedictus XVI

Översättning: Per Lindqvist (2013-02-22)